Arkiv: Planket

Låt mig utlovad tystnad till trots, skriva ytterligare ett inlägg.

Jag undrar, de av er som har problem med könsrepresentationen inom Landskrona Foto, hade ni samma problem för några år sedan, när män var överrepresenterade överallt?

(Och nej, lättklädda kvinnor framför linsen räknas inte.)

Hur irriterande det än må vara, är det inte Fotofestivalens jobb att tillgodose individuella smaker och preferenser (er smak är inte den enda som finns—även om den visserligen är den mest högljudda). Om någon curator skulle vara dum nog att försöka tillfredsställa sina besökare, skulle ingenting av substans någonsin åstadkommas.

Det är fullt möjligt att festivalens medel kan komma att kapas ytterligare, men då beror det på ett växande kultur- och kompetensförakt i samhället, inte kvalitén på de senaste festivalerna. Detta skulle då kunna leda till att festivalen läggs ned, eller omstruktureras. Kanske kan den då återuppstå under ledning av en skicklig entreprenör utan konstnärlig bakgrund som vet mycket om hur man får pengar att växa, men lite om hur man odlar kultur.

I så fall får man skörda som man sår och Landskrona kan återgå till att vara en oansenlig, kulturellt oinspirerad stad.

Nina Slejko Blom

I kväll är det stor mottagning med bal på slottet i Helsingfors. Republikens president Alexander Stubb står värd för firandet av Finlands självständighetsdag. Ett firande som följs av miljontals människor runt om i Finland via Yle:s direktsändning. Men det är inte bara i Helsingfors och i Finland det firas. Runt om i hela Norden uppmärksammas dagen med flaggor och firande. Så även i Landskrona där både rådhuset och stadshuset pryds av den vitblåa nordiska korsflaggan.

I dag är det nog ingen i Sverige och de andra nordiska grannländerna som förundrar sig över att vi i hela Norden firar Finlands nationaldag. Men att så kommit att ske var inte alldeles självklart.

Finland var under åren efter självständigheten 1917 ett djupt splittrat land. Minnena från det blodiga inbördeskriget 1918 var mörka. Bitterhet och misstro lade hinder i vägen för kompromisser mellan höger och vänster. Samtidigt blev relationerna mellan finsktalande och svensktalande finländare alltmer ansträngda. Det svenska språkets ställning inom det offentliga livet försvagades steg för steg.

I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet var situationen i Finland mycket spänd. En stark högernationalistisk rörelse hade vuxit fram, Lappo-rörelsen, vars agitation blev alltmer antidemokratisk och dess aktioner alltmer radikala och våldsamma. 1932 gick rörelsens anhängare till väpnad attack mot ett fredligt arbetarmöte i Mäntsälä. Regeringen ställdes inför långtgående krav om inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter samt regeringsombildning. Osäkerhet rådde kring hur de väpnade styrkorna skulle komma att ställa sig.

Det var en person som allas blickar riktades mot: Gustaf Mannerheim, de vitas överbefälhavare under inbördeskriget 1918 och riksföreståndare 1918–1919. De högernationalistiska närde förhoppningen om att han skulle ställa sig i spetsen för rörelsen och bli Finlands diktator, såsom höga militärer i andra länder gjort. Socialdemokrater och liberaler fruktade att detta var just vad Mannerheim skulle komma att göra.

Mannerheim ställde sig inte spetsen för en statskupp. Mannerheim blev inte Finlands diktator. Han manade i stället till försoning och samverkan på tvärs av klassmässiga, språkliga och politiska barriärer. Mannerheim förespråkade vidare att Finland tydligt skulle knyta an till de nordiska grannländerna.

Det dröjde något år innan vänstern satte tilltro till hans ord och maningar, men när så väl skedde kom vänsterns bild av Mannerheim att radikalt ändras. Från att ha uppfattats som ett hot mot demokratin kom han nu att framstå som garanten för ett demokratiskt Finland. Han kom att framstå som en samlande gestalt för hela nationen. Detta förklarar den tillit och respekt Mannerheim mötte som överbefälhavare under vinterkriget (1939-40) och fortsättningskriget (1941-44), båda mot Sovjetunionen. Och inte minst när han i augusti 1944 av riksdagen utsågs till republikens president. Mannerheim sågs som den ende som kunde lotsa Finland ut ur andra världskriget. Den ende med auktoritet, den som folket förlitade sig på. Mannerheim var redan en symbol för de borgerliga, nu var han det även för socialdemokraterna. Och därmed för Finland i dess helhet.

