Det är lätt att grubbla över livets orättvisor. Det finns dock de som är i en situation som närmast kan liknas vid en katastrof. 27-åriga Petra befinner sig i en sådan sits. Hon och hennes barn, 5 och 6 år gamla, bor sedan den 13 september på ett av stadens akutboende. Men nu känner hon sig tvingad att flytta tillbaka till den lägenhet som hon och barnen tog sin tillflykt ifrån.
I helgen bönade Måns Back Nilsson, lärare på Albins Folkhögskola, om hjälp och förståelse. Ytterst ber han om hjälp att återfå förtroendet för samhället. Något som han säger sig nu ha tappat.
– Så här mycket kan vi inte svika en tjej som går i skolan. Hon är skötsam och kommer alltid på lektionerna. Vi måste hjälpa henne att få någonstans att bo. Det är inte hennes fel att hon nu står utan bostad. Allt hon har gjort har hon gjort för sina barn, säger Måns Back Nilsson och vädjar till såväl kommunledning som fastighetsägare.
En av hans elever, en tvåbarnsmamma, är, som han säger, ställd på gatan. Landskrona Direkt har träffat kvinnan som vi valt att kalla för Petra. Hon skakar som ett asplöv, pratar forcerat och har gråten i halsen under hela samtalet. Hon berättar att hon inte kan bo kvar på aktutboendet och att hon nu kommer att flytta tillbaka till lägenheten där hon misshandlats och som hon därför lämnade hals över huvud med sina barn i september.
– Vi är instängda i en liten enrummare. Barnen får inte vara i korridorerna och det är problem med matlagningen. Dessutom är där råttor, säger hon med tom blick.
– Av två onda ting måste jag välja det minst onda för mina barns skull. Men jag är rädd för att jag åter ska bli misshandlad.
Hon berättar om instängdheten i den lilla lägenheten och om regelverket som följer med att bo på nåder och att små barn kan svårt att förstå vad som gäller.
– Jag vet att det finns regler att följa men det här kan inte vara rätt, säger hon.
Det är tydligt att Petra inte mår bra av situationen och att stå utanför ett eget boende. Hon bryts ner psykiskt.
– Jag vill att alla ska få veta vad som kan hända. Jag har faktiskt inte gjort något annat än att fly med mina barn från misshandel. Det kan ju inte vara fel. Men ändå så straffas jag såhär, säger hon och ledsamheten går över i ilska för en kort stund.
Det som upprör henne mest av allt är att socialförvaltningen, vilka placerat henne på akutboendet, menar att det inte är ett lämpligt ställe för barn att bo på.
– Och ändå har de placerat mig här. Och inte en dag eller två. Utan sedan den 13 september. Och anledningen till att jag och mina barn bor här är att jag inte får någon bostad. Jag får ingen hjälp.
Det anmärkningsvärda är att hon varje månad betalar cirka 4 500 kronor för att bo på det kommunala akutboendet. Samtidigt har det lika kommunala bostadsbolaget Landskronahem fyra lediga lägenheter, varav en som är betydligt billigare än att bo på akutboendet.
– Så är det. Jag får inte hyra för de har sagt att den inkomsten jag har inte räknas som fast.
Hon samlar sig och tittar ner i bordet och frågar sig retoriskt.
– Varför bor jag där jag bor när alla säger att det är fel? Jag vädjar om hjälp men får ingen. Jag har alltid skött mig och jag vill bo tryggt med mina barn i en lägenhet där de kan ta emot sina kompisar. Just nu känns det som att jag närmar mig en psykisk kollaps.
Allt tycks nattsvart i kvinnans liv. Hon har bott i landet i åtta år och nu har hon nått botten. Hon pressar tillbaka tårarna när vi frågar vad hennes största dröm är om hon får välja vad hon vill i hela världen.
– Då vill jag bli polis. Det är därför jag går i skolan, avslutar hon med sänkt blick.
Läs mer:
