Arkiv: Planket

Svar till Ervisa Dani (L)
Jag ber ursäkt för att jag missat detta. Efter att jag läste igenom alla protokoll kunde jag inte hitta någon anteckning om det. Mina partikollegor påminde mig däremot nu om att det informerades om utbildningen på senaste mötet vilket jag tyvärr glömt bort.
Jag kan inte erinra mig att det togs något beslut om att utbildningsnämnden skall tillskjuta 3,5 miljoner. Ett sådant beslut hittar jag inte heller i något protokoll.
En fråga som i så fall måste ställas är var kommer de 3,5 miljonerna ifrån? Är det nya pengar eller neddragning någon annanstans?
Jag är däremot precis som jag skriver i min insändare för alla åtgärder som leder till anställning och minskat bidragsberoende!
Med vänliga hälsningar
Håkan Lans (S)

Det senaste utspelet från Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har återigen satt kulturkanonen i centrum av den politiska debatten. När hon kommenterar att det är ”talande” att en svenskfödd kurd och en perser debatterar kulturkanon i Aktuellt – syftande på kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar – öppnas många tolkningsmöjligheter.
En välvillig tolkning skulle kunna vara att hon enbart ville påpeka samtidens mångfald. En annan, mer sannolik, är att hon markerade mot deras legitimitet i att tala om svensk kultur. Statsminister Ulf Kristersson kallar uttalandet ”obegripligt” och kräver att hon talar klartext. Men kanske är dubbeltydigheten själva poängen: genom att tala i antydningar kan man både locka kärnväljare som vill se en mer exkluderande nationalism och samtidigt hävda att kritikerna ”missförstått”.

Kulturkanonen är i sig redan en laddad fråga. Tanken är att skapa en gemensam lista över centrala verk i svensk kulturhistoria. Men kritiker som Anna Troberg, ordförande för DIK, pekar på att regeringen satsar stora resurser på en lista istället för på bibliotek, museer och folkbildning – de arenor där kultur faktiskt blir tillgänglig och levande. Kulturpersonligheter som Marlen Eskander har dessutom varnat för att kanonen riskerar att bli exkluderande och tappa kontakten med samtiden.

Ser vi historiskt har kultur alltid varit ett politiskt redskap. Under folkhemmets framväxt användes teater, bibliotek och litteratur för att forma demokratiska medborgare. I 1800-talets nationalromantik lyfte man fram forntid och natur för att bygga en ny svensk identitet efter stormaktstidens fall. Men vi har också mörkare exempel: i Nazityskland och Sovjetunionen blev kultur ett instrument för propaganda och ideologisk kontroll. Dessa paralleller visar hur skör balansen är mellan kultur som fri konstform och kultur som politiskt verktyg.

I dagens debatt ser vi samma balansgång. Förespråkarna menar att kanonen ska stärka demokratin och samhörigheten, men när en ledande SD-företrädare pekar på debattörers etniska bakgrund får projektet en annan klangbotten. Lawen Redar tolkar det som ännu ett uttryck för att SD inte fullt ut erkänner att man kan vara svensk oavsett födelseort eller modersmål. Samtidigt framstår Kristerssons frustration som ett försök att hålla ihop ett samarbetet där sprickorna blir allt tydligare.

Risken är att kulturkanonen inte blir ett verktyg för folkbildning, utan en symbolisk markör för en kulturkamp om vem som anses tillhöra nationen. Och kanske är det just det som gör Stegruds uttalande så ”talande”: det visar att diskussionen inte handlar om kulturens innehåll, utan om gränsdragningen kring vilka röster som tillåts definiera den.

Ronnie Niby (S)
Arkeolog och kulturvetare

Kultur kan inte definieras av nationalitet. Kultur och dess konsekvenser är och förblir internationella. Vi färgas av våra möten med varandra.
Gå tillbaka i tiden; tänk Pireus-lejonet eller Kiev-staten och varjager och folk från Rus (Roslagen), en tid då vikingar påverkade historien.
Gå tillbaka till varför vi använder Arabiska siffror i stället för Romerska (som är värdelösa i division) Gå tillbaka till siffran 0 vars första bevis på förekomst i Sverige går tillbaka så sent som till 1600-talet. Siffran 0 kommer från Indien.

Att försöka skapa en tio-i topp-lista gånger tio, med verk som måste vara åtminstone 50 år gamla säger absolut ingenting om så kallad svensk kultur.
Vi är ett land som alltid sökt oss utåt i sökandet av kulturella influenser, av den enkla anledningen att vi är ett litet, försumbart folk i de flestas ögon.
De flesta konstnärer, arkitekter och andra utövare i ”Sveriges Kulturkanon” har studerat eller inhämtat inspiration utanför landets gränser.

