Arkiv: Planket

Carina Zachau (ordförande i kollektivtrafiknämnden i Region Skåne) svarar Thomas H Johnsson angående hans kritik av Skånetrafiken.

Hennes svar är pinsamt att läsa. Hon och hennes parti (M) var fruktansvärt angelägna om att privatisera järnvägen och fick som de ville. I stället för en aktör fick vi massor av olika aktörer. Alla med olika uppgifter, den ena aktören visste inte vad den andra gjorde. Och ingen ansåg sig ha ansvaret för något, speciellt inte gentemot Trafikverket.
Zachau svarar precis som alla dessa aktörer gör. Hon skyller på andra aktörer. Allt ligger utom Skånetrafikens kontroll, menar hon. Allt är andras fel, enligt henne.
Så hon anser tydligen att hon, givetvis med bibehållen hög lön, nu kan luta sig tillbaka och beklaga att hon inget behöver göra för att åtgärda de stora bristerna i kollektivtrafiken. Brister som till största delen beror på den privatisering hon och hennes parti genomfört.

Lena Nilsson

Staden i vinden hamnar allt mer i blåsväder. LA-liknelsen (läs Los Angeles-liknelsen) eller leken med ord är inte bara kul och lite fyndig utan ibland känns det som att verkligheten överträffar dikten. Den lilla staden som vill bli stor, en stad med högtflygande planer på att nu ska vi hamna på kartan, äntligen! Hamna på kartan gör vi ständigt för än det ena och än det andra. Genom århundradena har den lilla staden vid vattnet hamnat i blåsväder med jämna mellanrum. Det som däremot tycks vara ett genomgående tema är att vi aldrig lär oss av tidigare misstag.

Tittar man på byggandet som nu sker lite överallt i vår fina stad är det ingalunda ett nytt fenomen. Stora militära anläggningar, citadell, fort och kilometer med vallgrav har grävts en gång för att vi ska hamna på kartan. Nog hamnade vi på kartan alltid, men kanske inte som det var tänkt och en häckande koloni med skarvar är tacksam för det på Gråen. Som ett gigantiskt misslyckande ligger hela den halvfärdiga ön och glittrar i soldiset med sina fåglar och kolonier.

På andra sidan Citadellet och vallgrav på vallgrav i all sin glans med även det kolonier som ligger liksom pärlor med sina trädgårdar för alla att njuta av på gångavstånd från stadens centrum. Nära vårt – by the way – ”moderna” stadshus tornar Sofia Albertinakyrkan upp sig och huserar i ståtligt majestät på en av de bästa platserna i staden. En för övrigt mycket vacker byggnad inte minst inuti med alla målningar och vackra inredning. Ofta när jag var liten och skulle åka till vårt sommarställe på Ven funderade jag på hur konstigt det var med allt det moderna i stadshuset och de gamla, som jag tyckte redan då, vackra äldre byggnader som låg intill stadshuset. Märkligt ändå att den tanken kom i en hjärna på en sju år gammal pojke, det kändes liksom fel på något vis.

Än mer märkligt är att den känslan än mer förstärkts nu sisådär fyra decennier senare och jag författar denna text. Då som nu skulle det rivas och det gamla skulle bort och det nya moderna skulle in. Fattigdom och misär ska byggas bort. Det slår mig plötsligt att det är precis samma mönster om och om igen. Samma vindar blåser i staden i vinden. Vi ska än en gång bygga och än en gång ska fattiga maka på sig för nu ska ”di rige” ta plats och nu ska det hända. Men det kommer inte hända denna gången heller för det går inte att bygga bort människor och hur dom är. Det går inte att bygga ett nytt folkhem för det projektet är redan klart. Det går inte att inte att slå in öppna dörrar för de är redan öppna. Den tondöva historia som hela tiden upprepar sig gör att vi får en segregerad och rörig stad med vindar som blåser lite som de vill. Staden blir plottrig i arkitekturen och människorna förvirrande och splittrade. Definitionen på dårskap är att upprepa samma sak om och om igen och hoppas på olika resultat.
Vi måste börja förvalta och se de befintliga värden vi har, det går inte bara att riva och bygga nytt. För övrigt har fler än hundra personer överklagat beslutet om Axeltofta. Folket vill inte riva, folket vill bara leva och det är väl inte för mycket att begära?

Ole Rudolfsson

Jag skulle vilja tacka några vardagshjältar i Landskrona som hjälpte mig när jag kraschade med min elsparkcykel och slog upp mitt ansikte.
Det hände i torsdags på övergångsstället vid Ringvägen och Dollarstore. Jag skulle tacka en bil som stannade för mig och jag tappade balansen och föll rakt ner i asfalten. Det kom snabbt flera människor från sina bilar och hjälpte mig.

