Arkiv: Planket

De vuxna som många gånger skolar in sina barn i tiggeri genom att ta med dem till Sverige begår ett stort svek som varken någon kommun eller stat bör medverka till. De som tigger gör det för att de lever under svåra förhållanden, till exempel fattigdom, hemlöshet eller psykisk ohälsa. Att människor tigger löser inte deras problem i grunden – det kan tvärtom stå i vägen för att ta itu med de bakomliggande problemen.

Regeringens tiggeriutredare har tidigare uppmanat folk att inte ge pengar direkt till tiggarna, utan att i stället skänka till frivilligorganisationer som verkar i Rumänien och Bulgarien. De som tigger på gatorna i Sverige är till stor del fattiga romer från Rumänien och Bulgarien, som har mycket svåra levnadsförhållanden i sina hemländer. Att tillåta dem att tigga här gör att problemen blir mindre synliga på hemmaplan – och att regeringarna i Rumänien och Bulgarien inte behöver ta itu med situationen.

Genom att förbjuda tiggeri skulle vi sätta press på länderna att förbättra förhållandena för romer och fattiga i deras hemländer. Folk ska inte behöva se tiggare utanför mataffären varenda gång de går och handlar. Det är inte värdigt det svenska samhället och precis som en mängd andra detaljfrågor – alkoholförtäring, penninginsamling, ianspråktagande av allmän plats för tillfälliga upplag eller säsongsvisa uteserveringar – kan regleras i lokala ordningsföreskrifter anser vi även att tiggeri ska kunna regleras på motsvarande sätt.

Ansvaret för tiggarnas fattigdom är inte Sveriges. I första hand har de som tigger ett eget ansvar. De är EU-medborgare och har rätt att arbeta i hela Europa. I Sverige kan man till exempel utan kvalifikationer plocka bär eller sätta plantor. I andra hand har deras hemländer ansvar. Det är omöjligt att Sveriges kommuner ska ta socialt ansvar för 500 miljoner EU-medborgare.

Stefan Olsson (SD)
Kommunalråd

I måndags kom Högsta förvaltningsdomstolens dom som ger Vellinge rätt att införa ett tiggeriförbud. Samma dag ställde Sverigedemokraterna en Enkel fråga till kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg om han var beredd att verka för ett lokalt tiggeriförbud på särskilda platser i Landskrona.
Kommunstyrelsens ordförande svarade tydligt att ja, det är han.
Att förbjuda de mest utsatta i vårt samhälle att be sina medmänniskor om hjälp kan ju tyckas bekvämt. Ser vi inte den frusna kvinnan som sitter utanför mataffären när vi stressade springer in i vår lokala mataffär så slipper vi ju få dåligt samvete eller fundera ett varv extra på varför hon sitter där.

I stället för att att förbjuda tiggeri måste vi titta på orsaken. Varför väljer någon att lämna sin familj, resa till ett främmande land för att under förnedrande former tvingas tigga.
Svaret på detta är fattigdom, diskriminering och utanförskap, och detta löser man inte genom att förbjuda tiggeri. Vi måste istället ta krafttag, på lokal-, nationell och internationell nivå för att bekämpa fattigdom, rasism och diskriminering i alla dess former. I ett rättvist och solidariskt samhälle behöver man inte tigga, i ett rättvist och solidariskt samhälle behöver man inga
tiggeriförbud för att slippa se fattigdom.

Kikki Lenander
Vänsterpartiet Landskrona

Det ryktas f.ö. av besökare, att vara ett ”lite plastigt ställe” med ”spad från Öresund” – det är åtminstone inte d’Angleterre i Köpenhamn, Royal Horseguards i London eller Adlon i Berlin direkt… Istället väldigt påminnande om Arbins automathotell i Västerås. Allting Wifi och utan minsta försök till klass. Två stjärnor max.
 – och den gamla källarpuben på Selma Lagerlöfs väg lär få plomberas likt Bodens fästning.

Pontus Eriksson

Jag har fortfarande rätt! Annie Lööf (C) är fortfarande en statsministerkandidat, a chance in a lifetime.

Många har irriterat sig men det vi ser, dag ut och dag in, är ett raffinerat politiskt maktspel. Vanligtvis möter jag maktspel i andra sammanhang, men visst är det tankeväckande att få se Annie Lööf som statsminister och Torkild Strandberg (L) som Norden-minister i en regering som de facto ledes av (S).

Annie kommer inte att släppa SD över bron och Torkild får sin tunnel (eller något liknande) till Köpenhamn.

Sen kommer allt att gå sin gilla gång framåt, i maklig takt.

Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds universitet

Ps. Läs min insändare ”Vem vill bli statsminister?” publicerad här på Planket 2018-09-20./Ds.

Hur kan Liberaler i Landskrona och Malmö komma till så olika slutsatser i frågan om samarbete med Socialdemokraterna?

