Arkiv: Planket

Jag mår illa när jag, som i SVT 21/3, hörde Liberalernas Johan Pehrsson stå och påstå att Liberalerna vill ha bort vinster i skolan och välfärden.
Pehrson tillhör de partier på högerkanten som fanatiskt genomdrev marknadsskolan och förordade att hela välfärden visst skulle kunna ägas av sk privata aktörer. Välfärd, såsom skola, vård och omsorg.
Under Björklunds tid som utbildningsminister jobbade jag inom skolan och var och lyssnade på honom när han högt och tydligt sjöng datorernas lov i skolan och påstod att det var nästan onödigt med läroböcker.

Svenska folket insåg snabbt att inget blev bättre av dessa privatiseringar, många var motståndare från början. Istället gick våra skattepengar till allt större del rakt ner i fickorna på de privata aktörerna och massor av missförhållanden upptäcktes i skolor, skoldagen, äldreomsorg osv.

Socialdemokraterna och vänstern har försökt få bort vinster i välfärden men den parlamentariska situationen har gjort att det inte har kunnat röstas igenom i riksdagen. Bland annat för att just denne Pehrson och hans liberaler har röstat emot.
Nu har högern upptäckt vad nästan hela svenska folket redan vet, nämligen att vinster i välfärden och privatiseringar av välfärden inte funkar.
Den misslyckade kommunaliseringen av skolan får Socialdemokraterna ta på sig, men den misslyckade privatiseringen av välfärden, med alla privatiseringar och utförsäljningar vilar tyngst på högerpartier som Liberalerna.
De många fåniga skolexperimenten inom pedagogiken och undervisningsmetoderna vilar tyngst på okunniga forskare inom högskolans värld. Och de har anammats av alla partier, inte minst av Liberalerna.

Men när nu Pehrson står och försöker profilera sig som skolans räddare vänder det sig i magen. Dessutom går han ut med han ämnar avskaffa marknadsskolan, men det visade sig att när reportrarna ville ha ett rakt svar på frågan, ja eller nej, på om han skulle avskaffa vinster i välfärden, så pratade han bort det och kunde/ ville inte svara.
Dessutom pratade han bort frågan om han efter nästa val skulle kunna sitta i samma regering som SD om det parlamentariska läget blev så.
Opinionssiffrorna är inte till L:s fördel och man hör hur desperat han är.
Nej, jag mår illa varje gång han står där och hummar och vägrar svara ärligt och rakt.

Lena Nilsson

Idag den 17 mars är det kollektivavtalets dag. Kollektivavtal bygger på det fackliga löftet, som innebär att arbetstagare lovar varandra att gå samman och ställa gemensamma krav på arbetsgivare.

Starka kollektivavtal skapar också ordning och reda på arbetsmarknaden. De sätter spelreglerna på svensk arbetsmarknad och är grunden för den svenska modellen. För arbetsgivaren innebär det bland annat att det råder fredsplikt, kollektivavtalsbundna arbetsgivare och arbetstagare (arbetstagarorganisationer) inte får vidta eller delta i strejk, blockad eller andra stridsåtgärder.

Det finns krafter i samhället som utmanar kollektivavtalen och vill tillbaka till den arbetsmarknad som fanns för 100 år sedan då kvinnorna inte hade rösträtt, arbetare inte hade rätt till semester och det fanns ingen rätt till lönehöjningar.

Sedan den 27 oktober 2023 strejkar IF Metall på Teslas svenska verkstäder. Anledningen är att Tesla vägrar teckna kollektivavtal för våra medlemmar.

Vi strejkar mot orimliga kontrakt och tystnadskultur. Mot att övertid inte bara förväntas, utan även sker gratis då ingen vågar annat. Mot att nyckfulla förmåner prioriteras högre än en trygg pension.

Mot att pengar går före hälsa. För tryggheten och rättvisan det ger. För medbestämmande. För att kunna gå till läkaren utan att behöva ta en dags semester. För rätten till årliga löneökningar. För att få betalt för övertid.

Kolla på filmen om varför de anställda strejkar: https://www.youtube.com/watch?v=wsgdCBUIAEQ

Läs även om varför Vår strejk är Din strejk: https://www.ifmetall.se/aktuellt/tesla/darfor-tvingas-if-metall-att-strejka/medlemmarna-darfor-strejkar-vi/

Många generationer före oss har kämpat för kollektivavtal, så att vi inte ska konkurrera med varandra genom låga löner och dåliga villkor. Den kampen fortsätter vi, och vi hoppas att ni är med oss. Alla våra barn och barnbarn förtjänar en bättre värld och i Sverige kör vi med kollektivavtal.

