Arkiv: Planket

Landskrona är i utveckling. Som boende och verksamma i Landskrona märker vi det tydligt. Det finns en kommunal ansträngning som gynnar staden, dess befolkning och dess besökare. Länge har Landskrona brottats med dåligt rykte, något som håller på att suddas bort. Istället skapas öppna mötesplatser där människor bidrar med liv och rörelse oavsett ålder, intressen och bakgrund. När vi nyligen besökte det sprudlande området kring Lagunen i sommarsolen och såg barn och vuxna samsas om ramperna i skateparken sökte vi efter information om hur parken kommit till. Vi ville se och läsa om drömmarna och vägen dit. Vi ville inspireras av de som gått från idé till handling. Men det enda vi hittade var en stor skylt med förhållningsregler.

Historien ger platsen dess unikhet. De människor som gjort parken möjlig med sitt engagemang förtjänar att bli ihågkomna. Utöver att få en djupare förståelse för platsen och skateparkens funktion så tror vi att kunskapen om andras lyckade projekt kan inspirera andra och väcka intresse och drivkraft såväl hos besökare som folket här i Landskrona. Det kan också synliggöra kommunens roll och ansvar och uppmuntra till samarbete.

Givetvis är skylten med förhållningsregler viktig. Men lika betydelsefullt hade det varit med skateparkens bakgrund för att ge platsen ett än högre värde, känsla av respekt hos oss som nyttjar den och därigenom en ökad benägenhet att ta tillvara på den.

Därför föreslår vi att kommunen placerar information om Lagunens tillkomst på lämplig plats samt att kommunen ser över kringliggande delar av området i samma syfte, för att stimulera helhetskänslan i hela området. Vi föreslår också att detta görs med hänsyn till tillgänglighet och mångfald.

Abdelaziz Karzazi, boende Landskrona
Nadja Bjarnarson, boende Landskrona
Malin H. Skoglund, verksam Landskrona

Svar på fråga och kommentar från Håkan Lans.

Jag började jobba som fotograf 1975 på tidningen Östra Småland i Kalmar. Nästa år firar jag alltså något slags 50 års jubileum. När jag undervisade på John Bauer i Hässleholm hade jag över 30 års erfarenhet av press, reklam, mode och ”konstnärlig” fotografi, mestadels som frilans. I 15 år arbetade jag som assistent till Christer Strömholm.
Jag har också haft andra jobb då jag varit tvungen att sätta mat på bordet: Fritidsledare, busschaufför, fiskare.

Jag nämner detta för att jag anser att erfarenheter från andra yrkesroller ofta genererar en större förståelse för människor och ett bredare perspektiv över samhället i stort – något jag alltid haft nytta av i min undervisning. Men tillbaka till läroplaner…

Det är få yrken som är så diversifierade som fotografi. Det finns specialister inom: Reportage-, sport-, porträtt-, mode-, reklam-, medicinsk och polisiär fotografi för att bara nämna några.
I min undervisning ingick ett flertal andra ämnesområden än att bara lalla omkring med en kamera och plåta skor; Kemi. Fysik. Psykologi. Samhällskunskap. Matematik och en del juridik.

Mina uppgifter tangerade naturligtvis läroplanen på många plan – det är omöjligt att skriva en läroplan utan att den på något sätt berör ämnet ifråga. Men den ska f-n inte påskina att man är färdig fotograf för att man tagit en kurs på ett media-gymnasium!

Jag har också ”vänt ut och in” på mig själv som lärare, alldeles förutan läroplan. Dock; om jag skulle följt den hade jag fått ge IG till hälften av klassen, resten hade med nöd och näppe fått G.

Jag har aldrig sett mig själv som ”tjänsteman” mer som pedagog – någon som går bredvid mina elever. Jämförelsen med bygglovshandläggare haltar därför illa, där finns definitioner vad som är tillåtet eller inte. Fotografi handlar också om begränsningar men de styrs av helt andra förutsättningar.

När kartan inte stämmer överens med verkligheten, navigerar jag utifrån dess anomalier. Jag skulle annars svika mina elever och min roll som pedagog och fotograf.

Örjan Kristenson

En kommentar och fråga till Örjan Kristenson.