Torkild Strandberg i Landskrona vill absolut inte samarbeta med Socialdemokraterna, varken i rikspolitiken eller lokalt. I rikspolitiken grundar han sina argument på bland annat att Moderaterna är garant mot populism och extremism. Det är kanske just denna uppfattning som skiljer liberalerna i Malmö från Landskrona. 

Man kan fråga sig vad som talar för att Moderaterna är bättre skickade än sitt danska moderparti att motverka populism och extremism.

’Gettopakken’ i vårt grannland Danmark handlar om att fastigheter i vissa områden ska rivas för att förhindra att parallellsamhällen uppstår. Vart familjerna som bor där skall ta vägen när deras bostäder rivs nämns ej. Hur kan någon tro att deras förtroende och ansvar för samhället ökar, när det är samhället som gör dem hemlösa? Känns detta tillvägagångssätt igen här i Landskrona?

Dansk Folkeparti har medfört en ny dimension i dansk politik, vilket inneburit att även partier till vänster närmat sig denna politik i hopp om att vinna tillbaka väljare. Om man bara böjer sig en enda gång för populister, så får det konsekvenser, skrev dansken Harum Demitras i ett debattinlägg i Expressen.  Torkild Strandberg verkar vilja rättfärdiga att han sedan länge har böjt sig för den populistiska och extremistiska ideologin.

Lennart Larsson

Landskrona stads stadsbyggnadspris har i år tilldelats männen bakom uppförandet av Hotel Öresund Conference & Spa. Det är dessa män som nu prisas för deras eminenta förmåga att kunna hantera linjaler och vinkelhakar. För är det något som kännetecknar såväl hotellet som det anslutande bostadshuset, så är det raka linjer och räta vinklar.

Men det som nu byggs i Landskrona är kanske, som stadsbyggnadsnämnden uttrycker det i sin motivering till årets pris, ett ”tydligt uttryck för vår tid”. Vår tid är kanske en tid av raka linjer och räta vinklar. Arkitektur återspeglar på något sätt alltid den rådande och bestämmande tidsandan, och det i betydligt högre grad än andra yttringar av ett samhälles kultur. De kostnader som är förknippade med större byggprojekt innebär att det i slutändan är de så kallade ekonomiska realiteterna som avgör hur det som byggs ska utformas. Och då är det oftast billigast möjliga lösning som fäller avgörandet, inte estetiska kvaliteter; det fyrkantiga och prefabricerade får dominera. I vart fall i en tid, som vår, där ekonomi tillmäts en status som överordnad alla andra hänsynstaganden.

Dock, det har tillkommit ytterligare en komponent. Rättlinjighet och räta vinklar är i dag något som inte enbart präglar arkitektur, utan i allt större omfattning samhället i dess helhet. Den individualism som sedan decennier präglat samhällsklimatet, som en reaktion mot en förment kollektivistisk dåtid, har utmynnat i en kollektivistisk individualism. Vi ska alla ha vår egen lilla fyrkant, vår kub att förverkliga oss i. Det må vara i vårt hotellrum eller i vår bostadsrätt på Jönsaplan, eller någon annanstans. Hur vår kub förhåller sig till andras kuber bryr vi oss inte om, så länge ingen oombedd träder över tröskeln. Den interaktion vi har med våra medmänniskor den sköter vi via digitala sociala media. Genom appar möts och samtalar vi med varandra i en virtuell värld. Inte genom att vi möts och samtalar i den verkliga världen – i trapphus och på gator och torg. Det som finns utanför vår lilla kub blir allt oväsentligare, vi har vad vi behöver i vår mobil och i vår kub.

Men är det så vi vill ha det?

Är det inte så att vi vill möta och samtala med andra, till och med helt okända nya bekantskaper – i den verkliga verkligheten, rent fysiskt ansikte mot ansikte? Jag tror att de flesta skulle bejaka detta. Men för att mötet och samtalet ska fungera förutsätts någon form av ömsesidigt hänsynstagande. Det egna egot måste förhålla sig till och ha förståelse för den andres ego.

Vad har nu detta med årets stadsbyggnadspris och Jönsaplan att göra?

Jo, stadsbyggnadsnämnden framför som motiv till priset att Hotel Öresund Conference & Spa på sätt och vis samtalar med Sofia Albertina kyrka: ”Hotellbyggnaden ger tydligt uttryck för vår tid men samtalar även med vår historia genom anpassning till kyrkan mitt emot med sin fasad av tegel och natursten”.

Likväl som människor i samtal måste förhålla sig till och ha förståelse för varandra, måste även byggnader förhållas till och förstås i sitt sammanhang – det vill säga till sin omgivning. För mig framstår samtalet mellan Hotel Öresund Conference & Spa och Sofia Albertina kyrka som en envägskommunikation. Det är en bergsprängare som överröstar kyrkklockornas klang. Det enda som männen bakom hotellbygget nödgats lyssna till är hur högt det skulle sträcka sig och hur nära inpå kyrkan det skulle uppföras. 