Vapenstilleståndet med Sovjetunionen blev hårt och ställde Finland inför svåra prövningar. Men Finland blev inte ockuperat och dess demokratiska institutioner raserades inte. Landet blev inte en sovjetisk lydstat såsom Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien. Och med tiden kunde Finland återta sin naturliga plats i den nordiska gemenskapen; 1955 blev Finland medlem av Nordiska rådet.

Mannerheims betydelse för att Finlands öde blev ett annat än det öde som drabbade merparten av staterna i Central- och Östeuropa kan inte överskattas. Betydelsen handlar i lika hög grad om vad han de facto gjorde som om den tillit och tilltro som folket hyste för honom och den tillförsikt Mannerheim gav folket.

Marskalken av Finland Gustaf Mannerheim gick bort den 28 januari 1951. Jordfästningen formade sig till en nationell manifestation. Väldiga människomassor samlades längs kortegevägen i Helsingfors för att visa sin vördnad för den bortgångne Marsken. Med ord ur den socialdemokratiske riksdagstalmannen Karl August Fagerholms minnestal över Mannerheim slutar jag: ”Djupa var såren i vår samhällskropp, hatfull var bitterheten, löst grundad var den unga självständigheten. Det krävdes år och årtionde innan klyftorna kunde överbyggas, motsättningarna utjämnas och såren läkas. Men underverket skedde, ett splittrat folk blev enigt om sina huvudfrågor och därmed starkt. En av dem, som klarast insåg att detta var ett livsvillkor för vår nation och som själv arbetade för försoning, var Mannerheim. Han blev allt mera en gestalt över partier och klasser.”

Jan Nilsson
ordförande Föreningen Norden i Landskrona

Slutreplik till Nina Slejko Blom om Landskrona Foto!

Proteströrelsen mot Landskrona Fotofestivals ensidighet är en reaktion på konstnärliga hierarkier och på det viset en konstnärlig handling i sig. Kritiken mot den smala inriktning som Fotofestivalen anammat senaste åren är berättigad, eftersom många människor har slutat åka till Landskrona Fotofestival. Det är problemet när man komponerar en smal fotofestival som få vill besöka, det är den bistra verkligheten som måste våga sägas.

Som konstambassadör måste jag vara en varningslampa när den grandiosa kultursatsning som Landskrona Foto är riskerar tillintetgöras.

Vi står tyvärr mitt i ett skifte där regeringen dragit åt svångremmen för kulturen på alla tänkbara sätt och man kan inte förlita sig på offentliga pengar, därför är det oförnuftigt att komponera en smal fotofestival som inte lockar besökare. Det är som be om nedläggning, klokare att trygga överlevnad med bredare festivalprogram (ej mainstream) som gör Landskrona Fotofestival till en ”myllrande fotometropol” som gör publik och politiker nöjda. Förstår man inte en sådan enkel ekvation ska man varken leda eller debattera en kommunal fotofestival.

Blom läser återigen min svarstext som fan läser bibeln (utbildning i genuskunskap kan vara lämpligt). Ingenstans står det att finna i min text att det är pga hundra procent kvinnor styr som ”kvaliteten på Fotofestivalen brister”. Det jag efterlyser är en heterogen sammansättning eftersom forskning visar på resultaten blir bättre och perspektivet bredare med könsblandade grupper, ej att kvinnor gör ett sämre jobb. Tex blir den stereotypa antagningsstatistiken på residensprogrammet med 13 antagna kvinnor mot 6 män oseriös. Man måste säkra upp att Landskrona Foto blir en modern jämställd organisation, det kan väl inte ens Nina Slejko Blom vara emot?

Men jag förstår inte varför Blom är motståndare till Fotofestivalen blir välbesökt när man bara förlorar på som i år medvetet utesluta stora målgrupper, en positiv publikrespons handlar om att säkra Fotofestivalens framtid. Man ska inte stoppa huvudet i sanden och blunda när något är akut fel och besökssiffrorna sjunker två fotofestivaler i rad. Om man inte ordnar upp problemen kom ihåg att jag sa det först, när Landskrona Fotofestival läggs ner var det curatorn och den konstnärliga ledaren som höll i bilan!

Nina Slejko Blom låter andras visdom föra hennes talan och citerar friskt. Jag tar lärdom av det och avslutar med Oscar Wildes bevingade citat: ”Bara dåliga konstnärer beundrar varandras verk.”

