Första gången jag gick på ett sosse-möte och såg andra människor sjunga Internationalen, där vuxna människor håller varandra i händerna och gör konstiga rörelser till sång måste jag medge att det kändes lite som att ha hamnat på en Mora Träsk-spelning, dvs ganska trevligt men lite fånigt, efter mötet var jag fortfarande osäker på om S var partiet för mig för om sanningen ska fram så var (och är) sossarna inte oslagbart bäst i varje enskild sakfråga.
Det jag däremot tänder på är de grundläggande tankarna om solidaritet, medmänsklighet, demokrati och allas lika värde.
På många håll symboliseras arbetarrörelsen av två händer i en handskakning. Det innebär att oavsett vem du är, var du kommer ifrån och vilka dina svårigheter är, kommer jag och andra i arbetarrörelsen att hjälpa dig när du behöver det. När du sedan har kommit på fötter och har blivit stark, förväntar vi oss din hjälp tillbaka.
Många uppfattar kanske Socialdemokratisk politik som en politik som ger till de som inte har förtjänat det, utan att ställa några krav på motprestation. Så är det inte. Inom arbetarrörelsen står vi upp för de svaga, fattiga och obemedlade, men vi ställer också krav. Det är hårda och tydliga krav. För att någon ska erbjudas samhällets stöd när de är svaga, måste de också vara beredda att bidra med hjälp när de är starka. Det är inga orimliga krav, och därför känns det förvånande att inte alla kan ställa upp på dem.
Inom andra partier pratas det just nu t.ex. om att vi ”inte behöver fler flyktingar”. Det bygger till att börja med på den grundläggande idén om ”vi” och ”dem” som är en väldigt otäck tanke. Det som skrämmer mig mest med den tanken är däremot synen på en annan människa som onödig.
För om flyktingar klassas som onödiga idag, vem står då på tur imorgon? Är det funktionshindrade? Är det arbetslösa? Är det de som någon gång begått ett brott? Kanske är det du eller jag? Och vem står då upp för oss, när vi inte sa ifrån idag?
Socialdemokratin har byggt Sverige till att vara ett av de allra bästa länderna i världen, och det vill vi fortsätta göra. Vinster i välfärden tar pengar från de svaga som behöver dem, till förmån för rika som får fler nollor på sina utländska konton. Det tycker vi är fel. Att lagstadga om lägre lägsta-löner gör att fattiga måste konkurrera med allt lägre löner för att få ett jobb som städare, diskare eller taxiförare. De borgerliga tycks tro att lägre löner får de som har det sämst i samhället att jobba hårdare, och lägre skatter de mest privilegierade att anstränga sig mer. Det är fel.
Att kämpa för de minst privilegierade i samhället är att kämpa för välfärd. Andra områden kan vara hårdare tag mot arbetsgivare för att motverka stress och psykisk ohälsa, en extra ledig vecka varje år för alla föräldrar, resurser för att korta vårdköer och insatser mot gängkriminalitet. Alla dessa saker lovar Socialdemokraterna inför valet den 9 September, och mot det står de borgerliga partiernas löften om skattesänkningar och försämringar i välfärden. (För alla förstår väl att man inte kan bekosta mer välfärd med mindre pengar?) Det gör detta valet till en folkomröstning om välfärden, både för landet, regionen och kommunen.
Så var det då det här med sjungandet….
Jag tycker fortfarande inte att varenda fråga Sossarna driver är helt rätt. Det kommer jag nog aldrig att göra. Men handen på hjärtat, finns det något parti som gör allting helt rätt alltid? Jag tror inte att någon tycker det, om något parti. När jag nu har sett innebörden av orden i sången, och vad arbetarrörelsen har kunnat göra genom åren när svaga människor går samman och anstränger sig för det gemensamma, vill jag mer en gärna vara en länk i den kedjan. Det gäller kampen för invandrare, kvinnor, arbetare, funktionshindrade, HBTQ-personer och en rad andra. Så nu tar jag glatt tag i mina vänners händer och sjunger ”Upp till kamp emot kvalen…” när tillfälle ges. Det känns inte det minsta fånigt. Jag känner mig stolt, och trygg i att veta att det finns de som kämpar för mig när jag är svag.
Henrik Ingelström
Socialdemokrat
