Mordet på 14-åriga Emilia i Landskrona avslöjar den tragiska verkligheten för många utsatta barn i Sverige. Det är inte bara ett enskilt fall av sorg, utan en smärtsam påminnelse om socialtjänstens bristfälligheter. Fler resurser och bättre rustade familjehem är inte bara önskemål- de är livsnödvändiga för att förhindra att fler unga liv går förlorade.
Söndagen den 13:onde oktober publicerades en djupgående artikel i HD om flickmordet. Berättelsen om en trasslig bakgrund, dysfunktionella familjeförhållanden, en rad omplaceringar och ett sviktande skyddsnät är hjärtskärande men dessvärre föga förvånande.
Emilias öde är en påminnelse om socialtjänstens brister: bräckliga regelverk, personalbrist, knapp tillsyn och förkastliga beslut i resultat av ett överbelastat system som inte kan ge utsatta barn den trygghet de behöver.
Att barn far illa i familjehem, på institutioner eller tvingas tillbaka till sin ursprungsfamilj trots uttalade risker är inget ovanligt och beror på platsbrist, utdaterade behandlingsmetoder samt strukturella problem som bland annat utesluter förebyggande arbete. Rådande fokus på akuta insatser gör att proaktiva åtgärder hamnar i skymundan, vilket leder till kostsamma och många gånger lönlösa ingripande, då det redan är för sent, och ännu en gång har det kostat ett barn livet. År 2020 var det Esmeralda, även känd som “Lilla hjärtat”, som föll offer.
När vuxna i skolan eller fritidsverksamheter säger ”vi kan inget göra” eller när barn bemöts med ringa stöd, uppstår ett stort svek. Att exempelvis kalla till möten i föremål för orosanmälan, där både barn och föräldrar sitter bredvid varandra, är som att förhöra ett våldsoffer inför förövaren – det är dömt att misslyckas, och ändå sker det.
Familjehem är ofta otillräckligt förberedda för att hantera barn med diagnoser, trauma eller anknytningssvårigheter. Det leder till att uppdrag avbryts och barnen tvingas flytta, vilket skadar deras förmåga att knyta an, känna tillit och bygga självkänsla ytterligare. Problemen och komplexiteten växer och följderna blir förödande.
Preventiv mot fler tragedier kräver innovativ omstrukturering och mobilisering:
Upplys och stötta familjehemmen och alla barnverksamheter ordentligt. Ge avlastande förmåner och högre löner till de som arbetar med familjehemsplacering och inskola dem väl.
Samarbetet måste ske på en samhällsnivå – för de är inte ”dina” eller ”mina” barn, de är våra.
Vi valde att förlägga utdelningen av stadens kulturstipendier under kulturnatten för att möjliggöra att fler skulle kunna ta del av arrangemanget, vi ville ha ett arrangemang öppet för alla, vilket inte varit fallet de senaste åren. Däremot hade det nog varit bättre om det hade varit första punkten på kulturnatten – då hade inte det inte krockat med andra arrangemang. Vi kommer att ta med oss det inför nästa års planering.
Med vänlig hälsning
Anna Hansen Förvaltningschef för Kulturförvaltningen
Geula ”Viola” Lesén har alldeles rätt! Det blev dåligt med ceremonin med kulturstipendiaterna på Kulturnatten. Varför lägga kultur samtidigt så det krockar?
Ville ”kulturcheferna” klara av allt på en kväll så man slipper vara vara kvar i Landskrona andra kvällar?
För inte många av kulturfolket på museet bor väl här? Det märks att man inte bryr sig om Landskrona.
Jag missade av den anledningen ceremonin men grattis till stipendiatvinnarna!
Nu skall vi få fart på ekonomin och det skall vi göra genom att konsumera mera!
Vem skall nu göra detta ?
Jo, det är de som får skattesänkningar av vår regering!
Hur många är det då i Landskrona som skall få stan/landet på fötter?
Jo , det är i Landskrona 2,53% av befolkningen ( 47 170) i kommunen dvs ca 1194 (!) köpgalna personer!
Jag gratulerar!
Jag, många pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa med flera kommer inte att delta i köpfesten!
