Högmod går före fall
Kritiken mot Landskrona Fotofestival och den smala inriktning Fotofestivalen anammat senaste åren har varit hård. När tidningsmannen Csaba Bene Perlenberg sa det många upplevde (”det behövs betydligt mer hjärta”) var det som att släppa lös den berömda ketchupeffekten och negativa kommentarer har avlöst varandra.
I en replik ger sig Nina Slejko Bloms högmod tillkänna när hon påstår ”Många Landskronabor är helt obekanta med konst, vissa vet knappt vad ett konstgalleri är.” Det är denna förmätna styvmoderlighet och brist på självrannsakan som obstruerar konsten att nå fram till publiken.
Blom läser mitt debattsvar som fan läser bibeln, ingenstans står det att finna i min text att jag förespråkar att amatörer ska leda Landskrona Fotofestival. Ingenstans i min text står det heller att finna att jag förordar ”gimmickar och lättillgänglig, folklig konst”, men det jag säger är att om Fotofestivalen breddar utbudet lockar man fler besökare. För hur ideologisk Nina Slejko Blom än må vara kommer inte Landskrona Fotofestival överleva i längden med nuvarande smala inriktning och oförnuftigt låga besökstal.
Hur menar Nina Slejko Blom man ska kunna debattera Fotofestivalens innehåll utan att beröra curatorn och konstnärliga ledningen, när det är dom som egenmäktigt ansvarar för utställningarnas och programmets smala innehåll? Det finns ett inneboende problem med att visa konst som ingen vill ta del av. Blom beklagar sig över att den svenska allmänheten inte uppskattar hennes konst, det låter inte kul men det finns nog inte mycket som är mer tragikomiskt än en konstnär som känner sig missförstådd. Synen att det är publikens fel om inte konsten väcker intresse är föråldrad.
Det är sant att det är andra tider än när Rolf Lassgård och Skånska Teatern satt upp pjäser som ”angick Landskronaborna”, men det finns ingenting som motiverar att Landskrona Fotofestival måste vara en kuliss som vänder Landskrona ryggen för det. Det skulle väl vara bra om Landskrona Foto visar utställningar som angår Landskronaborna?
Men Fotofestivalens problem måste preciseras. Med Fotofestivalens besvärande låga besöksantal i relation till budgetens omfång och två heltidsanställda curators/konstnärliga ledare till en liten fotofestival vartannat år är utfallet inget att skriva hem om.
Det är snudd på skandal att kulturchefen inte ingriper, en ändring måste till.
För ett tag sedan satt jag med kollegor på vår årliga sammankomst på Louisianas restaurang, flera av oss är i kultursektorn sedan länge. Vi pratade om Landskrona Fotofestival och alla var överens om att det inte är hållbart att senaste fem sex årens fotofestivaler inte nått upp till det intresse dom tidigare festivalerna haft och man kan önska av något som utnämnt sig till ”The home of photography in Scandinavia”. Ryktet att Landskrona Fotofestival inte längre är intressant att besöka har i alla fall nog cirkulerat sedan 2020 års fotofestival. Avslöjande att festivalledningen var så pass pressad att man gick ut med sockrade besökssiffror efter Fotofestivalen 2022.
Sviktande besöksstatistik måste man ta seriöst. Enhetschefen Johan Dahlén säger i ett debattsvar till Benny Jönsson på La Direkt att målsättningen är att ”visa fotokonst från olika delar av världen”, men geografisk spridning kan väl inte vara ett självändamål? Det är konstnärlig verkshöjd och bäring för Landskronabor och besökare som ska avgöra utställningarna. Med rätt inriktning har besöksantal och biljettförsäljning alla möjligheter att (till samma kostnad som dagens Fotofestival) successivt öka och göra Landskrona till den ”myllrande fotometropol” Landskrona Foto skriver om i sin marknadsföring, men som man tyvärr inte klarar leva upp till.
”Festivalen hade tidigare högre budget” låter Nina Slejko Blom mig veta. En trolig anledning att Landskrona kommun skurit ner budgeten till Landskrona Foto är att ansvarig ledning uppenbarligen inte har förnuft att visa utställningar som ger Landskrona Foto tillväxt och reputation, det skulle vara ansvarslöst av politikerna att okritiskt skyffla in pengar i något som tappat allmänintresse. Detta måste curatorn och den konstnärliga ledningen ta ansvaret för, Fotofestivalen håller med sin smala inriktning i det faktiskt på att förgöra sig själv.
Men att Fotofestivalen tidigare hade ”högre nyhetsvärde” som Nina Slejko Blom skriver har ingenting med nedskuren budget och ekonomi att göra, det handlar bara om att man tidigare komponerade ett mer intressant festivalprogram som gav gensvar i riksmedia. Förstår inte curatorn och konstnärliga ledningen att satsade medel ska ge utväxling?
I en insändare noteras att Landskrona Fotos konstnärliga sammansättning är hundra procent kvinnor, det är ett riskfyllt rekryteringsutfall. I moderna verksamheter rekommenderas en blandad grupp eftersom forskningen visar att heterogent skapar bäst resultat. Felfördelningen ger sannolikt utslag på Fotofestivalens ensidiga innehåll och man kan också se i konkreta siffror att antagningsstatistiken till Landskrona Fotos residensprogram är till kvinnors fördel med siffrorna 13 antagna kvinnor men bara 6 män är antagna (116% kvinnliga antagna). Felfördelningen måste justeras för Landskrona Foto (kulturförvaltning/museum) ska väl vara en modern organisation och jobba för en jämställd kommun?
Blom jämför Fotofestivalen med samhällstjänster som tex sjukvård men ekvationen är enkel, om en läkare saknar allmänhetens förtroende uteblir besökarna.
Inte en, utan två Fotofestivaler (2022 och 2024) har backat i besöksstatistiken. Min bedömning är att man måste ha en fingertoppskänsla över vad som attraherar besökare (ej mainstream) och vad som händer inom det experimentella fotot. Curatorn och den konstnärliga ledningen har istället bokat utställningar som företrädesvis ger uppskattning i deras egen fotokrets, men med skärpt ledning är det fullt möjligt att hämta tillbaka Fotofestivalens förlorade marknadsandelar och återupprätta anseendet.
Nina Slejko Blom mässar med en nedlåtande ton att det är Fotofestivalens besökare som saknar bildning när aktören inte når fram till publiken och verkar i samma mening helt taget ur luften förutsätta att jag motsätter mig kultur finansieras offentligt. Jag tycker kultur är viktigt och vill att stat och kommun avsätter mer pengar till kultur, men Fotofestivalen har tappat sin allmängiltighet och blivit en smal sammanslutning för inbördes beundran som inte leder framåt. Problemet med att många slutat åka till Landskrona Fotofestival måste tas seriöst.
Är kulturchefen tillfreds? Jag läste debatten mellan filmaren Nils-Petter Löfstedt och Landskrona Fotos enhetschef Johan Dahlén på La Direkt där det framkom att curatorn och konstnärlig ledare ljugit för enhetschefen Dahlén, utifrån sett verkar museet och Landskrona Foto ha ett infekterat klimat som sannolikt kan vara en del i Landskrona Fotos nedgång. Många är förbluffade över att ordförande Strandberg med sin Treklöver tillåtit problemen finnas i flera år. För denna nedåttrend väcker frustration och vi förväntar oss att nästa Fotofestival reser sig som Fenix ur askan.
Anders Persson
En stor ros till alla våra fantastiska undersköterskor på deras speciella dag just idag i hela Landskrona. Hoppas att både ni och alla andra anställda i vår stad får uppskattning för det jobb och engagemang ni lägger ner.