Kultur är gränslös. Den uppstår när människor möts.

Örjan Kristenson

Utbildningsnämnden har fått information om den nya lastbils- och busschaufförsutbildningen, även om Håkan Lans verkar ha missat det. Flera ledamöter, både från Treklövern och oppositionen, lyfte dessutom att detta är en bra satsning. Här har verksamheten lagt fram ett förslag vars extra resurser nu arbetas in i stadens budget. Det är jag både glad och stolt över.

Det är både konstigt och tråkigt att Håkan väljer att ifrågasätta istället för att glädjas över vad satsningen faktiskt innebär för Landskrona. Denna utbildning ger fler människor en väg in i arbetslivet och minskar beroendet av bidrag. Samtidigt får företagen den kompetens som krävs för att utvecklas och växa. Så Håkan, gläds istället för att sura!

Ervisa Dani
Ordförande i utbildningsnämnden

Alla förslag som kan minska arbetslösheten är välkomna. Och det behövs fler utbildade till detta ur arbetsmiljösynpunkt ganska oattraktiva arbete. Dessutom kan väl den dyrt inköpta och förorenade marken inte användas till så mycket annat.
Jag stöttar förslaget med optimistisk förväntan, jag vill varken vara negativ eller gnällig.

Men jag undrar lite stilla hur det ska funka. För 7,5 miljoner i budget ska lastbilar och bussar handlas in, mark iordningställas, skollokaler för ett 70-tal elever iordningsställas och erfarna och kompetenta lärare anställas. Sen ska vi se dessa blivande chaufförer dundra fram på vägarna runt  Karlslund och Norra Borstahusen.

Enligt utbildningsnämndens ordförande Ervisa Dani ska nämnden bidra med 3,5 milj. Vore intressant att höra Ervisa berätta om hur man diskuterat detta i nämnden. (Enligt nätet kostar en ny Scania-lastbil 2,3 miljoner kronor)

Låt oss dock hoppas att detta inte är ett desperat valfläskutspel från Torkilds sida. Inför förra valet, och jag vill minnas också inför förrförra, blev vi utlovade en helg-och kvällsöppen akutmottagning, ett löfte som aldrig infriades.

Sen vill jag be styret lyssna på det förslag jag hörde ledande S-politiker prata om. Att införa estetisk gymnasielinje/linjer och då iordningställa och utnyttja den nu tomma Strandpaviljongen till detta. Det finns i närheten andra lokaler att ta till som hjälp, teatern, Folkets hus och tomma lokaler på Citadellet, alla lokaler i centrum måste ju inte utnyttjas av den ständigt svällande stadshusförvaltningen.

Att få ungdomar att stanna i stan och eventuellt locka hit fler utifrån skulle säkert sätta ruljangs på ett alltmer döende centrum.

Varför inte köpa en del av alla nu tomma butikslokaler i stan och erbjuda lägre hyreskostnad för nya butiker. Vi måste vända på alla stenar.

Lena Nilsson

Det är bra med en fri, granskande och i bästa fall oberoende massmedia.
Tack, Landskrona Direkt för informationen om chaufförsutbildningen på Hilleshögsområdet.
Först och främst är det bra med åtgärder som på olika sätt ser till att fler människor sätts i arbete och därmed minskar sitt behov av insatser av olika bidragssystem!

Jag hoppas att man har tagit hänsyn till alla miljöaspekter (buller, föroreningar mm) på Hilleshögsområdet när det nu skall köras buss och lastbil där. Jag tänker på boende, Montessori-skolan och Karlslunds naturpark i närheten.
Det jag, gruppledare S i utbildningsnämnden i Landskrona, reagerar på är att trots löften om att vi gruppledare (även oppositionens) skulle bli informerade (med anledning av tex de 40 barnskötarna, Alléskolan som oxå informerades via massmedia ) vid större och viktigare beslut som jag tycker detta är så läser vi det igen i massmedia.

Enligt massmedia säger utbildningsnämndens ordförande Ervisa Dani ( L)  att utbildningsnämnden skall stå för 3,5 miljoner av kostnaden för att starta chaufförs utbildning.
Ja ha, tack för informationen!
Det har inte förekommit någon som helst information eller diskussion på något nämndsmöte angående detta.
Är detta demokrati och transparens i Landskrona-tappning….?
Jag har för ganska längesedan pratat med två tidigare tongivande politiker i Landskrona som utan att ha någon aning om detta sa ungefär så här:
– Var det bra för Landskrona så tog vi, styrande och opposition, varandra i hand och var överens!
Jo, javisst ja! Det är val nästa år!

