Arkiv: Planket

Äntligen ska vi fira första maj fysiskt igen. Efter två års tid av pandemi kan vi nu äntligen samlas under de röda fanorna. Vi kommer att samlas på Rådhuset för avmarsch kl 10.45 till Slottsparken där tal kommer att hållas av partisekreterare Tobias Baudin. Välkomna!

Arbetarrörelsen firar 1 Maj varje år sedan 1890 och sedan 1938 är 1 Maj nationell helgdag i Sverige.
1886 demonstrerade strejkande arbetare för sin rätt till åtta timmars arbetsdag på torget Haymarket i Chicago. Fullt kaos utbryter. Sju poliser och fyra arbetare dör. Två dagar tidigare hade dessutom två arbetare skjutits till döds av polisen. Vid den tidpunkten växte den svenska fackföreningsrörelsen. År 1889 beslöt fackföreningarna att det behövdes ett politiskt parti för att driva rörelsens politiska krav. Man gick samman och bildade det
Socialdemokratiska partiet för att kunna driva sina frågor även politisk.

Välfärden måste sättas först men att sätta välfärden först verkar inte så självklart för alla som det är för oss. Skattemedel är resurser som vanligt folk har knegat ihop efter bästa förmåga.
Därför ska de pengarna användas med största respekt för medborgarnas vilja. Pengarna som är avsedda för vård, skola och omsorg ska gå till sjuka, gamla och elever – inte till vinster i riskkapitalbolag och företagskoncerner. Detta är djupt förankrat i socialdemokratisk ideologin och vi har en stor majoritet av befolkningen på vår sida. Ändå ser det ut som att vinstjakten får fortsätta. De som gör detta möjligt är riksdagsledamöterna i de borgliga
partierna inklusive SD som struntar i folkviljan och istället värnar företagens rätt att göra obegränsade vinster på pengar som alla vi andra jobbat ihop till välfärden.

Du som arbetar i välfärden behöver bättre villkor och välfärden ska finnas där för dig vem du än är. En stark välfärd bygger hela samhället starkare och ger trygghet för dig genom hela
livet. Bättre arbetsmiljö, bättre arbetsvillkor och medbestämmande är bara några av de kraven från arbetarrörelsen.
Första maj visar arbetarrörelsens styrka, att vi är många och starka tillsammans. Demonstrera med oss för att kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle måste fortsätta. Upp till kamp!
Vi ses på Rådhustorget, i leden och i Slottsparken.

Adis Heldic
Facklig ledare för Socialdemokraterna i Landskrona

Den ökande psykiska ohälsan är en av vår tids största folkhälsoutmaningar. Förra året visade en sammanställning av SKR att 233 kommuner i Sverige saknade en handlingsplan mot suicid och endast tio kommuner får godkänt enligt en ny undersökning.

Den psykiska ohälsan måste mötas och hanteras på alla samhällets nivåer. Vår kommun har ett viktigt ansvar när det kommer till att värna psykisk hälsa hos kommunens alla invånare. Kommunen har också ett ansvar att skapa goda förutsättningar för att förebygga en ökad psykisk ohälsa. Kunskapsnivån, vad det gäller psykiska sjukdomar, är relativt låg. Det finns fortfarande både nedvärderande och fördömande attityder gentemot personer som lider av psykiska besvär och psykiatriska diagnoser. Det är givetvis väldigt problematiskt och bidrar bland annat till att omgivningen kan undvika att uppmärksamma psykiska problem. Bristande förståelse kan även resultera i att den drabbade inte söker hjälp i tid, och heller söker rätt sorts hjälp. Det här är dock något som kan motverkas genom kunskapsspridning och utbildning.

Sverigedemokraterna vill att Landskrona stad skall anta ett utbildningsprogram som heter Mental Health First Aid, eller på svenska översatt till ”Första hjälpen till psykisk hälsa”. Första hjälpen till psykisk hälsa är ett utbildningsprogram som tagits fram i Australien. Utbildningsprogrammet är tänkt av vara till för allmänheten och ska ge de deltagare som går kursen kunskaper verktyg att akut rycka in och ge en korrekt ”första hjälp” tills dess att den drabbade individen kan få professionell hjälp.