Tack du byggkille som tröstade mig och satt med kompressen mot min panna när blodet rann, och du kvinna som snabbt ringde 112. Och ni som var runt omkring och erbjöd er att hjälpa.

Jag mår ok. Några stygn i pannan, ett skadat knä och rejäl hjärnskakning.
Men jag är tacksam för er snabba hjälp och medmänsklighet. Tack 🩷

Hälsningar
Emilia

Debattartikelförfattaren Thomas H Johnsson ger replik på Carina Zachau, ordförande i Kollektivtrafiknämnden i Region Skåne, svar om Skånetrafikens haveri.

***

Skånetrafikens haveri är inte nytt. Att man inte lyckats komma tillrätta med haveriet kan endast uppfattas som att ledning och stab inte är kvalificerade för uppdraget.

Skånetrafikens huvudman är politisk som sedan sex år styrs av Moderaterna. Och det ligger i regionstyrelsens ordförande, Carl Johan Sonesson (M), och kollektivtrafiknämndens ordförande, Carina Zachau (M), åtaganden att ta tillvara skåneregionens intressen och svara upp mot den M-ledda regeringen att exempelvis Trafikverket kan utföra sitt uppdrag. Det ligger alltså Skånetrafikens (regionstyrelsens) åliggande att externa leverantörer kommer tillrätta med driftstörningar som påverkar Skånetrafikens verksamhet. Bolagsledning och stab måste se sin del i ansvaret och uppfylla kraven på en fungerande organisation. Oavsett vad som ligger bakom förseningar och tågstopp kan vi konstatera att Skånetrafiken har misslyckats med sitt uppdrag att leverera tillförlitlig och tillfredsställande kollektivtrafik.

• Är det rimligt att förtroendet för Skånetrafiken är så lågt, att man anser sig tvingad resa flera avgångar för tidigt för att inte riskera missa anslutningar, på exempelvis Kastrup eller SJ-tåg norrut i Lund och Hässleholm?
• Är det rimligt att, att man som pendlare förlorar kvalitetstid med sina barn och familj pga Skånetrafikens ständiga förseningar?
• Är det rimligt att man som näringsidkare inte vågar ta tåget till kundmöten pga att Skånetrafiken inte kan garantera tillförlitlighet?
• Är det rimligt att man kan tappa arbetsinkomst pga Skånetrafikens återkommande driftstopp?
• Är det rimligt att Skåneregionen förlorar attraktions- och konkurrenskraft pga att Skånetrafiken inte klarar sitt uppdrag?

När Maria Nyman år 2020 tillträdde som Skånetrafikens trafikdirektör lovade hon i HD/Sydsvenskan att bidra till att Skånetrafiken blir bäst i världen på kollektivtrafik, med fokus på punktlighet och tillgänglighet. Idag kan vi konstatera att utfallet blivit det motsatta. Och haveri är ett faktum. Okvalificerad ledning skulle aldrig accepterats i näringslivet. Resultat är avgörande. Således bör insikt och djupare sakkunskap från tåg- och transportsektorn premieras och som incitament till ansträngning bör alla chefslöner vara resultatbaserade. Driftstopp och förseningar uppkommer inte av sig själv. Det är givetvis konsekvenser av felaktiga beslut och omdömeslösa prioriteringar.

Om du som ytterst ansvarig för Skånetrafiken, Carl Johan Sonesson (M), och du Carina Zachau (M), anser att regionens medborgare förtjänar fungerande kollektivtrafik är det högst oklart varför ni inte åtgärdat haveriet. Snart två mandatperioder (2018-2022 samt 2022-2024) har passerat utan att ni agerat. Och dessvärre går Skånetrafiken ständig kräftgång och problemen ökar stadigt. Inkompetens eller apati? Delge gärna er konkreta åtgärdsplan hur Skånetrafiken framöver ska leverera tillförlitlig och fungerande kollektivtrafik. Ni båda kan väl rimligen inte anse att Skånetrafikens haveri ska tillåtas fortgå år efter år … utan åtgärd?

Thomas H Johnsson

Ps. Att Skånetrafikens misslyckande är så pass vedertaget att man skriver in det i manus till en nationell TV-serie med Sofia Helin i huvudrollen är talande (hänvisning till bilden som illustrerade tidigare debattartikel). Ds.

Med anledning av ett debattinlägg gällande tågstrulet i Skåne av Thomas H Johnsson svarar Carina Zachau, ordförande i Kollektivtrafiknämnden i Region Skåne.
Något svar från regionstyrelsens ordförande, Carl Johan Sonesson (M) har inte inkommit i skrivande stund.

