Landskrona stads stadsbyggnadspris har i år tilldelats männen bakom uppförandet av Hotel Öresund Conference & Spa. Det är dessa män som nu prisas för deras eminenta förmåga att kunna hantera linjaler och vinkelhakar. För är det något som kännetecknar såväl hotellet som det anslutande bostadshuset, så är det raka linjer och räta vinklar.
Men det som nu byggs i Landskrona är kanske, som stadsbyggnadsnämnden uttrycker det i sin motivering till årets pris, ett ”tydligt uttryck för vår tid”. Vår tid är kanske en tid av raka linjer och räta vinklar. Arkitektur återspeglar på något sätt alltid den rådande och bestämmande tidsandan, och det i betydligt högre grad än andra yttringar av ett samhälles kultur. De kostnader som är förknippade med större byggprojekt innebär att det i slutändan är de så kallade ekonomiska realiteterna som avgör hur det som byggs ska utformas. Och då är det oftast billigast möjliga lösning som fäller avgörandet, inte estetiska kvaliteter; det fyrkantiga och prefabricerade får dominera. I vart fall i en tid, som vår, där ekonomi tillmäts en status som överordnad alla andra hänsynstaganden.
Dock, det har tillkommit ytterligare en komponent. Rättlinjighet och räta vinklar är i dag något som inte enbart präglar arkitektur, utan i allt större omfattning samhället i dess helhet. Den individualism som sedan decennier präglat samhällsklimatet, som en reaktion mot en förment kollektivistisk dåtid, har utmynnat i en kollektivistisk individualism. Vi ska alla ha vår egen lilla fyrkant, vår kub att förverkliga oss i. Det må vara i vårt hotellrum eller i vår bostadsrätt på Jönsaplan, eller någon annanstans. Hur vår kub förhåller sig till andras kuber bryr vi oss inte om, så länge ingen oombedd träder över tröskeln. Den interaktion vi har med våra medmänniskor den sköter vi via digitala sociala media. Genom appar möts och samtalar vi med varandra i en virtuell värld. Inte genom att vi möts och samtalar i den verkliga världen – i trapphus och på gator och torg. Det som finns utanför vår lilla kub blir allt oväsentligare, vi har vad vi behöver i vår mobil och i vår kub.
Men är det så vi vill ha det?
Är det inte så att vi vill möta och samtala med andra, till och med helt okända nya bekantskaper – i den verkliga verkligheten, rent fysiskt ansikte mot ansikte? Jag tror att de flesta skulle bejaka detta. Men för att mötet och samtalet ska fungera förutsätts någon form av ömsesidigt hänsynstagande. Det egna egot måste förhålla sig till och ha förståelse för den andres ego.
Vad har nu detta med årets stadsbyggnadspris och Jönsaplan att göra?
Jo, stadsbyggnadsnämnden framför som motiv till priset att Hotel Öresund Conference & Spa på sätt och vis samtalar med Sofia Albertina kyrka: ”Hotellbyggnaden ger tydligt uttryck för vår tid men samtalar även med vår historia genom anpassning till kyrkan mitt emot med sin fasad av tegel och natursten”.
Likväl som människor i samtal måste förhålla sig till och ha förståelse för varandra, måste även byggnader förhållas till och förstås i sitt sammanhang – det vill säga till sin omgivning. För mig framstår samtalet mellan Hotel Öresund Conference & Spa och Sofia Albertina kyrka som en envägskommunikation. Det är en bergsprängare som överröstar kyrkklockornas klang. Det enda som männen bakom hotellbygget nödgats lyssna till är hur högt det skulle sträcka sig och hur nära inpå kyrkan det skulle uppföras.
Ej heller tycks kommunikationen mellan Hotel Öresund Conference & Spa och andra byggnader i omgivningen ha präglats av ömsesidighet. Nej, vare sig Tranchellska huset, Bergsöhuset eller det relativt nyuppförda äldreboendet på Södra Långgatan har haft ett ord med i laget. Och även om dialogen säkerligen har varit omfattande med männen på sjätte våningen i Stadshuset, så har nog inte byggnaden som sådan varit en samtalspartner.
Den man fört den djupaste dialogen med har med all sannolikhet varit pingvinen i Sockerbrukshamnen.
Jan Nilsson