Ej heller tycks kommunikationen mellan Hotel Öresund Conference & Spa och andra byggnader i omgivningen ha präglats av ömsesidighet. Nej, vare sig Tranchellska huset, Bergsöhuset eller det relativt nyuppförda äldreboendet på Södra Långgatan har haft ett ord med i laget. Och även om dialogen säkerligen har varit omfattande med männen på sjätte våningen i Stadshuset, så har nog inte byggnaden som sådan varit en samtalspartner.

Den man fört den djupaste dialogen med har med all sannolikhet varit pingvinen i Sockerbrukshamnen.

Jan Nilsson

Nu igen skall klantiga politiker och tjänstemän förstöra en en väl fungerande verksamhet, Caf’é Konsthallen.

Att de inte lär sig. Detta är en verksamhet som bedrivs med kärlek och omsorg om sina kunder. Det kan få kosta skattepengar, när det berikar invånarna i staden. Vi talar om smulor i kostnad. Jag förmodar att Ert beslut är tagits i okunskapens tecken. Det går alltid att ändra sig och låta förnuftet segra!

Gör om och gör rätt!
Mats Karlsson

Hej Bengt,

Tråkigt att höra att du inte har fått ersättning för din bil på det sätt som vi kom överens om i våras, då vi hade kontakt via mail. Jag tar genast tag i detta och ser över vad som har gått fel internt hos oss. Så klart ska du ha din ersättning. Jag kontaktar dig personligen.

Med vänlig hälsning,

Jonas Andersson,
Förvaltningschef AB Landskronahem

Politikerna käbblar och räknar mandat. Det blev inga reaktioner här på Planket när jag tog upp frågan om 30 %-iga räntor på lån till unga landskronakillar. (Se 2018-10-15). En privat indrivningsfirma hade lockat en andragenerationsinvandrare att fixa ett snabblån. Men han är inte ensam i den kategorin: särskilt utsatta ungdomar.
De faller lätt för frestelsen att få snabba lagliga pengar utan tanke på att kunna återbetala. Annorlunda var det med oss gamla affärsmän som någon gång gjorde en växelaffär när det blev likviditetskris.

För ungdomarna, som saknar utbildning och fast jobb, kan det vara svårt att motstå konsumtionssamhällets frestelser. Att dratta runt i stan ger ingen känsla av upplevelse, man sticker iväg till Helsingborg i en lånad bil utan att ha kunskap om eventuella konsekvenser för den bilens ägare.

I min värld syns 20-åringar med 100 – 200.000 kronor i skulder och med räntekostnader uppåt 30 –
40.000 kronor per år, d.v.s. 20 – 30 % → 3.000 kronor per månad, lite beroende på hur man räknar.
Då blir låglönejobb en skuldfälla. Med 20 – 22.000 kronor i bruttolön kommer killen att sitta fast. Får skylla sig själv, tycker många. Läs exempel i ESO-rapporten ”Lönar sig arbete 2.0?” Finansdepartementet 2018:2 (sid. 105).

Låglönejobb blockerar för framtida familjebildning men vad värre är, är att det med dessa jobb saknas utrymme för betalning av ränta och amorteringar avseende lånen med hög ränta (20 – 30 %) trots att kapitalskulderna är på beskedliga belopp: 100.000 – 200.000 kronor.

Det som händer är att skulderna ökar med de tickande räntorna. Och med ett andra barn att försörja står killen hjälplös och kan behöva min professionella hjälp för att ta sig ur misären.

Detta budskap borde skrämma alla ekonomiskpolitiska talespersoner som förespråkar enkla jobb, bidragstak etc. Ni kommer att få se många nyanlända och deras barn som utvecklar fattigdom och sjukdomar, magbesvär. De belastar vården.

Jag ser detta nu i min roll i domstolar och på sjukhus. Gamla synder slår hårt idag.

Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt, vid Lunds Universitet

Jag har under nästan tre månaders tid sänt inte mindre än fyra brev till 
Landskronahem för att få dem att ersätta mej för självrisken gällande  en skada
som uppkommit i ett av deras garage och orsakat av att ett fjärrvärmerör läckte.
Helt uppenbart är vem som bär ansvaret.
Denna typ av ersättning är självklar och ofta accepterad av renommerade och seriösa uthyrare.
Nämnas bör att själva skadekostnaden reglerades genom min egen bilförsäkring.

Breven är vid upprepade tillfällen och i tur och ordning skickade ; ett till Uthyrningsansvarig, två till VD och även ett till Styrelseordföranden 2018.11.15.

Självrisksumman är av liten storlek och den klarar jag mej egentligen utan men  att
Landskronahem så uppenbart negligerar och anser att svara på kunders brev är av ringa eller ingen betydelse gör mej klart både konfunderad och något irriterad.
Hur många av våra privata företag i vår kommun vågar ens tänka tanken att göra
så mot sina kunder??

Bengt Olson