Annons

Gästkrönika: vaddå, jag ljuger…?

Janne Svenssons penna glöder fortfarande. Historierna är många och förläggarna borde stå på kö.  Här nedan en dagsfärsk. Hålltillgodo med Jannes fjärde krönika här på Landskrona Direkt.

Kom att tänka på min sedermera gode vän Sixten Blind, med samiska rötter. Han presenterade sig alltid som ”Sicke Synskadad”. Nu ska jag berätta om vårt första möte, då han var Sveriges högsta chef, nämligen på Luoktatjåkko turiststation, belägen på 1723 m ö h, i Kirunafjällen.

Annons
 

Det var som så att jag och min dåvarande flickvän, jobbade åt Svenska Järnvägsmäns Semesterhemsförening, SJS. Närmare bestämt på Björklidens Turiststation, där också Luoktatjåkko ingick. Vi flyttade dit upp i början på augusti 1982, och erhöll varsitt jobb å nämnda station. Två månader gick och stationen stängdes för säsongen. Luokkta höll fortfarande öppet någon vecka. Så vi ringde upp och frågade om vi fick spendera några dagar där.

”Visst, men blir det sent får ni gå och lägga er i kåtan bredvid, den är alltid öppen”, svarade en man vid namn Sicke. Vi packade våra ryggsäckar och startade vandringen uppåt fjället. Vi medtog även ett 2-mannatält om det skulle bli dåligt väder. Det kan som bekant skifta hastigt i fjällen, trots prognoser om bra väder. Timmarna gick och vi med dem. Plötsligt tätnade dimman, men vi kunde fortfarande följa rösningen.  Men så började det snöa och vinden tilltog. Rösningen gick inte att se längre, men än så länge kunde vi följa föregående vandrares fotspår i snön. Det började skymma och fotspåren i snön var snart överblåsta.

Vi gick vidare tills det var mörkt. Då bestämde vi att slå upp tältet och invänta morgondagen. Fram med tält och grejer, då jag upptäcker ett svagt, svagt ljussken, långt, långt borta! Vid närmare undersökning, visade det sig att vi höll på att slå upp tältet tio meter ifrån Luokta-stugan. Skenet var från lampan på farstubron.

Lättnade var total! Vi famlade oss fram till den beskrivna kåtan, där enligt uppgift skulle finnas torr ved och kamin. Vi drog upp dörren och då väntade nästa överraskning. I stearinljus och kamins sken låg ett par och gökade friskt för fulla muggar. I ren häpnad släppte vi dörren som gick igen av sig själv.

Vi överlade och kom fram till att vi kollar om det finns ngn annan möjlighet, t ex om det finns en öppen dörr i stugan. Och det fanns det! Till ett litet kök där vandrare kunde tillreda sina måltider. Där fanns det britsar och vi rullade ut sovsäckarna och somnade tvärt.

På morgonen väcktes vi av ett danskt par som började tillreda sin frukost De undrade om det var vi som ryckt i dörren på kåtan kvällen innan. Vi vidimerade detta och jag kunde inte hålla mig: ”Nu förstår jag varför det kallas ”kåta”! Tjejen rodnade förläget och killen förklarade att de också blivit överraskade av ovädret.  Mer än så hann vi ej konversera, då dörren öppnades mot själva stugan. Det var Sicke och hans flickvän L, som undrade vilka av oss som var Janne och G. Vi gav oss till känna och genast blev vi anvisade oss ett komfortabelt rum på turiststugan

Så undrade de om vi kunde hjälpa till att städa och röja undan inför säsongsavslutningen. Givetvis mot fritt vivre! Vi var inte sena på att nappa! Vi städade och donade och satt utomhus och njöt av solen när den tittade fram under korta stunder. Fastighetsskötarna kom från  Björkliden med snöskoter för att tömma septitanken på 10m3 och köra bort latrinen varvid jag var dem behjälplig. Ett verkligt skitjobb. Som tur var fanns det dusch.

Detta blev sedermera en tradition ett flertal år framåt, vandra upp på hösten, hjälpa till med städ o tömma skittanken.

Tredje dagen led mot sitt slut. Vi ha njutit av fri kost, då kylar och frysar måste tömmas. Men just denna dag bjöd Sicke på ett lappkok med märgben och hela faderullan. Lever och kött, ja det var det första lappkok jag upplevt och inga av efterkommande kok har tillnärmelsevis varit som detta. Högt uppe bland fjällen, solen dalade bakom fjälltopparna, dess skuggor flöt närmre och närmre mot stugan. Ett par pavor vin stod redan urdruckna på sidobordet. Då började Sicke att ljuga:

”Jo du vet, skåning, hur fåglarna flyger! De viftar på vingarna och tar sig fram! Men det gör inte ugglorna! De har vingarna stilla. Det är bara kroppen som rör sig uppåner. Så tar ugglorna sig fram!”

Jag kontrade: ”Nog för att jag är skåning, men jag är inte hur lättlurad som helst”! Vi blev vänner för livet, ända tills han en dag fick hjärtsnörp på snöskotern uppe på fjället och dog. Frid över ljugarens minne och hans alltid varandes glimt i det ena blinda ögat. På det andra såg han inget! 

Foto: Torsten Lansgren i Kiruna. “Jag har fått bilden till skänks, såsom gåva av fotografen med tillhörande namnteckning”, berättar skåningen som vet lite om hur ugglor rör sig.

JANNE SVENSSON

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser