Regn eller sol, glädje eller sorg: varje dag skulle få sin alldeles egna bild. Det krävs en hel del disciplin och fokus för att upprätthålla ett sådant löfte till sig själv. I synnerhet nu när endast tretton bilder ska summera detta gigantiska åtagande i en utställning på Landskrona museum.
– Det har varit jobbigt att se att en dag har jag kanske sju bra bilder och nästa dag ingenting, då brottas jag med urvalet. Kanske kan jag ibland ”skjuta över” en bild till nästa dag om de är tagna tätt inpå, det har hänt. Men jag försöker ta en bild varje dag – det är nästan som ett beroende.
Som betraktare är vi alltid beroende av de associationer en bild kan ge. De kan vara helt olika från människa till människa. Är det något som berör dig?
– Ja, det tänker jag på när jag går igenom mitt material – det kan bli helt sjuka tankar ibland… Vad hände med de där människorna? Lever de? Är det där paret fortfarande tillsammans? Var befinner de sig idag?

– Jag fotograferade en uteliggare i en port i Paris, han var omgiven av böcker som han läste, jag kom tillbaka något år senare och han var fortfarande kvar i samma port med sina böcker. Jag träffade honom senast 2022, när han såg mig sken han upp och sa ”Ah, le suede!”
Jag kastar ur mig ett ord: Autencitet. Vad tänker du på när du hör det ordet.
– Oh, svår fråga, önskar att jag fick tänka på den några dagar. Men… Det är något som måste vara äkta, man måste stå för det. Att man inte förlöjligar eller fördummar någon. Man har några sekunder att söka ögonkontakt, gömd bakom en kamera måste jag visa att jag har ärliga avsikter. Ord, kroppsspråk talar om det jag är ute efter.

– Jag jobbar mest med lågupplösta filer – har inte råd med massa hårddiskar – så jag försöker i möjligaste mån beskära bilden direkt i kameran. Det är väl lite slarvigt, men då är det ju bra att jag redan beskurit dem i tagningsögonblicket!
Du fotograferar och du skriver, ser du någon skillnad på dina uttryck?
– Jag fuskar ju i båda, det är mitt sätt att leva, det ger mig något tillbaka, ger mig en frihet. Det är en bra fråga och jag har ofta funderat kring den. Inga namn – men en del fotografer skriver bättre än de fotograferar. En del skriver så bra att de skapar bilder i mitt huvud, det är fint!
– Jag försöker behandla människor lika, oavsett om det är text eller bild. Jag inbillar mig att jag är en god lyssnare och ibland önskar jag att jag kunde skriva så bra som mina bästa bilder.
– I journalistiken använder jag bildtexter, men på en utställning vill jag inte ha bildtexter – jag vill inte peka eller påverka eller styra betraktaren. Däremot har mina bilder något man kan kalla ”Arbetsnamn” det är mest för mig själv, för att veta vilken bild jag refererar till.
Håkan har en förmåga att fånga stadens själ, oavsett om det är Landskrona eller Paris.
Var kommer det ifrån?
– Jag försöker försätta mig i lägen där något kan hända framför kameran. Man vill ju inte påverka situationen, men det gör man ju i vissa lägen, absolut!
– Det är ett sökande, slita på skosulorna, en nyfikenhet om vad som finns bakom nästa hörn. Det kan hända att jag stannar upp på en plats för att ljuset är fint – väntar in en människa eller händelse som kan bli bild. Men jag rör oftast på mig hela tiden, söker kontakt, träffar människor på uteserveringar.
– Samtidigt är man ju asocial på det sättet att man hela tiden letar efter något nytt. Man går någon mil varje dag, upplever pulsen när man trampar trottoarerna.

Varför väljer du att presentera dina bilder i svart/vitt?
– Jag tror… Du har ju en blå skjorta på dig, och så finns det kanske något blått i bakgrunden, då är det ju färgerna jag ska koppla samman. En svartvit bild har fördelen att det inte är något annat som stör. Den blir mer koncentrerad på innehåll och motiv.
Du har alltid en närhet till motivet, kan det ställa till problem?
– Det händer ju att folk säger nej, då respekterar jag det. Men ibland kan det göra ont att inte få ta den där bilden…
– Jag kommer ihåg en situation i Montenegro med en pappa som hade trillingar i selar. De stretade åt olika håll som hundvalpar, de var som kopior av varandra, det såg så kul ut!
– Men pappan sa ”No,no! No pictures!” Så jag vill inte publicera dem. Sedan har det väl varit någon surkodd som protesterat, och då visar jag inte en sådan bild.
För mig som fotograf vet jag hur frustrerande det kan vara att – av olika skäl – välja bort bilder som man vet är starka, men där man hamnar i ett moraliskt dilemma om man ska visa dem. Att Håkan väljer att inte visa en del bilder, talar om ett axiom jag lärde mig av fotografen Christer Strömholm: ”Först människa, sedan fotograf”
Vad han menade med detta är att vi fotografer måste ta ansvar för våra bilder. Det är något jag ser cementerat i Håkans bilder: De är starka och vilar på respekten mellan fotograf och dem/det han fotograferar.

Håkan Karlsson är 2022 års Nell Walden stipendiat. Hans utställning ”En dag i taget” visas på Landskrona Museum från 11 maj till 29 september 2024.
ÖRJAN KRISTENSON