Landskrona Direkt träffade Dennis Sjörén på muséet på tisdagen, alltså dagen innan han sparkades ut. Då levde han fortfarande på hoppet.
– Jag önskar bara att soc ska komma och säga ”Hej Dennis. Varsågod. Här har du nyckeln igen. Du får behålla lägenheten. Det kanske blir så. Hoppet är det sista som överger en, säger han.
Men förhoppningar som går i uppfyllelse är dock något som Dennis Sjörén inte är bortskämd med. Och förhoppningarna grusades denna gång också.
En kopp kaffe med mycket mjölk och tre påsar strösocker och till detta en muffins. Det är vad han har framför sig när Landskrona Direkt träffar honom. Och det är gott nog. Han försöker skoja.
– Jag får nog ta en sked. Jag kan ju inte röra med fingret. Fingret kan ju bli rent, säger han och skrattar halvhjärtat.
– Jag har lite torr och svart humor – försöker att hålla humöret uppe.
Första egna bostaden
I november 2022 fick han en lägenhet på Silvergården av Landskrona kommun via socialtjänsten. Något som kom som en överraskning, både för honom och hans gode man. Innan dess bodde han på gatan.
– Jag låg på sjukhus ett tag. Det var en som försökte ta livet av mig. Jag hade då några narkotiska tabletter i mig så jag hamnade i koma. Jag var hemlös. Men så fick jag min lägenhet, en tvåa. Jag blev chockad. Det var det första egna boendet jag haft i mitt liv. Folk som kände igen mig gratulerade mig.
Han berättar hur en dag i hans nya liv kunde se ut.
– Jag vaknar vid 7-tiden och sätter på lite kaffe och kollar på TV. Sedan ringer färdtjänst och tar mig till LARO-mottagningen och där får jag min medicin. Sedan åker jag hem och blir där. Sitter och kollar på TV och latar mig.
Problemet var att Dennis skrek i sömnen. Detta störde grannarna så till den grad att han nu kastats ut på gatan igen – trots att han nu medicineras för problemen. Ingenting har heller gjorts för att anpassa lägenheten. Att isolera sovrummet hade varit en enkel och billig väg att se till att Dennis haft tak över huvudet. Men på onsdagen åkte han alltså ut.
Inte ett ljud från socialförvaltningen
Någon signal från stadens socialförvaltning, vilka står på hyreskontraktet, har varken han eller hans gode man fått, enligt Dennis.
– Nej, jag ska bara ut. Jag kommer att gå upp på morgonen och åka till mottagningen där jag får metadon. Men jag tänker inte åka hem igen. Jag önskar att de hade sagt till mig att jag får bo kvar i mitt hem, upprepade Dennis.
Lägenheten kommer alltså att tömmas. Dennis vet inte själv var han ska ta vägen och han vet inte heller vad som händer med hans tillhörigheter. Han vill i alla fall inte att det ska köras till tippen.
– Min gode man sa att vi skulle slänga allt men det sa jag att vi inte alls skulle göra. Det är prylar som jag vill behålla. Jag tycker det är fina grejer. Bland annat ett vitrinskåp med sådant som jag tycker om i och ett ställ till mina käppar, berättar han och tar samtidigt fram sin mobiltelefon och visar lite bilder från hemmet.
– Var jag själv ska ta vägen nu, har jag ingen aning om.
Kom till Landskrona för några år sedan
Dennis berättar i korthet om sitt liv – om hur allt kunde gå åt helvete.
– Jag är en Malmöpåg. Jag gick i skola i där till och med mellanstadiet. Sedan hamnade jag på en internatskola i Småland under högstadiet. Sedan gick jag i gymnasiet något år i Malmö och då gick allt åt helvete. Jag började begå brott och gick på droger. Sedan flyttade jag till Helsingborg och var där i cirka tio år innan jag tog mig till Landskrona för 6-7, kanske 8 år sedan.
– Innan jag fick min lägenhet och hamnade på sjukhus, sov jag mestadels utomhus och på stationen. Jag hade ett liggunderlag som man kunde blåsa upp samt två sovsäckar och filtar.
Dennis berättar att han aldrig suttit i fängelse och varit ren från de tunga drogerna i cirka tio år.
– Just nu tar jag metadon på min mottagning. Dessutom har jag kol. Jag tar en 11-12 tabletter varje dag, säger han och visar upp doseringspåsen som han ska ta på kvällen.
– Sen har jag en påse till morgonen också.
Bitterheten lyser genom
Något som de flesta tar för givet är att man har något så enkelt som en adress, att kunna säga att man bor någonstans. Det är långt ifrån självklart för Dennis. Och inte bara för honom.
– Du vet ju hur situationen är med hemlösheten i den här jävla skitstaden. Jag är långt ifrån ensam. Många av mina kompisar är uppväxta i Landskrona. Då blir det att dom åtminstone kan vara hemma hos sina bekanta i stan ibland.
Något spring hemma hos Dennis har det dock inte varit.
– Nej. Jag väljer mina egna pappenheimare, säger han och skrattar.
Att få en lägenhet idag med den hyrespolicy som gäller är praktiskt taget uteslutet för Dennis.
– Jag lever på sjukbidrag. Jag har tusen spänn i veckan. Sen har jag ett busskort. Behöver jag något mer så säger jag till min gode man. Men jag begär inget om det inte är ytterst nödvändigt. Jag har det jag har och mer begär jag inte. Jag vill bara ha en dörr som jag kan låsa. Jag önskar att jag hade haft råd med Netflix.
Avhysningen
Landskrona Direkt var utanför Silvergården 5 klockan 13 på onsdagen. Utanför fastigheten stod flera poliser, representanter från kronofogden, en vaktmästare från Landskrona stad samt en fastighetsskötare för Victoriahem vilka äger fastigheten. Någon ansvarig utredare eller socialsekreterare fanns inte på plats. Inte heller Dennis gode man.
När denna artikel publiceras är alltså Dennis tillbaka ute på gatan. Det är några få plusgrader. Var han befinner sig är det få som vet och färre som bryr sig om.
Landskrona Direkt kommer att följa upp artikeln och låta berörda parter få komma till tals.
Läs mer: Fallet Dennis: Inga svar från nämnd eller förvaltning