Anders Persson

Ett svar till Nina Slejko Blom

Jag har i en rad debattartiklar kritiserat Landskrona foto för ensidighet i urvalet till Fotofestivalen.
MEN. Jag har framför allt kritiserat den tystnadskultur och brist på ansvar ledningen visat genom att negligera att det finns en kritik som är påtalad av både amatörer och professionella.

Då Conny Blom och Nina Slejko Bloms artikel ”Den andra sidan av fotofestivalen” är ett inlägg i en debatt där jag medverkat – innan Anders Perssons debattartiklar – är detta mitt svar till dem.

Jag är inte okunnig om vad en konstfestival är eller dess funktion, då jag både ställt ut och kurerat utställningar nationellt och internationellt. Inte heller har jag en föråldrad och romantisk bild av vad fotografiets essens är.
Jag är aktiv som fotograf och debattör och är alltså en del av den konstnärliga diskursen.

Efter 50 år i yrket och assistent till en av Sveriges främsta fotografer – Christer Strömholm – har jag ett visst hum vad som skiljer fotografi från andra konstarter, så det vore intressant att få höra makarna Bloms definition om vad fotografiets essens är.
När man bara kastar ur sig en sådan sak utan att förklara vad man själv menar – är det bara en tom floskel.

Tillsammans med en kollega ställde jag ut under Festivalen, vi hade över 1300 besökare under tio dagar. Många av dem var missnöjda med utbudet. Kritiken från besökarna handlade framför allt om – Just det, ensidighet!
Det är förmätet att sätta sig över dessa människors kritik och säga att de behöver utbildning.

För mig är inte detta ett harmlöst tidsfördriv, det är på allvar.
Och jag hoppas verkligen att politiker reagerar, men jag tror de är för fega för att delta i en debatt om konst och kultur.

Precis som Landskrona Foto och dess Kuratorer.

Att bli kallad dåre efter ett citat av Mark Twain tar jag som en komplimang. Dock, att använda citat i en debatt tyder på brist på egen argumentation. Nina Slejko Blom använder två.  Och arrogans mot publik och debattörer står hon själv för.

Örjan Kristenson.

Detta är mitt sista inlägg i denna debatt. Jag vill klargöra att jag inte har någon yrkesmässig anknytning till festivalen; jag är bara en besökare som är djupt tacksam för att den finns.

Vidare, eftersom Anders Persson i min mening tar saker ur sitt sammanhang; min poäng om den svenska och lokala kulturbildningens brister syftar till att påvisa att samhället har svikit sina invånare, inte som Persson gör gällande att Landskronabor skulle vara dumma.

Eftersom jag har ägnat mitt liv och mitt arbete åt konst känner jag att det är mitt ansvar att säga ifrån när jag ser att en diskussion inom mitt område är ensidig och missvisande. Även om det för oss, som debatterar här, är ett harmlöst tidsfördriv att skriva och dela med sig av sina tankar, kan dessa ord få konsekvenser i den verkliga världen. Politiker kan till exempel påverkas av dem. Och om inte jag går in och påpekar att den bild som målas upp inte är en generell sanning, vem ska då göra det? Det blir också svårt att låta Persson stå oemotsagd när han kommer till den ytterst unkna slutsatsen att det är för att det just nu råkar vara kvinnor som styr Fotofestivalen som kvaliteten brister.

I vilket fall som helst anser jag att jag har fullgjort min plikt. Tyvärr har den här debatten illustrerat sanningen i Mark Twains varnande ord: ”Argumentera aldrig med en dåre; åskådarna kanske inte kan se skillnaden.”

Låt mig avsluta med ett citat från min favoritexcentriker, den briljant arrogante Thomas Bernhard: ”Arrogans är ett ytterst lämpligt vapen att använda mot en fientlig värld, en värld där arrogans är fruktad och respekterad – även om den, som min, bara är fejkad.”

Nina Slejko Blom

Funderingar kring en härligt röd cykelkärra vid Rådhustorget i lördags.
Lite småfrusna men vid gott humör delade vi med oss av vårt Socialdemokratiska budskap till alla som var intresserade.
Plötsligt dök en lika glad Liberal upp och bjöd på guldpengar! Blänkande och löftesrika men innehållsmässigt ganska tomma och smaklösa till skillnad från våra guldpengar.
Visserligen slitna och matta men motsvarar sitt värde.
Då kom jag att tänka på vår ledare Strandberg som likt en verklig Joakim von Anka samlar löftesrika guldpengar men precis som den snikne Joakim von Anka samlar och samlar och samlar…
Bjuda på vackra guldpengar likt skådebröd går an men:
Elevfrukost – NEJ!
Läroböcker – NEJ!
Arbetsskor – NEJ!
Barnskötarna – NEJ! …Ok, lite ja, så här till jul i alla fall, men sen…?