Håkan Lans (S)

När man vandrar genom Landskrona möts man av en stad byggd i lager. Under kullerstenarna, i parkerna och under dagens byggnader döljer sig spår av ett förflutet som format stadens kropp och själ. Här finns rester av vallgravar och bastioner, lämningar av en tid då Landskrona var en strategisk plats i det danska riket. Här finns kyrkoruiner och spår av klosterliv, och senare fabriksbyggnader och arbetarbostäder som vittnar om industrialismens genombrott. Arkeologin påminner oss om att en stad alltid är mer än det ögat ser: varje generation har lagt till sitt lager, sina ambitioner, sina konflikter.
Men just därför måste vi ställa en obekväm fråga: vem äger egentligen stadssiluetten i dag?

Historien skriven i sten och tegel
I Landskrona har makten alltid satt avtryck i horisonten. Kyrktornet reste sig för att påminna om kyrkans närvaro. Citadellets bastioner markerade militär kontroll och nationell tillhörighet. Under 1800-talet och 1900-talets början växte fabrikerna upp som symboler för industrins styrka och arbetets värde. Folkets Hus och parkerna blev i sin tur monument över gemenskap, folkrörelser och en tro på framtiden.
Siluetten är alltså inte bara en fråga om estetik. Den berättar vem som haft tolkningsföreträde över staden, vem som synliggjorts och vem som hamnat i skuggan. För arkeologen är stadens form en karta över maktförhållanden genom tiderna. För invånarna i dag är den en spegel som säger något om vilka vi är – och kanske ännu mer, vilka vi vill vara.

Den samtida kampen om utsikten
Även i vår tid fortsätter striden om stadens utseende. Stadsutveckling, byggprojekt och nya investeringar presenteras ofta som neutrala – som något tekniskt, praktiskt, oundvikligt. Men varje nytt hus, varje ny detaljplan är ett ställningstagande. Vem bygger vi för? Vilka röster får höras? Vilka miljöer bevaras, och vilka offras för kortsiktiga vinster?

Många invånare känner att de förlorar inflytande över hur Landskrona förändras. När stora byggbolag och externa aktörer får styra, riskerar den lokala identiteten att suddas ut. Ett historiskt kvarter kan ersättas av generiska bostadsrätter. Ett torg kan förvandlas från mötesplats till handelsplats. Och mitt i allt detta förlorar stadens invånare känslan av att siluetten – utsikten, berättelsen, symboliken – tillhör dem.

En gemensam berättelse, inte en privat trofé
Det är lockande att tänka på stadssiluetten som en tavla: något man kan fotografera, trycka på vykort och sälja som bild av staden. Men en siluett är mer än ett varumärke. Den är en berättelse vi alla delar, en gemensam vy som ingen enskild borde få äga. När torn, höghus eller reklamskyltar plötsligt dominerar horisonten förändras inte bara utsikten – utan också maktfördelningen i staden.

I andra europeiska städer har detta blivit tydligt. I London har skyskraporna i City of London trängt undan den historiska profilen med St. Paul’s Cathedral. I Barcelona har invånare protesterat mot hur turismens logik förändrat gator och torg. Även i svenska städer som Malmö ser vi hur siluetten nu domineras av exklusiva byggnader som signalerar till investerare snarare än till invånare. Frågan är: vill Landskrona följa samma väg?

Arkeologins lärdom: staden är ett arv
Arkeologin visar oss att en stad aldrig är en tom yta där man kan bygga fritt. Varje lager är en del av ett arv, och varje ny generation bär ansvar för att förvalta det. När vi bygger nytt i Landskrona bygger vi ovanpå ruiner, minnen och berättelser. Det innebär också att vi bör fråga oss: vilket lager vill vi själva lämna efter oss?
Om vi bara låter marknaden styra riskerar vi att lämna efter oss ett fragmenterat arv – en stad där vissa röster tystats, där kulturhistoriska värden utplånats och där siluetten inte längre speglar en gemensam historia. Men om vi i stället låter invånarna vara medskapare kan vi skapa en siluett som binder samman dåtid, nutid och framtid

Demokratins ansvar i stadsbilden
Detta är i grunden en demokratifråga. Att äga stadssiluetten betyder inte att någon kan sätta sitt namn på himlen. Det betyder att alla som bor här har rätt att känna igen sig i den stad de delar. Att barn ska kunna se sin framtid i den horisont som möter dem. Att äldre ska kunna känna igen de platser där deras liv har utspelat sig. Att nya invånare ska känna sig inbjudna till en gemenskap, inte avvisade av murar eller exkluderande miljöer.

