Namn: Thor-Björn Widar Johansson
Ålder: 74, född 1949 i Stockholm.
Bor: Vid Kvarntorget
Mörkrum: Hemma
Aktuell: Med utställning på museet från och med den siste mars samt i Konstrundan NVSK med öppen ateljé under påsken.
CV i urval: Examen vid Christer Strömholms 3-åriga fotoskola i Stockholm 1972. Därefter frilansfotograf till 1979 med inriktningen på sociala reportage och industrifoto. Numera och sedan sent 1980-tal i huvudsak arbete med årliga konstfotografiprojekt och utställningar. Närmre ett 30-tal utställningar på gallerier och utställningslokaler i främst Skåne, Stockholm och Köpenhamn har det hunnit bli. Två konstfotografiböcker: Mörkrum (2013) och Det Som Var – Är (2018). Noterbart är att han dessutom är utbildad socionom och har arbetat som detta under många år men nu är det uteslutande fotografi som gäller.
Favoritkamera: Leica följt av Canon.
Dold talang: Jag kan segla.
Du är aktuell med din fjärde utställning på museet. Det var där du höll din första utställning redan 1978 – Människor på Hven. Något som följdes upp 40 år senare med utställningen Människor på Hven 1978-2018. Därefter fascinerades vi av Lotsar och båtmän i Öresund 2020 och nu är det dags igen. Berätta.
– Det är också en fortsättning. Denna gång på lotsar och båtsmän. Jag har funderat mycket på vad som händer efter att man fört fartygen i hamn eller som i detta fall till varvet i Landskrona, Oresund Drydocks.
– Jag följde, under två veckor i november ifjol, arbetet med m/s Gotland vid varvets torrdocka. Jag ville helt och hållet hålla mig till vad som sker i själva torrdockan, berättar Thor-Björn Johansson som på bästa folkskolemanér ger oss en ingående historia kring dockan.
– Den byggdes mellan 1917 och 1919 och var på sin tid störst i Europa. Det var en jättesatsning man gjorde på den tiden som vi nu drygt 100 år senare fortfarande drar nytta av. Nu är den dessutom breddad något och förlängd till 202 meter.
Efter en förfrågan från fotografen gav ledningen på varvet honom fria händer att dokumentera.
En fin ask med fotografier placeras på bordet. Thor-Björn plockar fram bilderna som utgör urvalet till den kommande utställningen på museet – Dockan på varvsudden.
– Man ser varvets kranar över staden. Stora färjor, isbrytare och andra fartyg anlöper Landskrona och varvet flera gånger i veckan. Jag tänkte att det måste finnas fler än jag som fascineras av detta. Landskrona har trots allt varit en stor sjöfartsstad och många är säkert nyfikna på vad som sker på varvet än idag men som inte har möjlighet att komma dit, då det idag är ett stängt industriområde.
Thor-Björn Johansson har varvsnäringen i blodet och redan i sin ungdom dokumenterade han varvsarbetare i Stockholm.
– Min farfar var kranförare på Öresundsvarvet. Han började 1918 och arbetade där fram till mitten av 1960-talet. Likt Evert Taube började han som eldare på en ångbåt som seglade ner till Medelhavet. På varvet kallades han Kranförare-Janne. Ett snällt smeknamn får man tillstå. Min pappa började också på varvet som plåtslagarlärling innan han tog en brevkurs och blev en så kallad NKI-ingenjör och jobbade vid Salénrederiet som då drev Ekensbergs Varv. Så småningom blev han chef för Ekensbergs Varv och Finnboda Varf i Stockholm. Han jobbade jämt och jag följde ofta med honom på arbetet. Jag har alltid gillat varvsmiljön. Jag älskar det. Det är något mycket speciellt i allt från dofterna till miljöerna och människorna.
Nostalgin flödar och Thor-Björn levererar den ena anekdoten efter den andra.
– Jag lärde mig rent av köra bil på ett varvsområde. Pappa satt och jobbade på kontoret och tyckte att jag kunde träna själv.
Svindlande känsla
Under fjorton dagar rörde sig Thor-Björn Johansson hemtamt men ändå med stor försiktighet runt Landskronavarvets torrdocka. Alla som någon gång tagit sig ner på dockans botten och ställt sig under ett fartyg i m/s Gotlands storlek vet att det kan svindla till.