Jag med flera har reagerat positivt på det som du skriver.
Jag lever fortfarande gott på minnet av blicken hos de elever som plötsligt kom på en lösning av ett problem eller plötsligt förstod!
Hen kunde ropa högt ”Nu fattar jag!”
Nu skedde något mycket intressant och spännande!:
Självförtroendet växte och insikten att ” Jag kan” uppstod till nästa gång ett tillsynes omöjligt problem dök upp.  Skillnaden var att nu visste hen att ”Jag är inte dum! Jag kan men jag behöver lite mer tid. Sen…”

Nu kommer min fråga:
Hur kunde du sätta betyg/omdöme när du som du skriver ”gav fullständigt f-n i läroplanen” Jag får inte ihop det!
Läroplanen, oavsett vad jag tycker om den, är ju det styrmedel som min undervisning skall utgå ifrån! Det är ju precis som vilken tjänsteman som helst som måste följa gällande lagar och regler! Tänk på bygglovs handläggare mfl – Beslutet skulle i så fall bero på handläggarens egna åsikter i ärendet inte gällande lagar och förordningar!
Under mina 41 år som lärare har jag jobbat med flera olika läroplaner. Några har jag gillat andra inte!
Men i mitt uppdrag som jag tog på mig när jag anställdes ingick ju att följa gällande läroplan. Jag vände ibland ut och in på mig själv för att ha bra lektioner i förhållande till läroplanen och de elever som jag hade framför mig!
Men aldrig att jag gav f-n i läroplanen!
Jag tror att jag förstår hur du tänkte och varför men…

Mvh
Håkan Lans (S)

Pendang till Anna Olskogs och Örjan Kristensons debattartiklar om läraryrkets status.

I radioprogrammet Sommar i P1 formulerar Lars Strannegård (rektor på Handelshögskolan) lika delar reflektion som samhällskritik:

”I skolans värld har inte estetik något stort värde. De estetiska ämnena får allt färre undervisningstimmar. Runt om i vårt land går elever varje dag till klassrum som är inhysta i barackliknande byggnader, de äter lunch i skolmatsalar som liknar utfodringsanläggningar, och tillbringar sina raster på oinspirerande skolgårdar. Men vid förra sekelskiftet var det annorlunda. Det räcker att ta en titt på de läroverk och realskolebyggnader som vid den tiden uppfördes runt om i Sverige.

Gymnasieskolan Östra Real i Stockholm är ett exempel. En byggnad ritad av en av den tidens största arkitekter, Ragnar Östberg, han som också ritat Stockholms stadshus. Inne i skolan finns konstverk av några av den tidens största konstnärer: Prins Eugen. Axel Törneman. Georg Pauli. Carl Eldh. Arkitektur, design, konst, var helt enkelt sådant som betraktades som så viktigt att man anlitade den tidens superkändisar för en helt vanlig skolbyggnad.

Med hjälp av utformningen kommunicerade man att något annat var viktigt. Nämligen själva verksamheten … ”vi tycker att utbildning är viktigt” … ”den unga generationen är viktig”. Vad kommunicerar vi idag till de unga när vi låter de tillbringa deras kanske mest formativa år i en barack? Vem är det som slår ett slag för skolbyggnadernas utformning när kommunbudgeten diskuteras?”

Stannegård menar också att flertalet av de studenter som utbildas på Handelshögskolan kommer att bli yrkesverksamma på ledande positioner i samhället. Och anser därför att det är viktigt att studenterna får med sig det självklara i att konst och kultur är generatorer i samhällsbygget.

Direkt kopplat Lars Strannegårds arbete med att införa konst och kultur på Handelshögskolan donerar den privata stiftelsen Erling-Persson (H&M) 500 miljoner kronor till Handelshögskolan med följande motivering: ”Musik, konst och litteratur breddar människors perspektiv och kreativa förmåga. Stiftelsen ser det som mycket positivt att Handels erbjuder sina studenter en större bredd genom bildning och konst. Vi tror att det ytterligare kan stimulera innovation, entreprenörskap och medmänsklighet.”

Så jävla hoppfullt att kultur- och bildningsideal fortfarande har starka fanbärare.

Detta i en tid med ständiga nedskärningar i kulturanslag och när politiken gör sitt bästa för att transformera Sverige till ett kulturellt u-land. Ivrigt påhejat av högerpopulismens bildnings- och kulturförakt.

