Arkiv: Planket

Ett svar till Nina Slejko Blom

Jag har i en rad debattartiklar kritiserat Landskrona foto för ensidighet i urvalet till Fotofestivalen.
MEN. Jag har framför allt kritiserat den tystnadskultur och brist på ansvar ledningen visat genom att negligera att det finns en kritik som är påtalad av både amatörer och professionella.

Då Conny Blom och Nina Slejko Bloms artikel ”Den andra sidan av fotofestivalen” är ett inlägg i en debatt där jag medverkat – innan Anders Perssons debattartiklar – är detta mitt svar till dem.

Jag är inte okunnig om vad en konstfestival är eller dess funktion, då jag både ställt ut och kurerat utställningar nationellt och internationellt. Inte heller har jag en föråldrad och romantisk bild av vad fotografiets essens är.
Jag är aktiv som fotograf och debattör och är alltså en del av den konstnärliga diskursen.

Efter 50 år i yrket och assistent till en av Sveriges främsta fotografer – Christer Strömholm – har jag ett visst hum vad som skiljer fotografi från andra konstarter, så det vore intressant att få höra makarna Bloms definition om vad fotografiets essens är.
När man bara kastar ur sig en sådan sak utan att förklara vad man själv menar – är det bara en tom floskel.

Tillsammans med en kollega ställde jag ut under Festivalen, vi hade över 1300 besökare under tio dagar. Många av dem var missnöjda med utbudet. Kritiken från besökarna handlade framför allt om – Just det, ensidighet!
Det är förmätet att sätta sig över dessa människors kritik och säga att de behöver utbildning.

För mig är inte detta ett harmlöst tidsfördriv, det är på allvar.
Och jag hoppas verkligen att politiker reagerar, men jag tror de är för fega för att delta i en debatt om konst och kultur.

Precis som Landskrona Foto och dess Kuratorer.

Att bli kallad dåre efter ett citat av Mark Twain tar jag som en komplimang. Dock, att använda citat i en debatt tyder på brist på egen argumentation. Nina Slejko Blom använder två.  Och arrogans mot publik och debattörer står hon själv för.

Örjan Kristenson.

Detta är mitt sista inlägg i denna debatt. Jag vill klargöra att jag inte har någon yrkesmässig anknytning till festivalen; jag är bara en besökare som är djupt tacksam för att den finns.

Vidare, eftersom Anders Persson i min mening tar saker ur sitt sammanhang; min poäng om den svenska och lokala kulturbildningens brister syftar till att påvisa att samhället har svikit sina invånare, inte som Persson gör gällande att Landskronabor skulle vara dumma.

Eftersom jag har ägnat mitt liv och mitt arbete åt konst känner jag att det är mitt ansvar att säga ifrån när jag ser att en diskussion inom mitt område är ensidig och missvisande. Även om det för oss, som debatterar här, är ett harmlöst tidsfördriv att skriva och dela med sig av sina tankar, kan dessa ord få konsekvenser i den verkliga världen. Politiker kan till exempel påverkas av dem. Och om inte jag går in och påpekar att den bild som målas upp inte är en generell sanning, vem ska då göra det? Det blir också svårt att låta Persson stå oemotsagd när han kommer till den ytterst unkna slutsatsen att det är för att det just nu råkar vara kvinnor som styr Fotofestivalen som kvaliteten brister.

I vilket fall som helst anser jag att jag har fullgjort min plikt. Tyvärr har den här debatten illustrerat sanningen i Mark Twains varnande ord: ”Argumentera aldrig med en dåre; åskådarna kanske inte kan se skillnaden.”

Låt mig avsluta med ett citat från min favoritexcentriker, den briljant arrogante Thomas Bernhard: ”Arrogans är ett ytterst lämpligt vapen att använda mot en fientlig värld, en värld där arrogans är fruktad och respekterad – även om den, som min, bara är fejkad.”