Landskrona har potential att gå en annan väg än många andra städer. Här finns fortfarande spår av en stad där vardagen, arbetet och gemenskapen format stadsbilden. Här finns unika historiska miljöer som kan bli grunden för en identitet som både blickar bakåt och framåt. Men det kräver mod att stå emot kortsiktiga lösningar och att se staden som ett långsiktigt gemensamt projekt.

En framtid att bygga tillsammans
Så vem äger stadssiluetten i Landskrona? Svaret borde vara självklart: vi alla. Men det kräver att vi inte abdikerar från ansvaret. Politiker, planerare, invånare och föreningar måste tillsammans formulera en vision för vilken stad vi vill lämna efter oss. En vision där arkeologins lärdomar – att varje lager bär på mening – blir en del av planeringen. En vision där invånarnas röster inte är ett tillval, utan själva grunden.

Staden är inte en kuliss, den är vår gemensamma livsmiljö. Siluetten är inte ett marknadsföringsverktyg, den är vår gemensamma berättelse. Och i en tid då städer alltmer riskerar att förvandlas till arenor för kapital och konsumtion, behöver vi påminna oss om att Landskrona fortfarande är något annat: en stad byggd av människor, för människor, med en historia värd att försvara och en framtid värd att dela.

Ronnie Niby (S)
Arkeolog, historiker och sekreterare i Arkitekturupproret

Ja, i lördags var verkligen Norden i centrum i Landskrona. De åtta nordiska flaggorna lyste upp vid korsningen Järnvägsgatan och Östergatan. Föreningen Norden var på plats mitt i lördagskommersen. Det var många landskronabor som stannade upp en stund och lät sig väl smaka av norsk brunsost, dansk luktost, finländsk lakrits och mycket annat smått och gott från våra grannländer. Det fanns smakbitar för såväl unga som äldre. Och för de yngre fanns kritor på plats, så vi fick fler flaggor till vårt flaggspel.

Det fanns även mycket information att få om samarbetet inom Norden och Föreningen Norden. Det blev till många trevliga och givande samtal med landskronabor. Det är helt klart att många i dag gärna vill se ett ökat nordiskt utbyte och ett gemensamt nordiskt agerande. Situationen i vår omvärld talar för ökad nordisk samverkan.

Norden i Centrum var starten för en intressant och spännande höst med Föreningen Norden i Landskrona. På vår hemsida finner ni mer information om vad som är på gång.

Men det är några saker som vi vill flagga upp lite extra för. Redan lördag den 13 september kommer vi återigen att vara ute på stan: Norden på Öster! Vi är självfallet på plats när det blir loppis, mat, musik och mycket annat på Östergatan. Det hela sker i samverkan med Hej Öster, fastighetsägare, föreningar och Landskrona stad.

Vi begränsar oss dock inte bara till Landskrona. Föreningen Norden i Landskrona har inlett ett samarbete med Nordisk Panorama i Malmö, Nordens största festival för dokumentär- och kortfilm. I år visas den uppmärksammade filmen The Helsinki Effect om Helsingforskonferensen 1975. I samband med visningen, lördag den 20 september, arrangerar festivalen och Föreningen Norden ett panelsamtal under rubriken Is Diplomacy Dead? Samtalet leds av vår förbundsordförande Pyry Niemi och i panelen ingår bland andra Heidi Avellan, politisk chefredaktör för Sydsvenskan & Helsingborgs Dagblad.

Varmt välkomna till Föreningen Norden i Landskrona!

Jan Nilsson, ordförande

norden.landskrona@gmail.com

Torkild Strandberg (L), Annika Segerlund (M) och Elvir Mesanovic (MP) skriver i ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad den 31 juli att för dem handlar stadsplanering om att bygga för framtiden samtidigt som de respekterar historien. För att kunna bygga för framtiden krävs kunskap om behoven och kommunerna ska enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar anta handlingsplaner för bostadsförsörjningen med syfte att alla i kommunerna ska kunna leva i goda bostäder (Källa: Boverket).

I Landskrona stads nyligen antagna Mark- och boendeprogram 2025-2029 står att ”Landskrona stad arbetar idag både operativt och strategiskt med att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden”. För att kunna arbeta operativt och strategiskt krävs kunskap om hur hemlösheten ser ut och vilka orsakerna är till utestängning från bostadsmarknaden och insatserna behöver utvärderas kontinuerligt.