Hälsar …
Thomas H Johnsson

Alldeles rätt Anna Olskog. Tyvärr är det inte någon ny fråga, inte heller berör den bara lärare. Det finns flera yrkesgrupper med ansvar för viktiga samhällsfunktioner som är bärande för vårt välstånd och utveckling som nation, vars status behöver höjas till en nivå som motsvarar deras prestationer.
Sjuksköterskor, brandmän och de som cyklar runt i anonyma blå kläder för att vårda våra gamla och behövande, här i Landskrona, är bara några exempel.
Lärare har ett liknande uppdrag i samhället…

Jag jobbade som medialärare på John Bauer gymnasiet i Hässleholm, senare köpt och nedlagt av riskkapitalister som lämnade en stor del av elever runt om i Sverige utan gymnasiebetyg till en oviss framtid. Jag har läst om religiös indoktrinering, om ekonomiska oegentligheter som knappast gynnat elever på skolorna. Däremot deras huvudmän.
Jag är av den uppfattningen att friskolereformen är den bärande orsaken till låga löner och försämrad status för läraryrket.

När jag kom till John Bauergymnasiet i Hässleholm 2008 för att undervisa i fotografi, fanns två digitalkameror för ett 30-tal elever. Jag läste noggrant igenom läroplanen jag hade att förhålla mig till för att leva upp till kraven som lärare.
Inte nog med att mina elever skulle ha erfarenhet från reportage, porträtt, ljussättning i studiofotografi, de skulle också göra detta analogt. I princip vore de alltså färdiga fotografer när de lämnade skolan…

Det första jag gjorde var att ge mina elever en låda med skor. – Ni får ta vilka bilder ni vill, men ni ska redovisa dem i eftermiddag.
En övning i form men också innehåll och begränsning. Det jag inte räknat med var deras entusiasm för uppdraget. De var lyckliga att göra något som så gick utanför det de förväntade sig.

Läroplanen gav jag fullständigt f-n i. Den var så orealistisk att den gränsade till vansinne. Det viktiga för mig som lärare var att entusiasmera, väcka nyfikenhet och glädje för att lära sig något nytt. När intresset finns där, kommer frågor. Med frågor kommer svar, med svar kommer nya frågor.

Med mina egna förstoringsapparater byggde jag ett mörkrum så att eleverna skulle få någon hum om analog fotografi. Jag köpte in ett tiotal kinesiska analoga kameror – som jag fick reparera hela tiden. Bytte till mig några digitala kameror för ett studiostativ, så att eleverna åtminstone hade någon chans att närma sig den nya fotografin.
Att vara innovativ, hitta alternativa lösningar är tyvärr viktigt i dagens skola. Det ska inte vara så. Inte heller den onödiga byråkrati som förväntas av lärare. Vi ska i första hand undervisa!

Så, hur gick det för mina elever? Fotografi är inte för alla, men en av mina elever fick praktisera på ett välkänt företag i Älmhult, senare hamnade han i New York hos en fotograf.

Jag har också haft ett stort antal assistenter genom åren, några blev fotografer, andra inte. Det jag hoppas jag delat med mig som lärare är en nyfikenhet inför nya erfarenheter, en känsla för bild och det ansvar vi bär som både människa och fotograf.
Att vara lärare innebär ett åtagande, inte bara mot eleven och hens föräldrar. Lärarnas arbete ska ses genom historia, nutid och framtid. En fundamental del av samhällsbygget. Inget lätt jobb – utsatt, känslomässigt sårbart och så viktigt!

Örjan Kristenson 

Jag läste Anna Olskogs debattinlägg här på Landskrona Direkt.

Efter 41 år (1976 – 2017) i skolans tjänst kan jag bara säga:
Du har helt rätt, Anna!
Jag ser ingenting i ditt inlägg som jag inte håller med om!

Jag kommer att göra allt jag kan (i utbildningsnämnden i Landskrona) för att påverka utvecklingen åt det håll som du, jag och alla lärare vill!
Höjer man lärarnas status då får vi också studenter som vill utbilda sig till lärare. Vi skall ha utbildade och legitimerade lärare bakom varje kateder!

Men du som jag vet precis vilka krafter som drivit och driver / ligger bakom den skola vi har idag!
Jag minns hur mina rektorer ALLTID svarade när de började göra neddragningar som de ju i och gör sig kallade besparingar:
– Ni måste ändra arbetssätt!

Jag är så trött på den kommentaren!

Kämpa på!

