Vi lever i oroliga och osäkra tider. Det är inget nytt att demokratiska värden och förhållningssätt som vi håller för självklara möts med misstro av diktaturer och stater med traditionsbundna, icke-demokratiska styrelsesätt. Men idag ser vi att demokratin är på återtåg i hela världen. Konsensustänkande och kompromissvilja mellan individer, grupper och stater uppfattas som svagheter. Det vi upplever är ett urholkande av mänskliga rättigheter, av jämlikhet och jämställdhet. Idag, på Internationella kvinnodagen den 8 mars, är det utomordentligt viktigt att vara på det klara med vad kvinnornas kamp för frihet och rättvisa betytt och fortfarande betyder för demokratin.
All forskning och statistik visar att ett land som bejakar och verkar för jämställdhet mellan könen, är mer välmående, framgångsrikt och fredligt än länder med traditionsbundna könsroller. Liknande erfarenhet har gjorts av olika biståndsorganisationer: satsar man på projekt där kvinnor involveras är det mer sannolikt att biståndet kommer hela samhället till godo. Jämställdhet mellan kvinnor och män är alltså inte bara en självklar demokratisk rätt, utan också en drivkraft för välstånd.
Dagens främsta hot mot jämställdhet som ideal kommer emellertid inte från länder med traditionell kvinnosyn. Det kommer från individer och grupper som förfäktar en ideologisk strömning som av forskare benämns som ”Reactionary modernism”. De återfinns bland annat inom de amerikanska techmiljardärernas klubb; en grupp som nu verkar få avgörande inflytande över USA. En ur gruppen, Paypals grundare Peter Thiel, har framfört att det var ett hot mot friheten att kvinnor fick rösträtt. Kvinnor röstar nämligen ofta för regleringar, bidrag till fattiga, pengar till sjukvård och skydd för minoriteter.
Idag står vi som lever i Norden inför ett allvarligt hot. Våra samhällen utgår från just de värden och förhållningssätt som ifrågasätts och angrips. Våra samhällen utgör för många själva sinnebilden av begreppet woke. Vi utmålas som aparta och extrema. Och det är sant att vi i jämförelse med många andra länder är aparta. Individuell frihet, hög tilltro till myndigheter och medmänniskor, åtskillnad mellan politik och religion samt jämställdhet mellan könen, är inställningar och ideal som styr våra samhällen. Tyvärr kännetecknar de inte majoriteten av världens stater.
Jämställdheten mellan könen är generellt sett hög i Norden. Och även om det finns skillnader mellan hur de fem staterna och de tre självstyrande områdena, Færøerne, Grønland och Åland, arbetar med frågor kring jämställdhet, framstår Norden som en förebild för andra länder. Men vi ska inte förhäva oss. Vi ska inte tro att vi nått hela vägen fram. Det finns fortsatt mycket som behöver åtgärdas innan vi kan hävda att det råder full jämställdhet mellan könen i Norden. Dock, det är trots detta på sin plats att föra fram något av det som åstadkommits.
Även om politisk representation inte säger allt om hur det förhåller sig med jämställdheten i ett samhälle, är det värt att framhålla att de nordiska staterna var tidigt ute. Kvinnlig rösträtt var i och för sig Nya Zeeland först med att införa, 1893. Men Finland med Åland kom inte långt efteråt 1906; därefter följde Norge, Danmark med Island och Færøerne samt Sverige, 1913-1919. På Grønland fick kvinnorna vänta till 1948. Att kvinnor fick rösträtt innebar inte att deras röster strax utmynnade i att kvinnor kom att bekläda ledande politiska poster. Det skulle dröja många decennier innan så skedde, i vart fall när det gäller posterna som stats- eller regeringschef (det förstnämnda gäller självfallet valda statschefer, inte monarker). Detta kom att ske 1980 när Vigdís Finnbogadóttir valdes till Islands president, världens första demokratiskt valda kvinnliga president; i 16 år innehade hon ämbetet. Sedan 2024 är Halla Tómasdóttir Islands andra kvinnliga president. Även i Finland har en kvinna beklätt presidentposten, Tarja Halonen 2000–2012. Och i dag har alla de fem staterna i Norden haft en eller flera kvinnliga regeringschefer och så har även de tre självstyrande områdena.
Åter till att Norden uppfattas som apart och extremt.
Ja, jämställdheten i Norden avviker från jämställdheten i andra delar av världen. Men jag övertygad om att den allt övervägande delen av oss i Norden gladeligen vill vara avvikande i den frågan. Jag är även säker på att vi mer än gärna ser att jämställdheten fortsätter att utvecklas i Norden. Men för att vi ska kunna möta och undanröja de hot som nu riktas mot vår jämställdhet, mot vår jämlikhet, mot alla de värden som format våra samhällen, måste vi stå samman. Vi måste bredda och fördjupa samarbetet mellan våra fem stater och tre självstyrande områden. Vi måste tala med en nordisk röst. Vi måste agera som ett Norden!
Jan Nilsson
Föreningen Norden
Landskrona