Enligt den nya socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 juli ska socialtjänstens insatser vara mer förebyggande och lättillgängliga och de ska utvärderas med vetenskapligt grundade metoder. Det vräkningsförebyggande arbetet är centralt för att motverka hemlöshet.

I Landskrona stads Mark- och boendeprogram står att det vräkningsförebyggande arbetet består av att ”alla som riskerar att bli vräkta från sin bostad kontaktas via brev. Det görs ytterligare försök till kontakt med barnfamiljer och äldre över 66 år via telefon eller hembesök när det går”. Räcker ett brev som vräkningsförebyggande insats för att motverka hemlöshet?

I Socialstyrelsens senaste kartläggning av hemlösheten mättes antalet personer över 18 år i 4 hemlöshetssituationer under en vecka i april 2023.

Hemlöshetssituation 1 är akut hemlöshet och här ingår personer som under mätveckan är hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende, skyddade boenden, vandrarhem eller motsvarande. I hemlöshetssituation 1 ingår också personer som sover i offentliga lokaler/platser, utomhus, trappuppgångar, garage, källare/vind, tält, bil eller motsvarande.

Hemlöshetssituation 2 är institutionsvård och boende med stöd som ska lämnas inom 3 månader utan bostad.

Hemlöshetssituation 3 är långsiktiga boendelösningar via socialtjänsten och här ingår personer som bor i träningslägenhet, försökslägenhet, socialt kontrakt, kommunalt kontrakt, bostad först eller motsvarande.

Hemlöshetssituation 4 är ett eget ordnat kortsiktigt boende och här ingår personer som bor ofrivilligt, tillfälligt och kontraktslöst hos kompisar eller bekanta och hos familj eller släktingar under mätveckan. Här ingår även personer som tillfälligt (max 3 månader efter mätveckan) bor inneboende eller i andrahand hos privatpersoner.

Landskrona stad redovisade endast antalet personer i hemlöshetssituation 1 och 3. Uppgifter om antalet personer i hemlöshetssituation 2 och 4 redovisades inte. Landskrona stad redovisade 20 personer i hemlöshetssituation 1 och 27 personer i hemlöshetssituation 3, vilket jag som själv lever som hemlös vet är en kraftig underrapportering. Socialstyrelsens bedömning är att resultaten om och omfattningen av personer i hemlöshet i rapporten genomgående behöver tolkas som ett minimum. (Källa: Socialstyrelsen)

Jag har i tre insändare i Helsingborgs Dagblad försökt få svar på mina frågor om bostadspolitiken och insatserna mot hemlöshet i Landskrona utan resultat. Gör Landskrona stad några egna kartläggningar av hemlösheten och dess orsaker och vad visar de i så fall? Följs insatserna mot hemlöshet upp? Malmö stad genomför exempelvis årliga kartläggningar av hemlösheten sedan 1996 (Källa: Malmö stad).

Treklöverns företrädare skriver vidare att staden är som en organism som kräver balans. Boverkets Segregationsbarometer visar tvärtemot att Landskrona är en stad med en mycket stor socioekonomisk obalans med ett ojämlikhetsindex på 59. Det betyder att 59% av befolkningen i områden med stora socioekonomiska utmaningar behöver byta till ett annat område för att de ska vara jämnt fördelade i förhållande till hur personer i områden med mycket goda socioekonomiska förhållanden är bosatta.

Ojämlikhetsindex för Skåne i sin helhet är 41.8. 2023 var den genomsnittliga disponibla inkomsten i området Borstahusen-Svaneholm mer än dubbelt så hög som i Koppargården- Kopparhögarna. Ojämlikheten visar sig även i valdeltagandet med 71% i de områden med stora socioekonomiska utmaningar och 93% i områden med mycket goda socioekonomiska förhållanden.

2023 var medianinkomsten bland Landskronas invånare 310.535 kr och bland stadens förtroendevalda politiker 434.228 kr (Källa: Kolada Jämföraren).

För att kunna motverka hemlöshet och segregation och skapa jämlika livsvillkor och balans mellan olika delar av staden krävs kunskap och vilja.
Har Treklöverns företrädare det?

Hemlös i Landskrona

Nu har vi fått bevisat hur inkompetenta ledamöterna i miljönämnden är. Att bygga en bullervall av avfallsmassor på sandjord är tokigt rent miljömässigt.
Miljöchefen följde miljölagarna det accepterade inte nämnden.

Jag sa det då och jag säger det igen: det är dags för hela miljönämnden att avgå!

Lilian Håkansson