Håkan Lans ( S)

Jag är medveten om att bostadsplanering är något av det svåraste en kommun kan hantera.

MEN.

Hur kommer det sig att man i Landskrona snart går man ur huse för att protestera mot Torkildstyrets bostadspolitik? På gator och torg. Med protestlistor.
Hur kommer det sig att många människor väljer/ eller inte väljer att hellre bosätta sig i en kolonistuga än i de nyproducerade lägenheterna och husen som nu byggs?

Norra Borstahusen är lite mer än halvfärdigt och grönområden lyser med sin frånvaro. Är de överhuvudtaget planerade?
Ganska många bostäder står osålda. Flera byggprojekt blir inte av.
Flickskoletomten likadant.
Och nu vill man ta bort grönskan på Thulinparken och bebygga med fler höghus. Trots protester klubbar man igenom.
I hamnen protesterar folk mot de byggplaner som presenterats och klubbats igenom där.
I Borstahusen lyckades man med nöd och näppe rädda stejlebackarna och träden längs Erikstorpsvägen från skövling.
Sen går man hårt åt koloniområdena. I Kopparhögarna och på St Olovs vång tar man bort kolonier och Axeltofta ska helt elimineras, enligt beslut av Treklövern och Stefan Olsson. Grönområden som försvinner.

Varför flyttar då gemene man inte in i de nya lägenhetskomplexen?  Det borde vara rusning.
Svaret är nog dels att väldigt många inte har råd. Man har inte byggt efter folks plånböcker.
Dels att man inte planerat efter folks behov av grönska.
Och dels att man helt fritt låter byggbolagen  bestämma hur bostäderna ska utformas, dvs arkitekt/stadshusprojekt. Byggt bara för att byggherrarna ska få ut maximal vinst per kvadratmeter. Inte efter folks behov och önskemål av förrådsutrymmen, behov av uteplatser och trivsamma balkonger, garage, avskildhet mot trafik osv. De höga husen ligger med bara meters mellanrum. Bara några fåtal får den efterlängtade havsutsikten eller kan njuta av gröna träd och buskar.
Nu är jag medveten om att många som flyttat in i t ex Norra Borstahusen är väldigt nöjda och trivs med sina boenden. Bra! Det ska poängteras.
Men det finns många studier om hur folk vill bo och utforma sina boenden. T ex Hyresgästföreningens delrapport 2,2022  Något för stadens politiker att informera sig om och sen sätta press på byggbolagen. Att fråga folk. Att som politiker byggplanera efter hjärtat och inte bara efter byggbolagens plånböcker.
Många äldre vill sälja sina villor och letar efter trevliga lägenheter, men hittar inget nytt. Här citerar jag en äldre dam, som letade ny lägenhet, men gav upp: ”Vi kan helt enkelt inte flytta hemifrån”, sa hon. Likadant säger unga som inte har råd med eget boende.

Öster om stationen byggs den ena fula lagerhallen efter den andra. Men åt företagen.

Lyssnar inte Torkildstyret på folket? Utan mest på företagen?
Oppositionen har i alla fall haft den goda smaken att backa och ändra åsikt vid flera tillfällen.
Ett vettigt Miljöparti borde protestera mot skövlingen av grönska. Men nu har vi ju beklagligtvis bara ett MP som är ett bihang till den styrande. Och som när han någon enstaka gång yttrar en motsatt åsikt, genast tvärvänder och rättar in sig i Treklöverledet.

Vet inte Torkildstyret och speciellt MP att det inom EU finns något som heter ” European Climate Pact”?
Där rekommenderar man fler träd och mer grönområden för att minska klimathot och ohälsa. Något för herr Mesanovic att läsa, så att han kan upplysa sina kamrater i Treklövern?

Landskrona behöver en bostadspolitik för ALLA!