Det handlar inte bara om Tesla.

Utan vilket samhälle vi vill ha i framtiden.

Adis Heldic, ombudsman IF Metall Sydvästra Skåne

Svar på Göran Nyströms ”Kommentar till Örjan Kristensson”

Jag kan inte hålla tyst mera, gamle kulturchefen Göran Nyströms tykna kommentar måste svaras på. Den ena dagen bluff och båg med Jean Hermansons fotosamling och den andra dagen tappar fotofestivalen som innan varit så bra sitt anseende. Landskronas fina rykte som kulturstad fördärvas och gamle kulturchefen Göran Nyström sitter på höga hästar när han trycker ner fotografen Örjan Kristenson.

Om Jenny Nordquist inte varit på den eller den utställningen får stå mellan henne och utställarna. Men Örjan Kristensons klagomål om fotofestivalens enahanda utbud är rätt, det är så fotofestivalen kritiseras runt om i svenska fotovärlden. Det är hårresande när välbetalda tjänsteman inte kan göra en målgruppsanalys så därför ska jag hjälpa till, med det smala utbud som senaste 2-3 fotofestivaler haft tappar man 50% av proffspubliken och säkert så mycket som 70% av vanliga kulturpubliken.

Det enahanda utbudet är handhavandefel och inte resursbrist som Göran Nyström vill lura i oss. Om man ändrat hälften av årets ”konstinriktade” utställningar till ”fotoinriktade” utställningar skulle man fått det breda lockande festivalutbud som saknats i senaste fotofestivalerna och alla skulle vara nöjda, svårare är det inte.

Vet fotoledningen så minimalt om foto så man inte förstår vad (uteblivna) publikens ogillande handlar om och måste gå i försvarsställning för vända debatten till annat än klagomålen är om? När man vill ha utställningar som ”angår Landskronaborna” menas det inte utställningar av Landskronafotografer, det menas fotona ska betyda nåt för Landskronaborna och inte bara vara till för curatorenas kompisar. Det ska faktiskt inte behöva sägas.

Men pinsamt är det när fotofestivalens tjänstemän och Landskronas gamle kulturchef inte lyssnar på kritik. Varför Torkild Strandberg och Treklöverstyret låter sig duperas och tror på fotoledningens smala utbud gör mig mörkrädd, bryr man sig inte om Landskronas kulturrykte? Det är småsint när man förnekar folk med erfarenhet, liknande barn som ropar ”kan själv” låter det om curatorerna. Men om man tar in folk i Landskrona Foto och kulturförvaltningen som kan hur kulturvärlden är och vet Landskronas sinne kommer det bli kalasbra. Over and out!

Johan Andersson

Arbetslösheten i Landskrona är fortsatt alldeles för hög. De nya siffrorna visar på Sveriges femte högsta arbetslöshet. Även om det bland annat beror på de ekonomiska förutsättningarna i samhället så har vi tagit, och fortsätter ta, krafttag för att minska arbetslösheten. Det gör vi bäst tillsammans – med Arbetsförmedlingen, med de fristående utbildnings- och arbetsmarknadsaktörerna och med näringslivet och arbetsgivarna, det är där jobben finns! Vi är inte nöjda med en femteplats, arbetslösheten ska minska igen.

Vi har fortfarande drygt 2600 personer som är arbetslösa i Landskrona, varav ca 1600 personer varit arbetslösa mindre än ett år. När jag tog över som kommunalråd för Moderaterna 1 oktober såg vi detta mönster och ganska omgående hade jag och vår arbetsmarknadschef möte kring detta, för att sätta in skarpa konkreta åtgärder. Redan då fanns ett 70-tal åtgärder. Nu finns ytterligare 10 och flera av de befintliga har utökats och utökas ytterligare framåt.

De 1600 personerna, nästan 60% av de arbetslösa, har fått särskilt fokus i vårt arbete sedan i höstas. Detta är en målgrupp som Arbetsförmedlingen inte arbetar med och som vi i staden inte nått tidigare. Det har däremot stadens bolag, Tillväxt Landskrona, genom aktivt samarbete med näringslivet kring omställning och matchning. Anledningen till att vi har skruvat upp fokus för att hjälpa de som är korttidsarbetslösa att komma vidare i nytt arbete, är för att inte gå in i långtidsarbetslöshet.
Summerat har vi många goda och omfattande insatser kopplat till utbildning för unga och vuxna, inkl. kompetensutveckling, vägledning och omställning.

