Arkiv: Planket

Trots att Landskrona stad tydligt uppmanar invånare att inte mata fåglar i tätbebyggda områden, fortsätter det att ske – dagligen. Och inte nog med det: många som matar trutar och andra måsfåglar gör det medvetet i områden där de inte själva bor. De går flera kvarter, ibland till och med tar bilen, för att dumpa gamla bullar, ris eller pizzakanter på gårdar och i parker där andra människor lever sina vardagsliv. Det är både oansvarigt och respektlöst.

Skyltar från kommunen sitter uppsatta i flera delar av staden: på Pilängstorget, i Karlslund, i Teaterparken och i bostadsområden nära stadskärnan. Budskapet är klart: Mata inte fåglarna – det orsakar störningar, hälsorisker och nedskräpning. Ändå ser vi gång på gång hur detta ignoreras. Som om vissa tror att deras ”rätt” att mata fåglar står över allas vår rätt till en trygg och trivsam utemiljö.

Trutar är inte några försvarslösa småfåglar. De är stora, högljudda, intelligenta och snabbt anpassningsbara. När de väl lärt sig att en plats innebär enkel mat, återvänder de – dag efter dag, i stora grupper. Det leder till fler nedskräpade platser, fler sopor som slits upp, fler barn som blir rädda, och fler boende som tvingas stå ut med fågelbajs på fönsterbleck, bilar och utemöbler. Det blir inte bättre av att folk struntar i reglerna och istället förlägger problemet till någon annans kvarter.

Det kanske mest provocerande är just detta: att många som matar trutar gör det medvetet inte hemma hos sig själva. Det säger allt. Man vet att det orsakar problem – men vill inte ta konsekvenserna själv. Istället låter man boende i andra delar av stan, ofta äldre och barnfamiljer, leva med oljud, sanitära besvär och en ökad närvaro av råttor och andra skadedjur.

Det handlar om något så grundläggande som vardagshänsyn. Vårt gemensamma stadsliv fungerar bara om vi visar respekt för varandras miljöer. Den som trotsar kommunens skyltar, ignorerar sina medmänniskors trivsel och smygslänger gammal mat till trutar i någon annans bostadsområde agerar inte med omtanke – utan med ren egoism.

Vill du hjälpa djurlivet i Landskrona? Sätt upp ett fågelbord på vintern, odla växter som gynnar pollinatörer eller stöd Naturskyddsföreningens lokala arbete. Men snälla – sluta mata trutar. Och framför allt: sluta förstöra för andra stadsbor.

Ronnie Niby

Vi socialdemokrater i Landskrona har sedan november 2024 varnat det styrande treklöverstyret (L, M och MP) för att det finns en överhängande risk att den barn- och ungdomsmedicinska mottagningen vid Landskrona lasarett kommer att läggas ned.

Trots att det formella beslutet ännu inte är fattat, tyder all tillgänglig information – både från utredningar och från Region Skåne – på att en nedläggning är nära förestående.

Detta vore ett mycket olyckligt beslut som drabbar Landskronas barn och deras familjer hårt. För oss Socialdemokrater är det självklart att barn i Landskrona ska ha samma rätt till nära och jämlik vård som barn i andra delar av Skåne. Att ha en fungerande, fysisk mottagning på plats innebär trygghet, kontinuitet och tillgänglighet – särskilt för familjer som har barn med kroniska eller återkommande besvär, som till exempel förstoppning, allergier eller tillväxtproblem.

En lokal mottagning gör det också möjligt att skapa nära samverkan med andra viktiga aktörer kring barnets hälsa, såsom skolhälsovård, förskolor, familjecentralen och socialtjänsten. Det handlar inte bara om medicinsk behandling – det handlar om ett helhetsgrepp kring barnens livsvillkor och hälsa.

Vi är starkt kritiska till att ekonomiska besparingar ska ske på bekostnad av barnens vård. I en tid när samhället borde satsa mer på förebyggande insatser och långsiktig hälsa, är det fel väg att gå att lägga ned fungerande verksamhet som gör verklig skillnad i barns liv.

Det talas ofta om nya arbetssätt som digitala mottagningar och mobila team. Visst, digitala lösningar har sin plats och kan vara ett bra komplement. Men de kan aldrig ersätta fysiska besök när det gäller barn- och ungdomsmedicin, där det ofta krävs både medicinsk undersökning och mänsklig kontakt. En skärm kan aldrig ersätta det mänskliga mötet.

Vi socialdemokrater säger därför med kraft:
Bevara barn- och ungdomsmedicinska mottagningen på Landskrona lasarett! Det handlar om barnens rätt till jämlik vård, om trygghet för föräldrar och om ett samhälle som sätter barnens bästa i första rummet.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd

Nej! Ervisa ( L) vi är inte nöjda!

Ja, det vill säga att meritvärdet stiger är mycket glädjande men vi, Socialdemokraterna i Utbildningsnämnden, är definitivt inte nöjda när 19 elever av 100 i åk 9 inte är behöriga till vidare studier på gymnasiet!