Sverigedemokraterna vill att kommunen ser över möjligheten att regelbundet bjuda in experter inom området psykisk hälsa/ohälsa och suicidprevention för att personalen kontinuerligt ska kunna uppdateras om den senaste forskningen, samt få möjlighet att inhämta aktuellt fakta- och kunskapsunderlag. Vi skulle också vilja se att Landskrona stad anordnar en årlig temadag för folkvalda politiker, och kommunens tjänstemän, där ämnet suicid och psykisk ohälsa behandlas. Självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa och varje självmord innebär ett stort misslyckande för samhället. Varje år tar cirka 1600 personer sitt liv i Sverige och omkring 15 000 personer försöker att avsluta sina liv. Antalet självmord är därmed nästan sex gånger fler än antalet dödsfall i trafiken.

Då hälso- och sjukvården främst är en regional, alternativt nationell fråga, kan det resultera i att kommunen inte inser sin viktiga roll i arbetet med att motverka förekomsten av suicid. Psykisk ohälsa och suicid är dock betydligt bredare än så och kan därför inte heller begränsas till att vara en fråga som är avgränsad enbart till sjukvården. Det finns behov av en handlingsplan som utgår ifrån våra specifika och lokala behov.

Stefan Olsson (SD)
Kommunalråd

David Orre (KD) vill gärna ta sig in i kommunpolitiken i Landskrona igen.

 ” Som strategi för att ta sig in väljer KD att fokusera på äldreomsorgen. Exakt vilken politik man vill föra återstår att se”, berättar han.( HD 22/4-22).

Men man vill definitivt, som borgerligt parti, stötta den borgerliga alliansens politik, menar han.(Läs Attendo-fiaskot i Landskrona)

För mig ter sig detta mycket underligt.
Man ”tänker sig” en ”strategi”, men vet inte vilken politik man vill föra. Inga  visioner alltså.  Det enda man vet är att man vill följa den borgerliga alliansen. Har man inga politiska visioner och tankar alls?
Eller har Torkild Strandberg kallat med lillfingret för att få några extra röster och därmed säkra sin maktposition? Vem vet?
KD verkar sälja sig till den omsorgspolitik han väljer. Eller så är TS rädd för att behöva återuppta sitt nära samarbete med SD, som efter Sabuni-nederlaget klingar illa även för liberaler med socialt samvete?

För övrigt vet vi alla hur illa vårdpolitiken i de olika regionerna, nästan alla under KD-styre, fungerat. Utförsäljningar och privatiseringar har varit deras politik. Inte omsorg och omtanke om alla, utan om utvalda. I mina ögon tankar som även den nyliberala ledningen i Landskrona kommun verkar tagit till sig.

Lena Nilsson

I Landskrona finns det två världar. En där Treklövern (Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet) med stöd av Centerpartiet, sprider väldoftande löften omkring sig. I den andra världen bor Ingrid, 93 år.

Ingrids tillvaro som frisk och pigg pensionär fick ett tvärt slut den dagen hon ramlade och slog sig så illa att det uppstod flera kotfrakturer högt upp i ryggen. Efter sjukhusvistelse kom Ingrid hem. Omtöcknad av morfin mot svåra smärtor blev hon mest sängliggande och behövde hjälp med hygien, toalettbesök, läkemedel, måltider, inköp…, allt behövde hon hjälp med. Hemtjänstpersonal kom och gick under dagarna, de flesta visste inte vad Ingrid behövde hjälp med, eller varför, utan det fick hon berätta om och om igen.

Ingrids tillvaro bestod av smärtor, ensamhet och ångest. Med trygghetslarmet på handleden som enda sällskap under kvällar och nätter, drömde hon om en plats på ett äldreboende. Där finns det personal dygnet runt och där skulle hon känna sig mindre ensam och mer trygg.

Till sist fick Ingrid en plats beviljad på ett särskilt boende, när det blir något ledigt. Hon står som nummer fem i boendekön. I Ingrids värld, den praktiska världen, har ingen plats dykt upp än. I stället hamnar hon längre och längre bak i kön. I den andra världen, Treklöverns teorivärld, där ägnar man sig åt drömmar om skojiga konceptboenden som ska göra alla glada och samtidigt göra ett försök att sminka grisen. Sverigedemokraterna, till skillnad från Treklövern och Centerpartiet lever i Ingrids värld, den praktiska. Vi har länge krävt fler särskilda boenden, fler korttidsboenden och fler trygghetsboenden åt vårdtagarna inom hemvården.

Till Treklövern och Centerpartiet vill vi bara säga: ”En trygg ålderdom är ingen förmån, utan en rättighet. Den välfärd som Ingrids generation varit med om att bekosta måste också komma de äldre till godo.”