Arbetsmarknadsåtgärder inom matchning, lågtröskeltjänster, motivationshöjande insatser, starta eget, jobbsök, Enkla jobb m.m. Man kan fråga sig vad av detta som är kommunens ansvar gällande arbetslöshetsfrågorna. Svaret är, utöver den utbildning som ligger på kommunen att ansvara för och det kommunala aktivitetsansvaret för unga vuxna – väldigt lite. Men vi tar ansvar och driver detta ändå. Vi vill mer – för fler!

Precis som vi pratar om de problem som finns och lösningar på dessa, måste vi prata om det som går bra. Det vill säga det mesta! De flesta vuxna i Landskrona har ett arbete. Staden attraherar nya attraktiva arbetsgivare hela tiden. Småföretagare, medelstora företag och företag som på ett bräde söker mer än 200 medarbetare, t.ex. Mary Hill och nu till hösten ICA Maxi. I en framtid sällar sig även Pågens till den skaran. Staden har god ekonomi, ökad trygghet och de flesta invånare säger att de skulle rekommendera andra att flytta hit. Vi bygger ett nytt område för rörelse och folkhälsa, Karlslunds idrottsområde, och inviger på lördag stadens nya kallbadhus!

Vi måste också prata om framtidshopp. I tider av mörker, med krig i vårt närområde, upprustning av polis, försvar och civil beredskap för att möta oroligheter och agera i skarpa situationer, en ökad arbetslöshet, tuffa ekonomiska tider, elbrist och andra tråkigheter måste vi lyfta blicken och titta framåt. Och fortsätta agera här och nu, för att förbättra situationen och möjligheterna framåt. Det gör vi i politiken varje dag.

I Sverige och i Landskrona finns oändliga möjligheter. Vi kan göra klassresor, bildningsresor, hela livet – kostnadsfritt för individen! På få platser i världen finns sådana möjligheter för det livslånga lärandet. På få platser finns så mycket stöd att få, för att komma i arbete. Det går att drömma och sedan sträva mot sina mål – och det finns stöd att få på vägen. Vägledning, coachning, utbildning, bildning, insatser och åtgärder. Matchning mot arbetsgivare som eftersöker kompetens. För det är arbetsgivarnas behov som måste styra – det är där jobben finns!

Jag har alltid varit övertygad om att det finns en plats för alla att bidra och att alla behövs. Vi kommer att fortsätta ställa krav, vara tydliga med att det är arbetsmarknadens behov som styr men också bygga hopp och framtidstro samtidigt som vi stöttar upp med vägare vidare till studier och arbete – för positiv utveckling och ökat välmående.

Möjligheterna är, faktiskt, oändliga!

Annika Segerlund, kommunalråd (M)

Tacksamheten för att en manlig politiker lyfter en jämställdhetsfråga handlar om att erkänna det positiva i att någon med makt och inflytande använder sin plattform för att belysa viktiga frågor om jämställdhet. När en manlig politiker engagerar sig i dessa frågor, bidrar det till att bryta stereotyper om att jämställdhet enbart är en kvinnofråga. Hans engagemang skickar en signal om att kampen för lika rättigheter inte enbart ska vara något som kvinnor driver, utan att det är ett gemensamt ansvar som bör omfatta alla, oavsett kön.

Så tack, Niklas Karlsson (S) från en ”trött” feminist.

Vänligen
Nadja Leinonen

På lördag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen, den dag som syftar till att belysa kravet på jämställdhet mellan könen. Tyvärr är det i år en kamp som förs i starkare motvind än på länge. Det finns otaliga exempel världen över på hur kvinnors rättigheter pressas tillbaka. Utvecklingen mot jämställdhet har stannat upp. Det gäller även i Sverige.

Fackförbundet Vision studerar varje år hur kvinnors löner förändras i förhållande till män. Beräkningen bygger på Medlingsinstitutets officiella lönestatistik (2023) som visar kvinnors och mäns genomsnittslöner där lönerna är uppräknade till heltid. Förra året ökade löneskillnaderna från 9,9 till 10,0 procent. Översatt till kontorstid innebär lönegapet att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16:12 – varje dag, medan män får betalt till 17:00. Sverige har därmed backat fem år i tiden. Arbetet för jämställda löner har stannat av.