Lena Nilsson

Sagt och gjort . Här kommer mina tankefrön, tankespjärn och tanketrassel. Jag tillhör väl den minoritet som inte såg ABBA, inte hängt på Strand överhuvudtaget eftersom jag är en sån där inflyttad.
Min första kontakt var nog ungefär när elden tog den. Jag har alltså inga sentimentala skäl att önska mig en återupplivad strandpaviljong men känslor handlar det om ändå. Det gör det alltid när jag tycker och tänker. Det betyder inte att man inte tänker även om man ibland förleds att tro det.
Känslor är också ekonomi, bara i ett annat fack av plånboken
Jag tänker att jag har för lite kännedom om hur lokalerna ser ut för att egentligen kunna föreslå men det vore fantastiskt trevligt att ha någonting som kunde vi bli vårt lilla Humlebaek

Exempelvis litteraturfestivalen på Louisiana har mycket gott rykte och en lång tradition. Det finns ingenting som säger att inte tänkande läsande människor kan ta sig till Landskrona. Här finns ju dessutom en hel massa annat att både se och göra. Att börja använda sig av småstadsperspektivet för en småstad är det vi har.
En liten, ibland småsömnig, men mitt i ALLT. Det kan man nyttja Visst har vi lokala förmågor som båda kan teckna, spela och måla och jag vet att det kostar väldigt mycket pengar att ha t.ex. utställningar och konserter, men alla de köpstarka som bor i ett annat Borstahus än mitt. De köpstarka som flyttat in i det nya och det fina. Kanske är de intresserade av kultur. Jag väljer att tro det.
Kanske finns det skyltar som visar vägen till Landskrona – inte bara ifrån – som det gjorde när jag flyttade hit.
Kanske Borstahusen är en del av Landskrona – inte en egen stad.
Vi har ett unikt centrum och då menar inte jag backspegelns tveksamma fastighetsägare och tråkigheter som följde med Jag menar en liten vacker stadskärna runt Rådhustorget. Vacker arkitektur, naturnära;det finns ett sund, det finns ännu kolonier, det finns parker. Det finns gott om trevliga människor och det finns butiker med det mesta man villhöver. Utbudet av mat på stadens restauranger är förhållandevis brett.
De nya sittplatserna på kasernplan är ett fint försök att skapa mötesplatser. Lite popup entreprenörer vore en extra knorr.

Kolla vindrutan. Samarbeta kanske. Varför inte över sundet? Kanske t.o.m med de där som tycks veta hur man gör, i Humlebaek och med alla nu levande kompetenta varelser som redan finns här. Tillfälliga utställningar och gästspel av olika karaktär – kanske i samarbete med till exempel rutinerade människor i regionen.
Vi har KB & the Tivoli, och en fantastisk människa på stadshuset som ordnat musiksomrar åt alla ett par år. Tack för dem förresten.

Än får vi både tänka och tycka fritt så varför inte ta chansen? Här erbjuder man oss en anslagstavla. Skriv du också. Vad tycker, tänker, tror och önskar du? Tankefrön, Tankespjärn och tanketrassel. Dela med oss

Landskrona-nya friska vindar!

Connie Mantrell

”En armé utan kultur är en tjockskallig armé och en tjockskallig armé kan aldrig besegra en fiende” (Mao Tsedong, okt 1944)
Ett citat av en politiker som vi inte annars ger mycket för!

Marko Huttunen lanserar på Debatt en god idé att göra gamla Strand till ett kulturhus!
Vi håller med! Landskrona har stolta traditioner inom teater, konst, foto, musik och litteratur. Dessa måste på alla sätt vårdas och bevaras! Inte minst utvecklas!

Vi i S-gruppen i utbildningsnämnden har ofta diskuterat nya gymnasieprogram!
En idé vi bollat med är en tanke på ett nytt estetiskt program med inriktning på musik, bild , teater med mera, något som vi i Landskrona skulle kunna profilera oss med!?

I en värld fylld av stenhårda värden, rasism, krig , högernationalister med mera vore väl kultur något att satsa på!
Vi ser ju över hela världen men också här hemma hos oss hur man angriper kulturen och kulturarbetare!

Det är dags att få drömma om en ny och bättre värld – det är ljuva drömmar!
Låt det inte stanna vid drömmar!
Orealistiskt? – Ja, det sa man oxå en gång om att flyga till månen eller om allmän och lika rösträtt!
Tänk vi har Teatern, Konsthallen, Museet, Tyghuset och kanske Strand – det hade varit ett oslagbart program!

Låt oss smaka på idén!

Håkan Lans och Joi Niklasson (S)

Jag kan bara hålla med om att Strandpaviljongen är perfekt som kulturcentrum i Landskrona. Miljön och närheten till Citadellet och möjligheten till en samlingspunkt gör mig, som vill att kultur ska vara lättillgänglig, alldeles stjärnögd.

Rose-Mari Linde