Nina Slejko Blom

Funderingar kring en härligt röd cykelkärra vid Rådhustorget i lördags.
Lite småfrusna men vid gott humör delade vi med oss av vårt Socialdemokratiska budskap till alla som var intresserade.
Plötsligt dök en lika glad Liberal upp och bjöd på guldpengar! Blänkande och löftesrika men innehållsmässigt ganska tomma och smaklösa till skillnad från våra guldpengar.
Visserligen slitna och matta men motsvarar sitt värde.
Då kom jag att tänka på vår ledare Strandberg som likt en verklig Joakim von Anka samlar löftesrika guldpengar men precis som den snikne Joakim von Anka samlar och samlar och samlar…
Bjuda på vackra guldpengar likt skådebröd går an men:
Elevfrukost – NEJ!
Läroböcker – NEJ!
Arbetsskor – NEJ!
Barnskötarna – NEJ! …Ok, lite ja, så här till jul i alla fall, men sen…?

Håkan Lans (S)

Jag kräver att chefen för Landskrona förskolor, omedelbart avgår.
Denna chef har gjort en otrolig felräkning av behovet av personal i förskolan. Det finns anledning att ifrågasätta kompetensen.

Detta räknefel har lett till att ett fyrtiotal barnskötare sagts upp från sina tjänster. Barnskötare som egentligen, visar det sig, behövs på sina jobb. Dessa barnskötare har nu fått gå runt med stor oro för arbetslöshet och ångest för sin försörjning och sin bostadssituation. Dessutom har det lett till högre arbetsbelastning för kvarvarande personal och säkert också uppgivenhet hos hela personalen. Något som i slutändan drabbar barnen.
Att nu, när felräkningen uppdagas, erbjuda dem vikariat på sina egna tjänster är fruktansvärt skamligt. Har chefen ens bett barnskötarna om ursäkt? Man gör inte så här mot personal och sen, som det verkar, bara rycker på axlarna.

Det är inte första gången otroliga felräkningar gjorts i Stadshuset. Som skattebetalare kräver jag att dessa tjänstemän sköter sina jobb.

Lena Nilsson

Efter årsskiftet tas den fria tandvården för ungdomar mellan 19 och 23 år bort, och det kommer bli mycket dyrt att gå till tandläkaren.

I valrörelsen lovade Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson att tandvården skulle ingå i högkostnadsskyddet om Sverigedemokraterna kom till makten. Två år senare avskaffar Sverigedemokraterna och den borgerliga regeringen den avgiftsfria tandvården för unga mellan 19 och 23 år. Dessutom halverar de tandvårdsbidraget för unga mellan 24 och 29 år. Det är uppenbart att det inte går att lita på Sverigedemokraterna.

Vi Socialdemokrater tycker det är helt orimligt och har därför förslagit att den fria tandvården för ungdomar blir kvar så att de har råd att gå till tandläkaren. Dyr tandvård kommer riskera  att människor avstår från tandvård och det leder till försämrad munhälsa och fattigdom.

I Jimmie Åkessons och Torkild Strandbergs Sverige är det alltså de unga som ska betala priset för stora skattesänkningar för människor med höga inkomster och stora tillgångar.

Att unga ska kunna ta hand om sina tänder är självklart för oss Socialdemokrater. Det enda rätta vore att låta tandvården vara en del av sjukvårdens högkostnadsskydd.

Det är en självklarhet att tänderna bör ses för vad de är: en del av kroppen.

Adis Heldic (S)
Niklas Karlsson (S)

Det är dags för Landskronafredrikornas traditionsenliga julfirande. I år blir det julbord på Sirius Mat & Bar med föreläsning av major Linda Bremer som är yrkesmilitär.

Julfesten är måndagen den 9 december på Sirius Mat&Bar kl. 18.30 och inleds med ett mindre julbord (ägg, sill, skinka och småvarmt samt kaffe/te med pepparkaka). Omkring 19.30 kommer vår gäst Linda Bremer, yrkesmilitär och major vid Försvarsmakten, att informera om sitt spännande yrkesliv. Linda har tills nyligen arbetat för den Internationella Övervakningskommissionen (Neutral Nations Supervisory Commission) med placering i Korea. Titeln på hennes föredrag är: ”Fred – ett yrke inte bara för män”.

Efter föredraget har vi ett sedvanligt lotteri. Lottpriset är 10kr. Medtag gärna en lämplig gåva till vårt lotteri. Julbord och föredrag kostar 275kr, icke medlemmar betalar 295kr.

Anmäl dig senast den 4 december. OBS – det är tyvärr kort anmälningstid denna gång!