Det är orimligt att kvinnors arbete värderas lägre än män. En orsak till att gapet växte förra året är att lönerna ökat mer i privat sektor, där fler män jobbar, medan ökningen varit mindre i offentlig sektor, där kvinnor är i majoritet. Det är alltså de kvinnor som jobbar med våra barn, våra äldre och med samhällets allra sköraste inom förskola, skola, socialtjänst, sjukvård och omsorg som fått stå tillbaka. Är det vad pandemins hjältar var värda, kan man retoriskt undra?

Arbetet mot mer jämställda löner måste lyftas fram. Men här är regeringen och Sverigedemokraterna uppenbarligen mindre intresserade. De har konsekvent minskat resurserna till välfärden där övervägande kvinnor arbetar, och istället prioriterat sänkt skatt för dem som tjänar allra mest – till största delen män. Det får vara slut nu. Det är dags att välfärden och kvinnor ges den uppskattning de har rätt till.

Niklas Karlsson (S)
Riksdagsledamot från Landskrona

Vi lever i oroliga och osäkra tider. Det är inget nytt att demokratiska värden och förhållningssätt som vi håller för självklara möts med misstro av diktaturer och stater med traditionsbundna, icke-demokratiska styrelsesätt. Men idag ser vi att demokratin är på återtåg i hela världen. Konsensustänkande och kompromissvilja mellan individer, grupper och stater uppfattas som svagheter. Det vi upplever är ett urholkande av mänskliga rättigheter, av jämlikhet och jämställdhet. Idag, på Internationella kvinnodagen den 8 mars, är det utomordentligt viktigt att vara på det klara med vad kvinnornas kamp för frihet och rättvisa betytt och fortfarande betyder för demokratin.

All forskning och statistik visar att ett land som bejakar och verkar för jämställdhet mellan könen, är mer välmående, framgångsrikt och fredligt än länder med traditionsbundna könsroller. Liknande erfarenhet har gjorts av olika biståndsorganisationer: satsar man på projekt där kvinnor involveras är det mer sannolikt att biståndet kommer hela samhället till godo. Jämställdhet mellan kvinnor och män är alltså inte bara en självklar demokratisk rätt, utan också en drivkraft för välstånd.

Dagens främsta hot mot jämställdhet som ideal kommer emellertid inte från länder med traditionell kvinnosyn. Det kommer från individer och grupper som förfäktar en ideologisk strömning som av forskare benämns som ”Reactionary modernism”. De återfinns bland annat inom de amerikanska techmiljardärernas klubb; en grupp som nu verkar få avgörande inflytande över USA. En ur gruppen, Paypals grundare Peter Thiel, har framfört att det var ett hot mot friheten att kvinnor fick rösträtt. Kvinnor röstar nämligen ofta för regleringar, bidrag till fattiga, pengar till sjukvård och skydd för minoriteter.

Idag står vi som lever i Norden inför ett allvarligt hot. Våra samhällen utgår från just de värden och förhållningssätt som ifrågasätts och angrips. Våra samhällen utgör för många själva sinnebilden av begreppet woke. Vi utmålas som aparta och extrema. Och det är sant att vi i jämförelse med många andra länder är aparta. Individuell frihet, hög tilltro till myndigheter och medmänniskor, åtskillnad mellan politik och religion samt jämställdhet mellan könen, är inställningar och ideal som styr våra samhällen. Tyvärr kännetecknar de inte majoriteten av världens stater.

Jämställdheten mellan könen är generellt sett hög i Norden. Och även om det finns skillnader mellan hur de fem staterna och de tre självstyrande områdena, Færøerne, Grønland och Åland, arbetar med frågor kring jämställdhet, framstår Norden som en förebild för andra länder. Men vi ska inte förhäva oss. Vi ska inte tro att vi nått hela vägen fram. Det finns fortsatt mycket som behöver åtgärdas innan vi kan hävda att det råder full jämställdhet mellan könen i Norden. Dock, det är trots detta på sin plats att föra fram något av det som åstadkommits.

