Det senaste utspelet från Sverigedemokraternas Jessica Stegrud har återigen satt kulturkanonen i centrum av den politiska debatten. När hon kommenterar att det är ”talande” att en svenskfödd kurd och en perser debatterar kulturkanon i Aktuellt – syftande på kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar – öppnas många tolkningsmöjligheter.
En välvillig tolkning skulle kunna vara att hon enbart ville påpeka samtidens mångfald. En annan, mer sannolik, är att hon markerade mot deras legitimitet i att tala om svensk kultur. Statsminister Ulf Kristersson kallar uttalandet ”obegripligt” och kräver att hon talar klartext. Men kanske är dubbeltydigheten själva poängen: genom att tala i antydningar kan man både locka kärnväljare som vill se en mer exkluderande nationalism och samtidigt hävda att kritikerna ”missförstått”.
Kulturkanonen är i sig redan en laddad fråga. Tanken är att skapa en gemensam lista över centrala verk i svensk kulturhistoria. Men kritiker som Anna Troberg, ordförande för DIK, pekar på att regeringen satsar stora resurser på en lista istället för på bibliotek, museer och folkbildning – de arenor där kultur faktiskt blir tillgänglig och levande. Kulturpersonligheter som Marlen Eskander har dessutom varnat för att kanonen riskerar att bli exkluderande och tappa kontakten med samtiden.
Ser vi historiskt har kultur alltid varit ett politiskt redskap. Under folkhemmets framväxt användes teater, bibliotek och litteratur för att forma demokratiska medborgare. I 1800-talets nationalromantik lyfte man fram forntid och natur för att bygga en ny svensk identitet efter stormaktstidens fall. Men vi har också mörkare exempel: i Nazityskland och Sovjetunionen blev kultur ett instrument för propaganda och ideologisk kontroll. Dessa paralleller visar hur skör balansen är mellan kultur som fri konstform och kultur som politiskt verktyg.
I dagens debatt ser vi samma balansgång. Förespråkarna menar att kanonen ska stärka demokratin och samhörigheten, men när en ledande SD-företrädare pekar på debattörers etniska bakgrund får projektet en annan klangbotten. Lawen Redar tolkar det som ännu ett uttryck för att SD inte fullt ut erkänner att man kan vara svensk oavsett födelseort eller modersmål. Samtidigt framstår Kristerssons frustration som ett försök att hålla ihop ett samarbetet där sprickorna blir allt tydligare.
Risken är att kulturkanonen inte blir ett verktyg för folkbildning, utan en symbolisk markör för en kulturkamp om vem som anses tillhöra nationen. Och kanske är det just det som gör Stegruds uttalande så ”talande”: det visar att diskussionen inte handlar om kulturens innehåll, utan om gränsdragningen kring vilka röster som tillåts definiera den.
Ronnie Niby (S)
Arkeolog och kulturvetare