Håkan Lans (S)

Jag kräver att chefen för Landskrona förskolor, omedelbart avgår.
Denna chef har gjort en otrolig felräkning av behovet av personal i förskolan. Det finns anledning att ifrågasätta kompetensen.

Detta räknefel har lett till att ett fyrtiotal barnskötare sagts upp från sina tjänster. Barnskötare som egentligen, visar det sig, behövs på sina jobb. Dessa barnskötare har nu fått gå runt med stor oro för arbetslöshet och ångest för sin försörjning och sin bostadssituation. Dessutom har det lett till högre arbetsbelastning för kvarvarande personal och säkert också uppgivenhet hos hela personalen. Något som i slutändan drabbar barnen.
Att nu, när felräkningen uppdagas, erbjuda dem vikariat på sina egna tjänster är fruktansvärt skamligt. Har chefen ens bett barnskötarna om ursäkt? Man gör inte så här mot personal och sen, som det verkar, bara rycker på axlarna.

Det är inte första gången otroliga felräkningar gjorts i Stadshuset. Som skattebetalare kräver jag att dessa tjänstemän sköter sina jobb.

Lena Nilsson

Efter årsskiftet tas den fria tandvården för ungdomar mellan 19 och 23 år bort, och det kommer bli mycket dyrt att gå till tandläkaren.

I valrörelsen lovade Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson att tandvården skulle ingå i högkostnadsskyddet om Sverigedemokraterna kom till makten. Två år senare avskaffar Sverigedemokraterna och den borgerliga regeringen den avgiftsfria tandvården för unga mellan 19 och 23 år. Dessutom halverar de tandvårdsbidraget för unga mellan 24 och 29 år. Det är uppenbart att det inte går att lita på Sverigedemokraterna.

Vi Socialdemokrater tycker det är helt orimligt och har därför förslagit att den fria tandvården för ungdomar blir kvar så att de har råd att gå till tandläkaren. Dyr tandvård kommer riskera  att människor avstår från tandvård och det leder till försämrad munhälsa och fattigdom.

I Jimmie Åkessons och Torkild Strandbergs Sverige är det alltså de unga som ska betala priset för stora skattesänkningar för människor med höga inkomster och stora tillgångar.

Att unga ska kunna ta hand om sina tänder är självklart för oss Socialdemokrater. Det enda rätta vore att låta tandvården vara en del av sjukvårdens högkostnadsskydd.

Det är en självklarhet att tänderna bör ses för vad de är: en del av kroppen.

Adis Heldic (S)
Niklas Karlsson (S)

Det är dags för Landskronafredrikornas traditionsenliga julfirande. I år blir det julbord på Sirius Mat & Bar med föreläsning av major Linda Bremer som är yrkesmilitär.

Julfesten är måndagen den 9 december på Sirius Mat&Bar kl. 18.30 och inleds med ett mindre julbord (ägg, sill, skinka och småvarmt samt kaffe/te med pepparkaka). Omkring 19.30 kommer vår gäst Linda Bremer, yrkesmilitär och major vid Försvarsmakten, att informera om sitt spännande yrkesliv. Linda har tills nyligen arbetat för den Internationella Övervakningskommissionen (Neutral Nations Supervisory Commission) med placering i Korea. Titeln på hennes föredrag är: ”Fred – ett yrke inte bara för män”.

Efter föredraget har vi ett sedvanligt lotteri. Lottpriset är 10kr. Medtag gärna en lämplig gåva till vårt lotteri. Julbord och föredrag kostar 275kr, icke medlemmar betalar 295kr.

Anmäl dig senast den 4 december. OBS – det är tyvärr kort anmälningstid denna gång!

Vid anmälan: På julfesten kan man tyvärr inte komma enbart för föredraget utan man måste även delta i måltiden.

Anmälan till måltiden är bindande. Glöm inte anmäla eventuella önskemål om specialkost. Anmälan kan göras på följande sätt:

1. Mejladress landskrona@­fredrikabremer.se
2. Kerstin Christensson telefon 070 872 28 07

Vänliga hälsningar