Stefan Olsson (SD)
Kommunalråd

Kerstin Stein Sandell (SD)
Omsorgsnämnden

Läraryrket är ett av de finaste och viktigaste yrkena i samhället. Att lära barn de grundläggande principerna av hur livet fungerar, att som barn få lära sig att läsa och skriva i skolan är något man bär med sig livet ut.

Att riskera sitt liv för att arbeta som lärare, är det där vi är nu?

Var någonstans gick det fel?

Vad hände med att känna sig stolt över att ha ett av de finaste uppdragen?

Det är klart att alla i samhället bär ett ansvar för att bidra till en trygg skola, där både elever och lärare ska kunna känna sig trygga. Framförallt är det vi som föräldrar som bär ett mycket, mycket stort ansvar. Vi måste prata med våra barn om vikten av skolan. Det är vår skyldighet att motivera våra barn till att gå till skolan och förklara vikten av kunskap för en god framtid. Men för att kunna göra det måste skolan likaså vara den trygga platsen vi vill att den ska vara.

Vi som tillhör en äldre generation vet hur stor och viktig respekten för en lärare var förut, vad har hänt nu? Vi måste få tillbaka samma fina synsätt som det var på lärarna förr.

Hur kan hatet för en lärare vara så djup?

Det känns som att vi som föräldrar har misslyckats med att förklara för våra barn om vikten av skolan och lärarna. Därför är det viktigt att vi fortsätter med detta arbete tills vi har uppnått målet.

Vi måste bidra till en trygg skolmiljö för våra barn och deras framtid. Finns det inte trygghet kan det bidra till en negativ dominoeffekt där det ej blir bra betyg, ej trivsam miljö och osäkerhet bland våra
barn och unga. Vi som politiker måste diskutera mer om relationen mellan skola, socialtjänst och polis. Relationen mellan förälder och lärare ska intensifieras, för att tidigt upptäcka barn med avvikande beteende.
Mer resurser till skolan i form av kompetenta lärare, mindre grupper av barn, mer resurser till de barn som är i behov av extra hjälp.

Om lösningen är utbildning eller andra åtgärder som lärarfacken nämnde i insändaren, då ska vi se till att ordna utbildningar för personal och tillgodose andra behov tills vi får ordning och reda på våra skolor.

Fatmir Azemi
Kommunalråd (S)

Inget arbete – ingen lön?! SJÄLVKLART
Jan Allan Beer (L):” Principiellt är det fel att betala ut lön när man inte arbetar”
Jag tycker du har helt rätt, J A Beer!
Av precis det skälet tycker jag och väldigt många med mig att det är fel att betala ut samma skolpeng till marknadsskolorna för ansvar de inte har!
Och därmed arbete de inte behöver göra!
Bort med den orättvisa fördelningen av resurser!
Arbete och ansvar skall betalas!
Inget arbete eller ansvar ingen betalning!
Det skall vara ordning och reda och studiero i skolan! Punkt Slut

Håkan Lans

Landskrona stad har stora krav för att komma in på särskilda boende. Vi Socialdemokrater har hela tiden lämnat förslag på förändringar. Vilka hela tiden avslås av majoriteten.

Vi har bland annat lagt förslag om att införa ”Mellanboende” likt de servicehus vi hade innan. Där skulle det finnas personal dagtid , serveras måltider och ha gemensamhetsutrymmen för att minska isolering.
Vilket avslogs av majoriteten.

Våra äldre är värda en bättre omsorg än vad som finns idag. Det gäller hela kedjan från hemvård till särskilda boende.
Man måste lyssna och ta hänsyn till vad de äldre vill och sätta in hjälp tidigare.
Ingen äldre skall tvingas till isolering som det görs idag.

Vi Socialdemokrater står på de äldres sida och kämpar och kommer alltid att kämpa för dem.

Eva Örtegren
Socialdemokratisk gruppledare Omsorgsnämnden.

Någonstans har något gått allvarligt fel.
Vad har hänt med skolan som mötesplats där kunskap samlas?
En mötesplats där det finns plats för drömmar.
Platsen där elever tar de första stegen i sitt livslånga lärande för att kunna bli en del i gemenskapen.
En värdefull roll. En viktig kugge i samhällshjulet.

