Staden i vinden hamnar allt mer i blåsväder. LA-liknelsen (läs Los Angeles-liknelsen) eller leken med ord är inte bara kul och lite fyndig utan ibland känns det som att verkligheten överträffar dikten. Den lilla staden som vill bli stor, en stad med högtflygande planer på att nu ska vi hamna på kartan, äntligen! Hamna på kartan gör vi ständigt för än det ena och än det andra. Genom århundradena har den lilla staden vid vattnet hamnat i blåsväder med jämna mellanrum. Det som däremot tycks vara ett genomgående tema är att vi aldrig lär oss av tidigare misstag.
Tittar man på byggandet som nu sker lite överallt i vår fina stad är det ingalunda ett nytt fenomen. Stora militära anläggningar, citadell, fort och kilometer med vallgrav har grävts en gång för att vi ska hamna på kartan. Nog hamnade vi på kartan alltid, men kanske inte som det var tänkt och en häckande koloni med skarvar är tacksam för det på Gråen. Som ett gigantiskt misslyckande ligger hela den halvfärdiga ön och glittrar i soldiset med sina fåglar och kolonier.
På andra sidan Citadellet och vallgrav på vallgrav i all sin glans med även det kolonier som ligger liksom pärlor med sina trädgårdar för alla att njuta av på gångavstånd från stadens centrum. Nära vårt – by the way – ”moderna” stadshus tornar Sofia Albertinakyrkan upp sig och huserar i ståtligt majestät på en av de bästa platserna i staden. En för övrigt mycket vacker byggnad inte minst inuti med alla målningar och vackra inredning. Ofta när jag var liten och skulle åka till vårt sommarställe på Ven funderade jag på hur konstigt det var med allt det moderna i stadshuset och de gamla, som jag tyckte redan då, vackra äldre byggnader som låg intill stadshuset. Märkligt ändå att den tanken kom i en hjärna på en sju år gammal pojke, det kändes liksom fel på något vis.
Än mer märkligt är att den känslan än mer förstärkts nu sisådär fyra decennier senare och jag författar denna text. Då som nu skulle det rivas och det gamla skulle bort och det nya moderna skulle in. Fattigdom och misär ska byggas bort. Det slår mig plötsligt att det är precis samma mönster om och om igen. Samma vindar blåser i staden i vinden. Vi ska än en gång bygga och än en gång ska fattiga maka på sig för nu ska ”di rige” ta plats och nu ska det hända. Men det kommer inte hända denna gången heller för det går inte att bygga bort människor och hur dom är. Det går inte att bygga ett nytt folkhem för det projektet är redan klart. Det går inte att inte att slå in öppna dörrar för de är redan öppna. Den tondöva historia som hela tiden upprepar sig gör att vi får en segregerad och rörig stad med vindar som blåser lite som de vill. Staden blir plottrig i arkitekturen och människorna förvirrande och splittrade. Definitionen på dårskap är att upprepa samma sak om och om igen och hoppas på olika resultat.
Vi måste börja förvalta och se de befintliga värden vi har, det går inte bara att riva och bygga nytt. För övrigt har fler än hundra personer överklagat beslutet om Axeltofta. Folket vill inte riva, folket vill bara leva och det är väl inte för mycket att begära?
Ole Rudolfsson