Även om politisk representation inte säger allt om hur det förhåller sig med jämställdheten i ett samhälle, är det värt att framhålla att de nordiska staterna var tidigt ute. Kvinnlig rösträtt var i och för sig Nya Zeeland först med att införa, 1893. Men Finland med Åland kom inte långt efteråt 1906; därefter följde Norge, Danmark med Island och Færøerne samt Sverige, 1913-1919. På Grønland fick kvinnorna vänta till 1948. Att kvinnor fick rösträtt innebar inte att deras röster strax utmynnade i att kvinnor kom att bekläda ledande politiska poster. Det skulle dröja många decennier innan så skedde, i vart fall när det gäller posterna som stats- eller regeringschef (det förstnämnda gäller självfallet valda statschefer, inte monarker). Detta kom att ske 1980 när Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, världens första demokratiskt valda kvinnliga president; i 16 år innehade hon ämbetet. Sedan 2024 är Halla Tómasdóttir Islands andra kvinnliga president. Även i Finland har en kvinna beklätt presidentposten, Tarja Halonen 2000–2012. Och i dag har alla de fem staterna i Norden haft en eller flera kvinnliga regeringschefer och så har även de tre självstyrande områdena.

Åter till att Norden uppfattas som apart och extremt.

Ja, jämställdheten i Norden avviker från jämställdheten i andra delar av världen. Men jag övertygad om att den allt övervägande delen av oss i Norden gladeligen vill vara avvikande i den frågan. Jag är även säker på att vi mer än gärna ser att jämställdheten fortsätter att utvecklas i Norden. Men för att vi ska kunna möta och undanröja de hot som nu riktas mot vår jämställdhet, mot vår jämlikhet, mot alla de värden som format våra samhällen, måste vi stå samman. Vi måste bredda och fördjupa samarbetet mellan våra fem stater och tre självstyrande områden. Vi måste tala med en nordisk röst. Vi måste agera som ett Norden!

Jan Nilsson
Föreningen Norden
Landskrona

Det talas ofta om trygghet och välfärd, men samtidigt ser vi hur kvinnor och barn förlorar sina hem på grund av politiska beslut. Vräkningar av ekonomiskt utsatta familjer har blivit en allt vanligare verklighet, trots löften om att ingen ska behöva stå utan tak över huvudet. Politiker som ofta påstår sig värna om kvinnor och barns trygghet måste nu ställas till svars för konsekvenserna av sina handlingar. I dag, på den internationella kvinnodagen, påminns vi i Landskrona om Axeltofta, det område – där kvinnor och barn är hårdast utsatta – och som senast drabbats av Treklöverns (L, M, MP) framfart.

Treklövern vill tvunget göra sig av med Axeltofta koloniområde och fullkomligt köra över Axeltoftingarna. I kommunfullmäktige har Treklövern drivit igenom beslutet om att avveckla området och i kulisserna klubbar man i instans efter instans igenom en ny detaljplan för området, som innebär att området som vi känner det i dag, jämnas med marken och ett nytt naturområde ska tränga fram. Civilisation ersätts med oskött natur.

Vi vet att hyrorna stiger och socialt stöd minskar och som en konsekvens av detta ökar risken att ensamstående mammor och deras barn kastas ut från sina hem. För kvinnor som redan befinner sig i en ekonomiskt sårbar situation – ofta efter separationer eller flykt från våldsamma relationer – kan en vräkning vara förödande. Det betyder inte bara en akut bostadskris, utan även ökad risk för hemlöshet, social utsatthet och i värsta fall att barnen omhändertas av socialtjänsten. Vilket ansvar tar kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (L) och Treklövern för detta?

Trots att FN och barnkonventionen tydligt betonar barns rätt till trygghet och stabilitet, bidrar politiker och myndigheter till att splittra familjer genom att inte erbjuda tillräckligt stöd för att behålla bostäder. Varför är det just de mest utsatta som ska få betala priset? Samtidigt ser vi hur de stora och etablerade byggherrarna gör vinster på miljonbostäder med havsnära läge och andra renoveringar och ombildningar, medan låginkomsttagare och människor som valt eller tvingats till ett mer alternativt levnadssätt trängs ut från sina hem.

Att kvinnor och barn ställs på bar backe i Axeltofta, är inte en ofrånkomlig konsekvens av ett hårt bostadsklimat eller klimatomställningar, ej heller pga årtionden av att kommunen har vanskött och negligerat att uppfylla lagstiftningen kring vatten- och avloppsfrågor, trots påtryckningar och medvetenhet i frågan. Att Axeltofta avvecklas – med alla konsekvenserna det får till följd – är ett politiskt val, en politisk handling. Det är fakta!