– Roder och propellrar är enorma och det var dessa som behövde åtgärdas. Det har jag mycket bilder på. Men jag var runt lite överallt och fotograferade. Durken på bildäck målades. Underhållsarbete förekom i skeppets egen verkstad. All personal var kvar och sysslade med underhållsarbete.
Fick fria tyglar
– Det var skönt att slippa ha någon efter sig. Jag hade helt fria tyglar. Jag riktade in mig på vissa jobb och på människorna. Sen framkallade jag bilderna efter hand om kvällarna, säger Thor-Björn Johansson som byggt ett mörkrum på gården till det lilla gatuhuset han har på Plorren.
Det blev långa dagar, precis som förr i tiden?
– Allt är som förr i tiden när jag gör något, säger han och skrattar hjärtligt.
– Jag såg till att alla som porträtterades också fick en bild. Sen var jag noga med namnen på varvsarbetarna, det är en lärdom från Jean Hermanson. Det var det han ångrade mest när han gjorde liknande jobb, att han glömt skriva upp namnen på arbetarna.
Vi pratar om Jean Hermanson, en av Sveriges stora arbetarskildrare, som på sin tid dokumenterade arbetarna på varvet i Landskrona och som tillsammans med Torgny Schunnesson gjorde filmen ”Den sista båten” som följer Öresundsvarvets nedläggning. Det finns ofta ett romantiskt skimmer över flydda tider och när arbetet ska beskrivas. Frågan är hur Thor-Björn ser på saken idag.
– Jag upplever hela arbetsplatsen som väldigt positiv. Det finns en lagkänsla från högsta ledning till han som kryper bakom en bogpropeller och svetsar. Man pratar om hur problemen ska lösas. Det kändes på riktigt, att man arbetar tillsammans.
När du nu vandrar runt med Leican i hand på varvet, känner du direkt på dig att där satt den – det där var en bra bild eller avgörs mycket vid framkallningen?
– Faktum är om det är bra ljus och jag gör ett porträtt så kan jag känna direkt att det här blev bra. Har jag bra kontakt med den jag plåtar så brukar resten lösa sig. Nu var det i och för sig november månad som jag fotograferade på varvet. Det är ju i sig en utmaning. Det blir långa slutartider på en analog kamera. Öppen bländare. Det är svåra omständigheter. Det är dock en härlig utmaning att arbeta när det är svårt. I mörkrummet kan jag sen känna att den här kan jag göra lite mer med. Jag gör sällan kontaktkopior. Jag har inte tålamod med det, Jag tittar på negativen och ser vilka som överhuvudtaget går att göra något med. Sen drar jag på med plastpapper 18 x 24. I detta fall var det sjuttio stycken. Därefter gjorde jag 25 bilder på fiberpapper, lite större 24 x 30.
På tal om framkallning? Arbetar du på något vis digitalt?
– Nej.
Hur började intresset för fotografering?
– Det började i typ högstadiet med kompisar som drog in mig i det.
Vad tog du för bilder på den tiden?
– Det var bilder på kompisarna men också på konserterna på Gröna Lund. Jag minns att vi fotograferade The Who och Dizzy Gillespie.
Har du kvar dem?
– Ja kanske några på The Who… och Rolling Stones, som också var där.
Wow, vi får köra en utställning på Galleri Direkt och höra om banden inte kan komma och spela unplugged samtidigt…
– Unplugged låter bra…. sen började jag redan under gymnasietiden att göra en del fotokonst också.
Vilka förebilder har du inom fotografering eller fotokonst?
– Tre favoriter bland många är Gunnar Smoliansky, Tuija Lindström och Inta Ruka.
Många analoga bilder blir det på ett år men hur får du tag i film och papper?
– Film och papper är det inga problem att få tag på. Det går bra att beställa via nätet. Jag använder främst gamla hederliga Kodak Tri-X filmer. Jag kör samma fina grejor som på fotoskolan. Jag gillar Ilfords fotopapper. Jag använder det jag vet funkar och blir bra.
Om du fick välja ett drömjobb att fotografera, vad skulle det vara?
– Jag hade gärna utvecklat det jag gjort på varvet nu – något inom sjöfart. Annars är det kul med porträtt. Det kan man också göra en utställning med.
Sist men inte minst, du var 21 år när du gick på Christer Strömholms fotoskola. Om vi haft en 21-åring är framför oss som närt drömmen om att bli fotograf, vilka råd hade du gett då?
– Utveckla en egen stil och gå sin egen väg. Titta på fotografi ur ett brett perspektiv. Gå även och titta på sånt du inte själv gillar, man kan ändra sig.