Vid anmälan: På julfesten kan man tyvärr inte komma enbart för föredraget utan man måste även delta i måltiden.

Anmälan till måltiden är bindande. Glöm inte anmäla eventuella önskemål om specialkost. Anmälan kan göras på följande sätt:

1. Mejladress landskrona@­fredrikabremer.se
2. Kerstin Christensson telefon 070 872 28 07

Vänliga hälsningar

Landskrona är en stad som vi alla älskar och vill se blomstra. Hanteringen av barnskötare som nu avslöjas är dock både oroväckande och oacceptabel. Vi Socialdemokrater delar den oro och ilska som Ann-Sofi Fransson ger uttryck för. Den utveckling vi nu ser är inte bara orättvis mot de anställda utan riskerar dessutom att underminera kvaliteten på den omsorg och utbildning som våra barn har rätt till.

Först varslar man och säger upp 40 barnskötare för att sedan bara några månader senare erbjuda dem otrygga vikariat är flagranta exempel på en både kortsiktig och dåligt genomtänkt personalpolitik. Detta är inte bara en attack mot de anställdas trygghet och rättigheter det är också ett svek mot barnen, deras föräldrar och hela samhället. Man gör inte så!

Vi Socialdemokrater anser att färre barn i barngrupperna är en stor investering i framtiden!

När nu Landskrona hänvisar till en minskning av antalet barn som ett argument för uppsägningar missar man viktiga poäng. Dels tar man inte hänsyn till de eventuella barn i behov av stöd som alla vet finns. Man tar ej heller chansen att minska storleken på barngrupperna. Mindre barngrupper är inte bara en bättre arbetsmiljö för personalen det är också en tryggare och mer utvecklande miljö för barnen.

Personalen vittnar om att de är slutkörda. Bristen på vikarier och en överbelastad arbetssituation leder till stress, psykisk ohälsa och i förlängningen en uppenbar risk för ökade sjukskrivningar. I detta läge väljer man att avskeda kompetent personal för att sedan på osäkra villkor återanställa dem är inte bara ett hån mot de som arbetar på golvet – det är också en dyr och ineffektiv lösning för kommunen!

Barnskötarna som blivit uppsagda har under månader levt med oro och stress, något som påverkar hela deras livssituation. Vi pratar om människor som valt ett yrke för att de brinner för att ta hand om och utbilda våra barn. Naturligtvis drabbas deras familjer också hårt av den oro som en uppsägning innebär. En fast anställning rycks bort för att sedan ersättas av ett erbjudande om ett kort vikariat är inte bara respektlöst- det är ovärdigt en arbetsgivare som vill kalla sig attraktiv.

Socialdemokraterna står fast vid att trygga och långsiktiga anställningar är en förutsättning för att säkra kvaliteten i välfärden. Att behandla barnskötare som slit-och-slängvaror är inte bara ett stort moraliskt misslyckande, det är också ett strategiskt felbeslut. Ett felaktigt beslut som riskerar att leda till ännu större brist på utbildad personal i framtiden!

Landskronas styrande politiker måste nu ta sitt ansvar. Vi kräver att alla uppsagda barnskötare erbjuds fasta tjänster igen. Det är det enda rätta efter månader av otrygghet och osäkerhet!

Vi kräver en omprioritering av resurserna. Vill Landskrona verkligen vara en stad där familjer trivs och barn får de allra bästa förutsättningar att växa upp då måste politiken sätta välfärden först! Mindre barngrupper, bättre arbetsvillkor och långsiktiga lösningar – inte kortsiktiga sparpaket är vägen framåt!

Barnen är vår framtid och barnskötarna är en av nycklarna på deras väg till trygghet och utveckling. Vi Socialdemokrater är fast beslutna att stå på deras sida. Vi kämpar för en stark och rättvis välfärd som alltid sätter människor före statistik.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Barnkullarna i Sverige och Landskrona minskar under kommande år i en ganska dramatisk takt. Därför har vi tvingats minska vår organisation.

Det stämmer att vi nu kommer att erbjuda flera av de uppsagda barnskötarna vikariat under våren 2025. Detta beror på ett flertal faktorer som vi inte tidigare kunnat förutse. Barngrupperna minskar långsammare än vi bedömt i de prognoser som finns tillgängliga. Därutöver har vi dessvärre ett flertal medarbetare som är långtidssjukskrivna (ej arbetsrelaterade). Vi har också ett större antal barn än vad vi kunna förutse som kräver särskilt stöd.

