Det är något med Landskrona i decemberljuset… något som skaver som en sten i skon. Människor huttrar i köer för en matkasse som kostar tjugo kronor… barn som håller sina föräldrar i handen… blickar som söker värdighet i en stad som blivit allt hårdare. Och ändå… där borta vid havet… lyser strålkastarna på ännu ett VIP-event… ännu en bandklippning… ännu ett projekt som ska glänsa över verkligheten.
På min lunchrast sitter jag med en kaffekopp som hunnit kallna… och läser än en gång om utsatthet… fattigdom… och det där djupa politiska oengagemanget som liksom lagt sig över Landskrona som en dimma. Varje artikel är ett eko av samma historia… att människors behov växer… medan makten krymper bort från sitt ansvar.
Och Torkild… Treklövern… de fortsätter sin marsch genom visionsritningar och glittrande broschyrer. De talar om framgång, utveckling, havsutsikt… som om allt går åt rätt håll bara man tittar tillräckligt långt bort. Men den som vågar se nära… ser en annan bild. En rad människor i en kö som blir längre… en volontär som suckar över tomma hyllor… en diakon som försöker hålla värmen både i lokalen och i hjärtat.
Det är som att vi lever i två städer samtidigt. En som glänser i reklamen… och en som gråter i skuggan.
Treklövern klipper band… men människorna klipper kuponger. Politiker skålar i glas som aldrig sinar… medan volontärer ibland inte ens får in pasta att fylla kassarna med. Det blir som två parallella hjärtan… ett som slår för makten… ett som slår för folket. Och det är folket som bär rytmen… som håller värmen… som ser till att någon får mat på bordet när ingen annan gör det.
Det märkliga… det sorgliga… är att stadens själ inte längre speglas i stadens ledning. Den finns i matkön… i händer som sträcker sig efter bröd… i företagaren som startar en insamling… i kyrkan som försöker trolla med det lilla som kommer in.
En stad mäts inte i sina fasader… utan i sina famnar.
Och just nu… famnar Landskrona sitt folk bättre än Treklövern gör. För medan politiken vandrar längs strandpromenaden… vandrar andra längs Regeringsgatan med hjärtat i halsgropen och en matkasse i handen.
Det är i det skavet… i den kontrasten… som något håller på att brista. För en stad kan inte glänsa när magen är tom. Den kan inte utvecklas när människorna faller. Den kan inte ledas av någon som inte längre ser dem som står rakt framför honom.
Och då… då återstår bara en fråga som ekar genom decemberdimman:
Vem ska bära Landskrona… när Treklövern slutat göra det?
Camilla Magnusson