I Axeltofta är kvinnor ägare till 55 av de 158 husen. Det bor 12 barn i Axeltofta. Totalt bor det cirka 100 kvinnor i Axeltofta. Med ett klubbslag, har Treklövern gjort dessa människors bostäder och hem värdelösa. Och med samma klubbslag blev framtiden för dessa kvinnor och barn oviss. Att hänvisa dem till myndigheterna, när kommunen aktivt jagar ut dem från sina hem, är oacceptabelt.

Samtidigt, bara ett stenkast från Axeltofta, på andra sidan Saxån har kommunen genom Landskronahem köpt nybyggda bostäder som ska hyras ut för dyra pengar. Det är alltså mark, som enligt prognos om 75-100 år också kommer utgöra havsbotten och därmed bli värdelös.

I synnerhet i dag, på den internationella kvinnodagen, kan vi inte stå tysta och acceptera att Landskrona är en stad där kvinnor och barn tvingas leva i otrygghet på grund av Treklöverns beslut. Bostaden är en mänsklig rättighet. Det är dags att politikerna inser det!

Susanne Hansson, vice ordförande Axeltofta koloniförening
Camilla Magnusson, tf sekreterare Axeltofta koloniförening
Fatmir Azemi (S), Oppositionsråd
Camilla Clarenius (S), ordförande S-kvinnor Landskrona
Michelle Hultgren (S), boende Axeltofta och ordförande SSU Landskrona
Felicia Gullstrand (S), uppväxt i Axeltofta och vice ordförande SSU Landskrona
Marko Huttunen (S), ersättare Stadsbyggnadsnämnden
Ole Rudolfsson (S), ersättare Miljönämnden och sammankallande S-koloninätverk

Avtalsrörelsen ligger i startgroparna, och nu är det dags att göra upp med värdediskrimineringen av branscher som domineras av kvinnor. Kommunal kräver: de viktiga välfärdsyrkena ska vara hållbara val, både för hälsan och plånboken. Ett jobb i välfärden ska inte göra dig fattig.

Med våra yrkesbakgrunder i personlig assistans och som barnskötare vet vi hur det är att känna sig behövd, viktig och uppskattad av människor varje dag. Men också känslan av att vara totaldissad när man tittar på lönespecifikationen.

Man skulle kunna tro att strukturell könsdiskriminering är något som hör till historien. Vi önskar att det vore sant. Skillnaderna mellan arbetarkvinnors och arbetarmäns vardag är enorma. En heltidsanställd undersköterska har 9 134 kronor mindre i månadslön än en byggnadsarbetare – trots att de har jämförbara krav på utbildning. Och då snackar vi medellöner – en av fem välfärdsarbetare i kommun eller region är lågavlönad, vilket betyder under 25 000 kronor i månaden. Andelen lågavlönade inom privat sektor är ännu högre.

Ju mer kvinnodominerad en bransch är, desto lägre på löneskalan ligger den. Där kvinnorna går in, går lönen ut! Men utifrån vad vi hör från våra motparter finns det inget intresse av att ändra på det. Den som vill ha en lön att leva på stämplas som en drömmare.

På tvärs med den vanliga marknadslogiken erbjuds den som väljer att jobba i välfärdens bristyrken vare sig en bra lön, en god arbetsmiljö eller en trygg anställning. På kvinnornas arbetsplatser råder obalans mellan krav och resurser, vilket resulterar i hög stress. Personalen har liten kontroll och handlingsutrymme i arbetet. Sju av tio chefer har fler än trettio medarbetare, och har svårt att närvara i verksamheten. Inte så konstigt att individuella lönesamtal uteblir, eller att välfärden har de högsta sjuktalen på arbetsmarknaden!

Att ge omsorg, fylla mänskliga behov, göra vardagen trygg och individen självständig ska behandlas som det samhällsviktiga jobbet det är, inte som ett felval som behöver omprövas för att ”få andra resultat” som Ebba Busch sa. Det ska vara jobb att försörja sig självständigt på. Utan att behöva hjälp av en partner.

I årets avtalsrörelse kraftsamlar Kommunal därför för högre löner, en lönemodell som ger rättvis löneutveckling och hållbara arbetstider. Bara så kan välfärdsjobben sluta se ut som grå möss i lönestatistiken. Bara så kan fler se en framtid i dessa oerhört viktiga yrken.

Både kvinnor och män.

Veton Kalici, tf avdelningsordförande Skåne
Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal