Söndagen den 13:onde oktober publicerades en djupgående artikel i HD om flickmordet. Berättelsen om en trasslig bakgrund, dysfunktionella familjeförhållanden, en rad omplaceringar och ett sviktande skyddsnät är hjärtskärande men dessvärre föga förvånande.
Emilias öde är en påminnelse om socialtjänstens brister: bräckliga regelverk, personalbrist, knapp tillsyn och förkastliga beslut i resultat av ett överbelastat system som inte kan ge utsatta barn den trygghet de behöver.
Att barn far illa i familjehem, på institutioner eller tvingas tillbaka till sin ursprungsfamilj trots uttalade risker är inget ovanligt och beror på platsbrist, utdaterade behandlingsmetoder samt strukturella problem som bland annat utesluter förebyggande arbete. Rådande fokus på akuta insatser gör att proaktiva åtgärder hamnar i skymundan, vilket leder till kostsamma och många gånger lönlösa ingripande, då det redan är för sent, och ännu en gång har det kostat ett barn livet. År 2020 var det Esmeralda, även känd som “Lilla hjärtat”, som föll offer.
När vuxna i skolan eller fritidsverksamheter säger ”vi kan inget göra” eller när barn bemöts med ringa stöd, uppstår ett stort svek. Att exempelvis kalla till möten i föremål för orosanmälan, där både barn och föräldrar sitter bredvid varandra, är som att förhöra ett våldsoffer inför förövaren – det är dömt att misslyckas, och ändå sker det.
Familjehem är ofta otillräckligt förberedda för att hantera barn med diagnoser, trauma eller anknytningssvårigheter. Det leder till att uppdrag avbryts och barnen tvingas flytta, vilket skadar deras förmåga att knyta an, känna tillit och bygga självkänsla ytterligare. Problemen och komplexiteten växer och följderna blir förödande.
Preventiv mot fler tragedier kräver innovativ omstrukturering och mobilisering:
Upplys och stötta familjehemmen och alla barnverksamheter ordentligt. Ge avlastande förmåner och högre löner till de som arbetar med familjehemsplacering och inskola dem väl.
Samarbetet måste ske på en samhällsnivå – för de är inte ”dina” eller ”mina” barn, de är våra.
Nadja Bjarnarson, För Barns Rätt Till Trygghet
