Det finns ett inslag av något riskfyllt i att när vi pratar förändringar i den kommunala organisationen, samtidigt avhumaniserar människor till siffror. Ett avhopp eller någon som har fått sparken är – sekunden efter mötet är färdigt – reducerad till en fallskärm, eller ett avtal. Någon som är på väg utför, men med guldad kant i fallet. Någon som i går var en chef i en verksamhet, med arbete och lön. Någon som betydde något i organisationen och som – om det vore – en välfungerande organisation, var respekterad och uppskattad. Vars ord var högt aktat. En talesperson för kommunen. Till att nu, inte längre ha samma betydelse. Någon vars livspuzzel nu ser ut att bli kraftigt förändrat. Jag förstår att det nästan låter raljant, men det känns nästan ibland som att denne någon kan likställas med någon som åkte ur en dokusåpa. Fångarna på fortet, Robinson eller Paradise Hotel. Två decenniers arbete, decimerat till någon veckas program på TV. Vederbörande åkte ur, förlorade, höll nitlotten i hand, men drog samtidigt ändå en slags vinstlott.
Samtidigt finns det ett inslag av en stor risk att kräva motprestation för bidrag, samtidigt som högre chefer, konsulter eller vad det nu kan vara, får lämna med stora överenskommelser. Stora pensionsfonderingar, summor över miljonen i så kallad lön utan prestation. Detta kan vara höjden av hyckleri från den politiska ledningen och tjänstemannaledningen, naturligtvis. Som slagit sig för bröstet. Man målar upp en regel, ett talesätt. Det låter bra. Med bräcklig ackuratess säger man att med denna hammare och denna vinkelhake ska organisationen styras, men struntar själva i att följa sina egna ord. Man gör avkall på sin egen linje. Man skäms inombords, men försöker hålla ihop det utåt. Det heter att ”vi har gjort en överenskommelse”. Man skapar två klasser. Man gör skillnad på folk och folk. Det är inte jämlikt. Det är inte rättvist. Och det är inte hållbart!
Det inträffade är liksom tidigare skandaler skandalöst, det är horribelt och vittnar om hur vårt samhälle utvecklats på ett fruktansvärt sätt. Och jag hör nästan hur tomma mina ord låter, för någon på andra änden som sitter och läser tänker att ”i dagens samhälle ska man bara sko sig själv, det gäller bara att se efter sig själv”. Som att våra liv HAR reducerats till dokusåpor. Det gäller att sitta kvar där på ön, längst. Och i förlängningen, låter det som om att det nästan skulle kunna berättiga vad som helst att få sitta kvar där ensam på ön, sist. Vad sägs om korruption? Att fel medvetet göms och sopas under mattan. Medmänniska, tänk på att det är vi allihop tillsammans som styr hur saker upplevs och uppfattas. Inte någon uppifrån. Inte amerikanen. Inte Bryssel. Inte Stockholm. Inte någon sekt eller kult. Såväl i synen på nästan som en människa, såväl som när det sker förändringar neråt i organisationen, som när det sker förändringar där uppe. Och det är vi som styr hur saker upplevs och uppfattas såväl i form av hyckleriet om olika måttstockar som om olika utfall. En organisation med hyckleri på en sådan nivå som i dag och i sådan omfattning som nu sker, blir inte långvarig, oavsett i vilken bransch den är verksam. Girighet är ingen dygd. Kärleken är störst! Ta det med er!
Marko Huttunen (S)