***

Å Kollektivtrafiknämndens vägnar beklagar jag givetvis de olägenheter som Thomas H Johnsson och hans familj råkat ut för. De enskilda tillfällena kommenterar jag inte, men kan ge en generell bild av situationen.

Skånetrafiken utgör en av ett flertal aktörer inom kollektivtrafiken och kan, tillsammans med de trafikföretag vi i vår tur anlitar, således inte påverka mer än det vi har ansvar för. Framför allt avser det personaltillgång och fordonsfel, och totalt ansvarar Skånetrafiken för 20-30 % av trafikstörningarna. De flesta störningar ligger således utanför Skånetrafikens kontroll. För övrigt kan jag hålla med Thomas H Johnsson i vissa delar, bl.a. att det föreligger ett systemfel i skötsel och drift av spår- och signalsystem (vilket ligger utanför Skånetrafikens kontroll).

Ersättning följer en standard som är lika för alla berörda. Någon särskild individuell prövning sker inte.

Slutligen vill jag gärna nämna att kollektivtrafiken i Skåne har utvecklats enormt. På 1980-talet trafikerades åtta pågatågsstationer mot idag 70 stycken, och turtätheten på spår och i stadstrafik har aldrig varit högre. Totalt finns 195 tågsätt tillgängliga att köra för Skånetrafiken – tyvärr finns det inte kapacitet på spåren att ge plats åt alla, men de som inte används finns utplacerade på strategiska punkter som en extra kapacitet. Och jag vet att vi på Skånetrafiken gör allt vi kan för att ytterligare spetsa den del av trafiksystemet vi förfogar över!

Carina Zachau
Ordf. Kollektivtrafiknämnden
Region Skåne

Jag vet, ibland är det svårt att tänka utanför boxen.
Fyrkantigheten kan dock ersättas av något rundare.
Det är väl det jag beskriver i mina tidigare texter med tanke på min erfarenhet som fotograf och lärare.

Jag har aldrig låtit mig påverkas av rektorer, föräldrar eller friskolors slapphet när det gäller betyg.
De omdömen jag gett, står jag för.

Örjan Kristenson

En sista kommentar till Örjan Kristenson

Först och främst måste jag säga att  jag sympatiserar med hur du tänker kring dina elever så där har jag inga bekymmer. MEN:
Skolan skall ju bland annat verka kompensatoriskt men i mina ögon innebär det INTE att man ger betyg/omdömen som inte motsvarar det jag enligt läroplanen skall lära ut!

En av mina viktigaste uppgifter var skapa så gynnsamma förutsättningar för inlärning som möjligt!
Det innebar inte att  ”ge fan i läroplanen” utan istället att skapa en situation för den enskilda eleven där hens förutsättningar att lyckas med uppgiften ökar!

Jag hade varit mycket bekymrad om jag varit rektor och ansvarig för att ”mina” lärare undervisade utifrån läroplanens innehåll och jag hade fått veta att någon av pedagogerna ”gav fan i läroplanen” ibland eller alltid!
Jag hade också som kollega varit bekymrad om en av mina kollegor körde ett eget race gällande bedömning och betyg!
I mina ögon kan  ditt sätt att resonera kring läroplanen vara ett skrämmande exempel på betygsinflation:
”Hen klarar inte kraven – Då ger jag fan i dem och ger ett högre betyg i alla fall”!

En nyutexaminerad fotograf, lärare, polis m.fl. har naturligtvis inte samma erfarenhet som dig eller mig men är legitimerade!
Jag  (S) sitter i utbildningsnämnden i Landskrona och skulle bli ytterst orolig om jag fick kännedom om att lärare i Landskrona kommun ”gav fan i läroplanen” för att hens elever skall få ett högre betyg än vad deras kunskaper visar!

Med vänliga hälsningar
Håkan Lans (S)

Landskrona är i utveckling. Som boende och verksamma i Landskrona märker vi det tydligt. Det finns en kommunal ansträngning som gynnar staden, dess befolkning och dess besökare. Länge har Landskrona brottats med dåligt rykte, något som håller på att suddas bort. Istället skapas öppna mötesplatser där människor bidrar med liv och rörelse oavsett ålder, intressen och bakgrund. När vi nyligen besökte det sprudlande området kring Lagunen i sommarsolen och såg barn och vuxna samsas om ramperna i skateparken sökte vi efter information om hur parken kommit till. Vi ville se och läsa om drömmarna och vägen dit. Vi ville inspireras av de som gått från idé till handling. Men det enda vi hittade var en stor skylt med förhållningsregler.

Historien ger platsen dess unikhet. De människor som gjort parken möjlig med sitt engagemang förtjänar att bli ihågkomna. Utöver att få en djupare förståelse för platsen och skateparkens funktion så tror vi att kunskapen om andras lyckade projekt kan inspirera andra och väcka intresse och drivkraft såväl hos besökare som folket här i Landskrona. Det kan också synliggöra kommunens roll och ansvar och uppmuntra till samarbete.