När jag läste Torkild Strandbergs svar på Landskrona Direkt 19/10-24 om det föreslagna Fritidskortet för ungdomar, 6-19 år, blev jag förvirrad. Kortet skulle gälla på fritid och sommarlov.
Socialdemokraterna vill tydligen att kortet ska gälla för alla ungdomar i kommunen och för all trafik inom kommunen. Så att ungdomar boende i t ex Glumslöv, Häljarp, Härslöv m fl kan åka fritt inom kommunen på sin fritid och då även till Ven.
Om jag förstår Torkild rätt ska visserligen alla ungdomar i kommunen få köpa detta Fritidskort, men det ska bara gälla för resa till och från Ven?
Alltså inte resa från t ex Häljarp, Glumslöv, Härslöv m fl till Landskrona Centrum, Borstahusen mm.
Vilket betyder att kortet nästan enbart gynnar ungdomar boende på Ven. Eller?
Önskar tydligt svar av Treklövern. Och i så fall en förklaring till varför just ungdomar på Ven ska gynnas och inte andra?
Torkild Strandberg (L) lovordar sig själv i en artikel i Landskrona Direkt den 26/9. Lovorden gäller den enkät Svenskt Näringsliv gjort om kommuners företagsklimat, där Landskrona placeras högt. Som vanligt brer Strandberg ut sig och lite dolt kommer den vanliga ”storyn” om hur illa allt var i kommunen förr ( när oppositionen styrde) och hur bra allt blev när Torkild kom till makten. En historia han, likt Donald Trump, trummar in i folk tills de tror det är sanning.
Men den här gången blev han mycket sakligt bemött av Marko Huttunen. I en debattartikel på Landskrona Direkt 8/10-24 kunde han ge svar på tal. Undersökningen var illa underbyggd, visade det sig. Endast 5,5% av Landskronas företagare hade besvarat enkäten. Vilket betyder att den inte är representativ för bedömning av Landskronas företagsklimat.
Därför dök det i HD nu (17/10-24) upp en artikel av Strandbergs kompis Mauricio Rojas (L), där han lovordar Landskronas företagsklimat och dess politiska ledning, Torkild. Noteras kan att han även köpt Torkilds ”story”, den om hur illa allt var innan Torkild kom till makten och hur bra allt är nu när vi har honom som kommunpamp.
Mauricio Rojas är inte boende i staden, men uttalar sig väldigt okritiskt lovordande om sin politiska kompis och kommunens företagsklimat.
Att Landskrona idag har landets åttonde högsta arbetslöshet verkar varken Strandberg eller Rojas bry sig om.
För en viktig sak har de glömt, eller förträngt:
Att sälja ut attraktiv jordbruksmark till företag är en sak. Att skaffa arbetstillfällen till kommunen är uppenbarligen en helt annan.
Peter Fällmar Andersson i samspråk med Vilmer Andersen vid lördagens Cafè Norden. Foto: LANTHUS CLARK
Sockerdricka & Sol over Gudhjem var inte just det som fanns på menyn när Café Norden drog i gång på Matscenen i lördags. Men det var det som Vilmer Andersen bjöd på i sitt samtal med Peter Fällmar Andersson. Och mycket mer därtill om danskt, svenskt och nordiskt. Vilmer har genom hela livet alltid burit med sig både det danska och det svenska. Född på Bornholm under andra världskriget, med farföräldrar som utvandrade från Österlen. Studier i København. Bosatt i Malmö och gift med en göteborgska; de träffades i norska Lillehammer. Jobbpendlande i många år över sundet med flygbåtarna. Politiskt aktiv för Vänsterpartiet i Malmö och Region Skåne, i dag ålderspresident i regionfullmäktige. Och en gång i tiden verksam inom nordisk universitetssamverkan.
Ofta när det pratas om Danmark och Sverige kommer man in på fotboll, så gjorde även Vilmer och Peter. Ska förbundskapten Jon Dahl Tomasson prata danska eller engelska med media och andra i Sverige, undrade Peter. Självklart ska han prata danska, men också lära sig mer svenska, var Vilmers svar. Men både Vilmer och Peter kunde konstatera att tyvärr har den ömsesidiga förståelsen av danska respektive svenska minskat. Båda kom med vemod in på den nu svunna tid då vi i Skåne tittade på dansk teve och man på Själland och Bornholm tittade på svensk teve.