Det är i skolan elever möter lärare.
Lärare med ett tydligt uppdrag att lära ut så att elever kan lära in.
Skolan ska ge elever de färdigheter, förmågor och den kunskap de behöver för att kunna bli en del av samhället. Det är det som är poängen. Skolan är till för elever. Skolan är bra för elever.

Hur kan det då vara så att det finns människor som hatar skolan och lärare?
Hur kan elever hata möjligheten till kunskap man själv vill ha?
Hur kan en elev ta ett beslut i sitt hem att beväpna sig med kniv, hammare, pistol eller svärd och gå till skolan med en mörk plan att någon ska dö idag? Att släcka en lärares liv?
Det går inte att förstå!

Var någonstans har det gått fel?
Så länge vi funderar på det måste något göras för att säkra upp skolan. Lärare, kuratorer, assistenter, skolledare, vaktmästare och elever måste få mötas i en miljö som är trygg och säker.

Det finns lösningar.
Säkerhetsföretag har sett behovet och producerar såväl utbildningar för personal som praktiska verktyg. Utbildningar med namn som ”pågående dödligt våld”, verktyg som kodlås, kommunikationsmöjligheter, utrymningsplaner, inrymningsplaner, anpassade lokaler för samtal med avlyssning, webkameror, videoskärmar, vakter osv.
Politiker har också sett behovet och diskuterar högt i media för att belysa allvaret i att komma till rätta med problemet.

Skolledare och lärare har sett problemet länge. De har signalerat och signalerat och åter signalerat.

De båda lärarfacken har varit tydliga och skrivit många artiklar med tänkbara förklaringar och krav på tydliga förstärkningar i skolan.
Det har resulterat i att skolor rustar för säkerhet. Det är en självklarhet att lärare ska kunna gå till sina arbeten och att elever ska kunna gå till sina skolor utan att riskera sina liv.

Det är där vi är nu.
Så långt är det bra, men det räcker inte!
Frågan kvarstår, varför händer det?
Varför hände det i Landskrona, Eslöv, Kristianstad, Malmö och på många fler platser i landet?

Tanken går till de som drabbats och deras anhöriga. Oskyldiga offer som fått sätta livet till eller fått skador för livet som inte går att reparera.
Tanken går också till de enskilda individer som begår dessa grymma handlingar.

Hur mår en elev som planerar att döda en lärare?
Det är där vi måste börja.
Visst kan en missnöjd elev vara arg på sin lärare och tycka att hen inte gör eleven rättvisa.
Att ta steget till det yttersta och gå till skolan beväpnad med en mörk plan i huvudet och ett vapen i handen?
Var någonstans fick de mörka tankarna övertaget?

Vi måste se dessa elever och hjälpa dem innan de mår så dåligt att de agerar i affekt på bekostnad av andra människors liv. Skolan kan göra mycket men inte allt.

Alla måste hjälpa till!
Skolpersonal, vårdnadshavare, syskon, skolkamrater, grannar, socialtjänst, polis, läkare, sjuksköterskor, psykologer, psykiatriker, politiker och allmänhet måste reagera när de första signalerna kommer. Det är först när ett samhälle gemensamt ser och hjälper varandra som skolan kan få vara den mötesplats för kunskap som alla vill att den ska vara.

I skolan föds drömmar.
I skolan formas framtiden.

Alla ska kunna mötas i skolan och bygga på sina egna och andras framtid.
Grunden för en trygg skola läggs av alla.

Ingen ska behöva gå till skolan med risk för sitt eget liv.
Ingen får blunda.
Alla ska reagera tidigt på mörka signaler.
REAGERA och AGERA!
Blunda inte!

Rebecka Kainulainen, Lärarförbundet Landskrona
Göran Andersson, Lärarförbundet Landskrona
Siv Rönne, Lärarnas Riksförbund Landskrona
Monica Olsson, Lärarnas Riksförbund Landskrona

Situationen i Öresundsregionen har länge varit mitt intresse. Mycket pengar stod på spel när jag stod med tomma lägenheter i centrala Malmö och i Landskrona. Sommaren 1993 (!) började det att kännas på riktigt på bostadsmarknaden. Öresundsbrobeslutet togs då i början 1990-talet men det räckte inte för att fylla tomma lägenheter med ”de rige danskere”. Det fick bli flyktingar. Jag såg de sociala problem som uppstod. Med dåvarande myndighetsregler gick det inte att förhindra segregation och uppmuntra integration på den svenska sidan av Öresund. Hur det var i Danmark var på något sätt en ”bisak” för mig.