Detta sammantaget gör att vi behöver fler medarbetare under en tid.
Dock är den långsiktiga trenden tydlig – barnen blir färre.

Jenny Sonesson
Verksamhetschef förskola
Landskrona stad

Replik på Anders Perssons svar på vårt inlägg om Fotofestivalen

Inledningsvis vill vi understryka att vi inte deltar i den här debatten för att diskutera Fotofestivalens ledning. Kärnfrågan här är det bedrövliga tillståndet för kulturutbildningen i Sverige, en situation som har lett till en utbredd brist på uppskattning för kultur bland den svenska allmänheten. I vårt arbete runt om i landet stöter vi ideligen på bristande respekt och direkt avfärdande av vår expertis från individer med en mycket begränsad ämnesförståelse. Detta problem blir mer akut i mindre städer och återspeglar Sverige som nation på ett dåligt sätt. (Det är viktigt att notera att detta inte är en global fråga utan ett utpräglat svenskt fenomen).

Anders Persson länkar till ett klipp med Rolf Lassgård där han pratar om Skånska teatern. Vi var inte aktiva under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, den period som Lassgård hänvisar till. Tiderna har förändrats och människorna likaså. Den tidens Landskrona är inte samma sak som det Landskrona vi lever i idag. I den här staden känner vår femåriga dotter sig generad över sina föräldrars yrke eftersom ingen av hennes kamrater förstår när hon försöker prata om konst eller något annat kulturrelaterat. Många Landskronabor är helt obekanta med konst, vissa vet knappt vad ett konstgalleri är. Vi talar om intelligenta, bildade människor som har blivit fullständigt svikna av samhället.

Vi tar starkt avstånd från tanken att det bara är rika människor i storstäderna som ska ha tillgång till högkvalitativ konst. Just för att invånarna i Landskrona åtminstone delfinansierar denna festival genom sina skatter, kräver vi ett evenemang av hög kaliber. Skattebetalarnas pengar går också till viktiga tjänster som sjukvård, rättsskydd och civil infrastruktur. Är det inte en tröst för oss alla att veta att dessa tjänster sköts av professionella, snarare än av entusiastiska amatörer? Är det inte betryggande att veta att dessa yrkesmän kan bedöma och agera utifrån sina kunskaper och utföra sitt arbete utan att vi ifrågasätter dem i varje steg? Och att vi kan förvänta oss att dessa tjänster prioriterar kvalitet framför popularitet eller ekonomisk vinning?

Så varför inte kräva samma standard när det gäller kultursektorn? Varför känner sig människor tvingade att uttrycka sina åsikter om kultur fast de inte tar sig tid att lära sig mer om den först? Om någon tyckte att Fotofestivalen var ”tråkig,” kan det helt enkelt bero på att man inte är tillräckligt insatt i ämnet. Precis som någon som plötsligt går från Fast & Furious till Satantango sannolikt skulle tycka att den senare filmen var tråkig, finns det en inlärningskurva när det gäller att uppskatta mer komplexa konstformer. För att överbrygga denna klyfta krävs exponering och bildning.

Politiker kan insistera på att tala ett språk som handlar om mätvärden och siffror, men det är varken en lämplig eller legitim ram för att utvärdera konst. Inom kulturen är kvalitet den enda standard som räknas. Man kan blåsa upp besökssiffrorna med gimmickar och lättillgänglig, folklig konst, eller varför inte lokala konstnärer som tar med släkt och vänner till utställningen och på så vis fyller upp utställningslokalerna – men sådana taktiker undergräver själva kärnan i kulturen. Vår roll som kulturarbetare är att utbilda, inte att späda ut och trivialisera.

Festivalen hade tidigare högre budget och ett nyhetsvärde – naturligtvis kom det mera besökare förr. Generellt drar konstevenemang sällan stora folkmassor. Bröd och skådespel är vad de flesta vill ha, inte ”tråkig” konst. Men detta leder som Romariket lärt oss till civilisationens förfall.

Nina Slejko Blom
Konstnär/curator

Översättning: Conny Blom