Det blev också lite vemodigt när Vilmer kom in på det nordiska samarbetet och berättade om att tanken om en nordisk union var levande i Danmark under 1960- och 1970-talen; en nordisk union sågs som ett realistiskt alternativ till EEC, den Europeiska ekonomiska gemenskapen, dagens EU. Men samtidigt poängterade Vilmer att de nordiska staterna i dag tydligare och kraftigare bör agera gemensamt inom såväl EU som NATO. Och utgångspunkten bör vara de gemensamma värderingar vi delar inom Norden kring hur samhället kan formas och utvecklas.
När det gällde NATO förde Vilmer vidare fram att vi Sverige kan ta lärdom av de erfarenheter som Danmark har när det gäller att sända ut unga till krigszoner; erfarenheter som tydligt påvisat hur oförberedda soldaterna var inför den verklighet de mötte.
Även när Vilmer och Peter vände blickarna ut över Öresund kom vemod i dagen. Vilmer menade att invigningen av Öresundsbron den 1 juli 2000 på något sätt blev kulmen för integrationen över sundet. Många av de projekt och initiativ som startades och initierades i samband med byggandet av bron, har i dag gått i stå eller i graven. Han tog bland annat upp samarbetet inom universitetsvärlden: Öresundsuniversitetet. Det initiativet gick i graven 2012. I dag ser sig universiteten på ömse sidor av sundet, mer som konkurrenter än som partners.
Vilmer anser att en stor del av ansvaret för att så har skett kan lastas Danmark. København är Danmarks politiska och ekonomiska centrum. Skåne är därmed, i det sammanhanget, endast intressant om relationer och samverkan gynnar Danmarks centrum – det vill säga Kongens by. Detta blev enligt Vilmer tydligt när Öresundskommittén, bestående av kommuner och regioner i Skåne och på Själland, avvecklades 1 januari 2016 och ersattes av den nya konstellationen Greater Copenhagen. En utveckling som inte uppskattades på den svenska sidan, men, som enligt Vilmer, var ett diktat från dansk sida – Take it or Leave it.
Men hur kan vi då komma vidare?
Vilmers svar är att vi på den svenska sidan måste ha is i magen. Vi behöver se på integrationen över sundet ur bredare och mer långsiktiga perspektiv. Inte förvänta oss resultat här och nu. I dag finns en tendens att vi skyller på varandra, som nu senast när det gäller gängkriminalitet. Svenska ungdomar begår grova våldsbrott i Danmark. Men vem är det som anlitar dem. Jo, det är, menar Vilmer, danska gängkriminella. Trots detta skyller de danska och svenska justitieministrarna på varandra. Problemen och utmaningarna, men också möjligheterna, är de samma på ömse sidor av Öresund.
Men hur var det nu med sockerdrickan och Sol over Gudhjem?
Sockerdrickan tillsammans med svenska köttbullar och prinskorvar var det som Vilmer, som barn, varje sommar längtade efter när familjen tog båten från Bornholm till släkten på Österlen. Sol over Gudhjem är Bornholms alldeles egna och alldeles speciella smørrebrød; receptet redogjorde Vilmer nogsamt för i slutet av samtalet med Peter. Ni finner det här. Jag hoppas bara det är linje med Vilmers; det är Brødrene Prices recept: Sol over Gudhjem – klassisk opskrift | Spise med Price | Opskrift | DR
Avslutningsvis…
Ett stort och varmt tack till Vilmer och Peter!
Och så även till Matscenen vars brunchmeny och drycker vi alla lät oss väl bekomma!
Och slutligen ett stort tack till alla som var på plats på Café Norden i lördags!
Jan Nilsson ordförande Föreningen Norden i Landskrona
Anna Larsdotter berättade om Lottornas historia för Föreningens Nordens medlemmar i Karlslundsbunkern. Foto: Jan Nilsson.
I år fyller lottarörelsen 100 år i Sverige och det uppmärksammades i går kväll i Karlslundsbunkern. Lottakåren i Landskrona och Föreningen Norden i Landskrona hade bjudit in Anna Larsdotter för att berätta om lottarörelsen historia genom tio decennier. Anna är författare och journalist som bland annat skrivit de kritikerrosade böckerna ”Kvinnor i strid” och ”Kvinnorna i andra världskriget”.