Erfarenheterna på 1990-talet i Landskrona och Malmö förde mig fram till beslutet att – via bulvaner – motionera på bankernas årsstämmor vid ett antal tillfällen 2000-2010. Jag var ju försatt i konkurs under en tid då. Jag ville kort sagt ha ett ”integrationsinstitut”. Jag har även – uppmuntrad av en landskronabo – vänt mig till Danmarks största bank ”Danske Bank”. Det var för 7-8 år sedan. Årsstämman i Köpenhamn var en seg historia. Mitt förslag röstade förvisso ner.

Jag hade en kontakt med stämmans ordförande några dagar tidigare. Mitt anförande blev kort – Det handlade om Landskrona – Köpenhamn relationen. Jag fick faktiskt applåder!

Så har då Europaspåret kommit in även på min agenda, d.v.s. en tunnelkonstruktion med väg och järnväg Landskrona – Köpenhamn. Det kändes som om projektet gått i stå när jag vid ett privat samtal i höstas spontant sa: ”Jag får ringa till Wallenbergarna” – som äger SEB. Sagt och gjort – det blev inget möte men jag försåg Jacob Wallenberg med material om Landskrona och Europaspåret.

Inför bolagsstämman med SEB så skrev jag en motion. Så även inför Handelsbankens (likalydande). Det bifogades en redovisning av Europaspåret.

Beträffande Swedbank blev det på samma sätt och i god tid före stämman en telefonkonferens med Göran Persson i hans egenskap som styrelseordförande i Swedbank.

Jag har besökt Swedbanks årsstämma 30 mars 2022 med mitt förslag. Det röstades ner, ånyo! Efter stämman några ord – ja uppmuntrande ord: ”släpp inte Europaspåret” – med Göran Persson.

Resan till Stockholm med tåg tog sin tid – så även hemresan.

Men man pratar med folk. Mannen bredvid mig upp var från Turkiet och vi diskuterade infrastruktur-investeringar i hans hemland. Han kände inte till Europaspåret. På hemresan upprepade sig samma sak. Medpassageraren kände inte till Europaspåret men kände väl till den sociala situationen i Skåne. Det sken igenom.

Vad gör man nu sedan Lund öppnat för Europaspåret? På ledar- och debattplats i Sydsvenskan diskuteras behov av en Öresundsminister, problem med gränskontroller etc. (23/3 – 31/3).

Vid en detaljgranskning av vad som förevarit vid årets årsstämmor med bankernas aktieägare kan konstateras att SEB i sista ögonblicket lät utse en ny styrelseledamot vid namn John Flint. Han var tidigare VD för en av världens största banker, HSBC med säte i London. Nu är John Flint VD för nybildade UK Infrastructure Bank. Det var inte jag som föreslog John Flint. Men jag informerade – i min aktieägarroll – Jacob Wallenberg med avseende på Europaspåret som ju är en stor infrastrukturinvestering!

Vi kan i Landskrona inte sitta och vänta i 13 år innan Europaspåret inviges. Vi – inte bara jag – måste se till att sticka ut. Således – i stället för att vänta – så föreslår jag att man omgående inleder integrationsprocessen ”Landskrona – Köpenhamn” med en båtförbindelse. Det var ju så jag tänkte när jag formulerade förslaget till årets årsstämmor med bankernas aktieägare. Detta innebär snabbgående båt till Köpenhamn från Landskrona och ett förstklassigt boende för danskar redan nu så nära Skeppsbron som möjligt. Sedan kan vederbörande eventuellt flytta ut till Europaspårstationen. Tanken gör mig mycket avundsjuk.

Ett ”snabbåtsarrangemang” kostar förvisso en slant. Men Europaspåret handlar om 80.000.000.000 (åttiomiljarder kronor). Vi får faktiskt växla bort från fjuttigspåret.

Glöm inte att det var många som reste till Köpenhamn när det begav sig via Landskrona. Stadens politiker och affärsmän bör läsa på statistiken! Det gäller faktiskt även de som inte bor i stan.

Tommy Jonasson

PS 1. Jag har under årens lopp själv betalat mina besök på bolagsstämmor i Malmö, Stockholm och Köpenhamn. Så även denna gång. Jag har bedömt att mina förslag varit försvarbara – utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.

PS 2. Jag besökte inte SEB’s årsstämma i år.

PS 3. Handelsbankens årsstämmor genomfördes endast genom poströstning.