Givetvis är skylten med förhållningsregler viktig. Men lika betydelsefullt hade det varit med skateparkens bakgrund för att ge platsen ett än högre värde, känsla av respekt hos oss som nyttjar den och därigenom en ökad benägenhet att ta tillvara på den.

Därför föreslår vi att kommunen placerar information om Lagunens tillkomst på lämplig plats samt att kommunen ser över kringliggande delar av området i samma syfte, för att stimulera helhetskänslan i hela området. Vi föreslår också att detta görs med hänsyn till tillgänglighet och mångfald.

Abdelaziz Karzazi, boende Landskrona
Nadja Bjarnarson, boende Landskrona
Malin H. Skoglund, verksam Landskrona

Svar på fråga och kommentar från Håkan Lans.

Jag började jobba som fotograf 1975 på tidningen Östra Småland i Kalmar. Nästa år firar jag alltså något slags 50 års jubileum. När jag undervisade på John Bauer i Hässleholm hade jag över 30 års erfarenhet av press, reklam, mode och ”konstnärlig” fotografi, mestadels som frilans. I 15 år arbetade jag som assistent till Christer Strömholm.
Jag har också haft andra jobb då jag varit tvungen att sätta mat på bordet: Fritidsledare, busschaufför, fiskare.

Jag nämner detta för att jag anser att erfarenheter från andra yrkesroller ofta genererar en större förståelse för människor och ett bredare perspektiv över samhället i stort – något jag alltid haft nytta av i min undervisning. Men tillbaka till läroplaner…

Det är få yrken som är så diversifierade som fotografi. Det finns specialister inom: Reportage-, sport-, porträtt-, mode-, reklam-, medicinsk och polisiär fotografi för att bara nämna några.
I min undervisning ingick ett flertal andra ämnesområden än att bara lalla omkring med en kamera och plåta skor; Kemi. Fysik. Psykologi. Samhällskunskap. Matematik och en del juridik.

Mina uppgifter tangerade naturligtvis läroplanen på många plan – det är omöjligt att skriva en läroplan utan att den på något sätt berör ämnet ifråga. Men den ska f-n inte påskina att man är färdig fotograf för att man tagit en kurs på ett media-gymnasium!

Jag har också ”vänt ut och in” på mig själv som lärare, alldeles förutan läroplan. Dock; om jag skulle följt den hade jag fått ge IG till hälften av klassen, resten hade med nöd och näppe fått G.

Jag har aldrig sett mig själv som ”tjänsteman” mer som pedagog – någon som går bredvid mina elever. Jämförelsen med bygglovshandläggare haltar därför illa, där finns definitioner vad som är tillåtet eller inte. Fotografi handlar också om begränsningar men de styrs av helt andra förutsättningar.

När kartan inte stämmer överens med verkligheten, navigerar jag utifrån dess anomalier. Jag skulle annars svika mina elever och min roll som pedagog och fotograf.

Örjan Kristenson

En kommentar och fråga till Örjan Kristenson.

Jag med flera har reagerat positivt på det som du skriver.
Jag lever fortfarande gott på minnet av blicken hos de elever som plötsligt kom på en lösning av ett problem eller plötsligt förstod!
Hen kunde ropa högt ”Nu fattar jag!”
Nu skedde något mycket intressant och spännande!:
Självförtroendet växte och insikten att ” Jag kan” uppstod till nästa gång ett tillsynes omöjligt problem dök upp.  Skillnaden var att nu visste hen att ”Jag är inte dum! Jag kan men jag behöver lite mer tid. Sen…”

Nu kommer min fråga:
Hur kunde du sätta betyg/omdöme när du som du skriver ”gav fullständigt f-n i läroplanen” Jag får inte ihop det!
Läroplanen, oavsett vad jag tycker om den, är ju det styrmedel som min undervisning skall utgå ifrån! Det är ju precis som vilken tjänsteman som helst som måste följa gällande lagar och regler! Tänk på bygglovs handläggare mfl – Beslutet skulle i så fall bero på handläggarens egna åsikter i ärendet inte gällande lagar och förordningar!
Under mina 41 år som lärare har jag jobbat med flera olika läroplaner. Några har jag gillat andra inte!
Men i mitt uppdrag som jag tog på mig när jag anställdes ingick ju att följa gällande läroplan. Jag vände ibland ut och in på mig själv för att ha bra lektioner i förhållande till läroplanen och de elever som jag hade framför mig!
Men aldrig att jag gav f-n i läroplanen!
Jag tror att jag förstår hur du tänkte och varför men…

Mvh
Håkan Lans (S)