Tack, Örjan Kristenson, för ditt svar på min insändare om härskartekniker. Det du beskriver – tystnaden, förlöjligandet, lögnerna – känns tyvärr igen. Inte bara för mig som engagerad socialdemokrat, utan också som Landskronabo som vågat ifrågasätta makten offentligt.
Du lyfter något som jag själv varit med om: hur man som privatperson eller fritidspolitiker ofta bemöts med en form av avfärdande tystnad. Det där svala icke-svaret, som ska få en att känna att man ropar i ett tomrum. Det är frustrerande – men också effektivt. För det sänder budskapet: ”Du räknas inte.”
Jag tror det är viktigt att vi fortsätter prata om det här. Inte för att fastna i gnäll eller bitterhet, utan för att synliggöra mönstren. Jag skrev om retoriska härskartekniker – du påminner om att tystnaden kanske är den mest nedbrytande av dem alla.
Och nej, det handlar inte bara om den styrande majoriteten. Vi som är opposition måste också rannsaka oss själva. Har vi ibland tigit när vi borde ha stått upp? Har vi blivit bekväma? Jag tror vi måste våga ställa de frågorna – också till oss själva.
Att du kallas ”gnällspik” för att du engagerar dig i frågor som faktiskt rör vår gemensamma stad säger mer om tonen i debattklimatet än om dig. Vi behöver fler, inte färre, som orkar skriva fem insändare om trottoarer. För de där detaljerna – tryggheten, tillgängligheten, vardagen – är ju precis det politik borde handla om.
Jag uppskattar särskilt din avslutning, med parafrasen på Groucho Marx. Lite humor behövs verkligen. Men framför allt behövs fler som vågar säga ifrån – oavsett partifärg.
Vi har inte råd med ett samtalsklimat där människor ger upp för att ingen lyssnar. Demokratin bygger på att vi hör varandra – också när vi tycker olika.
Ronnie Niby (S)