Annas berättelse började med Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” där förebilden till dagens lottor hämtades: Lotta Svärd. Till Sverige kom idéen till en frivillig försvarsorganisation från Finland. Idéen hämtades från den organisation som bildades 1920 efter inbördeskriget i Finland, av kvinnor som varit verksamma på den vita sidan under kriget: Lotta Svärd-organisationen. Bildandet kan ses som en reaktion på de kraftiga reduceringar som skedde inom det svenska försvaret i början av 1920-talet. Därmed fick lottarörelsen till att börja med en borgerlig slagsida och det var många officersfruar som engagerade sig.
Men i och med att det politiska läget i Europa blev allt mörkare från mitten av 1930-talet, kom lottarörelsen att steg för steg breddas socialt. Och under beredskapsåren 1939-45 blev rörelsen en rörelse för unga och äldre kvinnor från alla samhällsklasser; 1943 var medlemsantalet cirka 111 000. Deras insats var central, för att inte säga avgörande, i att det svenska försvaret kunde klara de påfrestningar som de tunga åren innebar. Lottorna kom att engagera sig i allt från den sociala omvårdnaden av soldater, till rent traditionella soldatuppgifter såsom inom luftbevakningen.
Anna betonade att detta var en utveckling som inte var något självklart. Utvecklingen att gå från traditionellt kvinnliga uppgifter till mer renodlat militära och därmed manliga uppgifter, mötte motstånd såväl inom som utom lottarörelsen. Frågan om kvinnor skulle kunna bära vapen var en central stötesten.
Vid slutet av andra världskriget hade utvecklingen nått därhän att lottarörelsen såg som en självklar del av det svenska försvaret. Lottarörelsen kom under kalla kriget att fortsatt samla kvinnor från alla samhällsklasser och bidrog därmed till att officers- och, i dag, soldatyrket öppnades upp för kvinnor. Och i dag, när det åter mörknar över Europa och världen i stort, kan lottarörelsen och de andra frivilliga försvarsorganisationerna se ett ökat intresse bland såväl kvinnor som män att engagera sig.
När Anna Larsdotters avslutade sin intressanta och inspirerande föreläsning, möttes hon varma applåder av de fyrtio nordister och lottor som bänkat sig i bunkern.
Jan Nilsson Ordförande Föreningen Norden i Landskrona
Debatten kring Thulinparken och vad som ska byggas där har väckt en känsla hos oss.
En känsla av att man i Landskronas styre glömt stadens själ och lungor. Våra grönområden och specifikt våra parker är allt annat än ordinära. Det är parker som våra trädgårdsmästare lagt ned sin tid och själ i, och det syns. Vi har träd och buskar som få känner till.
I och med att Landskrona expanderar norrut så finns det av värde att även expandera vår starka parkkultur norrut. Därför anser vi i Vänsterpartiet att Thulinparken vore ett utmärkt grönområde för Landskronas största parksatsning i modern tid.
Vi som följt debatten och fått ta del av boendeåsikter har förstått att grönytan är uppskattad och nyttjas. Men idag är det mestadels en gräsmatta med ett fåtal träd. Vi i Vänsterpartiet skickar idag in ett förslag till Kommunfullmäktige att undersöka möjligheten att göra om Thulinparken till en park värdig Landskronas namn.
En park med gångstråk, dammar, vattendrag, lekplatser, grillplatser, etc. Göra det till en levande grönyta, där folk kan samlas, motionera, leka eller bara njuta av speciella träd och djurliv som kan lockas dit. Parken skulle dessutom knyta ihop Svaneholm med Borstahusen och stärka stadens vi-känsla.
Vi hoppas att flera tycker som vi, att vi bör värna Landskronas starka parkkultur och se till att den expanderas i takt med resten av staden.
Skriv in sökordet nedan och tryck på Enter eller Sök
Vi använder kakor (cookies)
På www.landskronadirekt.com använder vi nödvändiga kakor för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Vi använder också kakor för webbanalys så vi kan förbättra vår webbplats.