Vi kan inte glädjas trots att som sagt ökande meritvärden redovisas när så många inte är behöriga att söka in till gymnasiet!
19 av 100 – 38 av 200 – 57 av 300…

Vi tycker att det är en KATASTROF. Här måste det satsas på fler speciallärare/pedagoger, mindre klasser, fler särskilda undervisningsgrupper mm!

Jag som gammal lärare blir upprörd till bristningsgränsen när ovanstående siffror redovisas!

Vi har råd med tunnelprojekt, friskolor, ideliga friköpandet av chefspersonal MEN vi har inte råd att STORSATSA på SKOLAN så att vi får ner de här dystra siffrorna!

Siffrorna förresten!  Bakom varje procent finns en individ av kött och blod  som inte fått det stöd och den hjälp som vi banne mig borde gett dem!

Visst en del kanske kunde satsat mer på skolarbetet men faktum kvarstår: Det är i våra ögon katastrofala siffror!
Håkan Lans (S)

Skolavslutningen av ett läsår har för mig och många andra alltid varit förenat med glad sång och firande där eleverna med rätta har hyllats för sin prestation i skolan under terminen och inför förestående välförförtjänta ledighet.

Det är därför med stor besvikelse och förundran vi tog emot budskapet att föräldrar och
övriga närstående i år inte var välkomna och önskvärda att på plats få ta del av ungdomarnas sång och övrig underhållning.

Frågan man ställer sig är självklart varför och vem eller vilka som fattat detta sorgliga beslut samt om det gäller samtliga skolor i Landskrona eller om det bara är på Landskrona School of Sports.

Således önskas svar om det är skolledningen på skolan med rektor Fredrik Vigre i spetsen, eller om det kommer från ”högre ort” i Landskrona stad.

Undrande och besviken morfar

SVAR DIREKT

Medan Helsingborg bygger verkliga broar över Öresund, fortsätter Landskrona att rita luftslott under ytan. Regeringens beslut att tillsätta Allan Widman som särskild utredare för att bana väg för en svensk-dansk transportutredning från 2050, är en tydlig markering: fokus ligger på HH-förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör – inte på Europaspåret från Landskrona.

Men i Landskrona spinner lobbygruppen kring Europaspåret vidare på samma gamla modernistiska garn. Med Powerpoint-presentationer, svepande framtidsretorik och ständiga utspel om ”direktkoppling till kontinenten”, försöker man sälja in ett projekt som varken Danmark eller Trafikverket prioriterar. Det påminner mest om Hyperloop-visionerna från techindustrin: tekniskt imponerande på ytan, men utan förankring i verklighetens logistik, politik eller ekonomi.

Europaspårets förespråkare hävdar gärna att det är ”det enda realistiska alternativet” – trots att regeringen, Trafikverket och nu även försvarspolitiska överväganden tydligt pekar åt ett annat håll. Det är som att kalla en flygande bil realistisk, bara för att den går att rendera i en animerad film.

HH-förbindelsen är raka motsatsen. Den stöds av både svenska och danska aktörer, är logiskt integrerad i befintliga trafiksystem och möter det ökande behovet av redundans, särskilt med tanke på Sveriges Nato-medlemskap. Det är inte ett prestigeprojekt, det är ett infrastrukturbehov.

Landskronas Europaspår-lobbyister påstår att 14 minuter till Kastrup ska förändra allt. Men frågan är: för vem? För en medelklasspendlare med tjänstekort? För kommunens PR-avdelning? För invånarna i Karlslund, Borstahusen och Sandvången är nyttan mer oklar. I stället för att lägga miljarder på en tunnel till Köpenhamn borde Landskrona satsa på fungerande närtrafik, robust lokal infrastruktur och stadsmiljöer där människor vill bo, arbeta och leva.

När regeringen nu lyfter blicken mot 2050 är det inte för att drömma – utan för att bygga robusthet. En andra fast Öresundsförbindelse är inte en symbol – den är en säkerhetspolitisk och logistisk nödvändighet. HH-förbindelsen uppfyller dessa krav. Europaspåret gör det inte.

Så medan Landskronas kommunledning fortfarande spelar SimCity i 3D-renderade tunnlar, bygger Helsingborg och regeringen i verkligheten. Det är hög tid att Landskrona vaknar. Arkitektur och infrastruktur måste åter sätta människan i centrum – inte planeringens prestige.

Ronnie Niby (S)

I Landskrona talas det gärna om utveckling, inflyttning och framtidstro. Men bakom fasaderna – bokstavligt talat – döljer sig en oroande verklighet: stadens arkitektoniska identitet urholkas. Den som ser sig omkring i nya bostadsområden, handelszoner eller offentliga miljöer märker snabbt att mycket av det som byggs är likriktat, billigt och rotlöst. Det kunde lika gärna ligga i Borås, Enköping eller vilken annan kommun som helst.

Denna utveckling är inte slumpmässig. Den är ett resultat av politiska beslut – eller frånvaro av tydliga ambitioner – i Stadsbyggnadsnämnden.
Under flera års tid har nämnden, oavsett partifärg, godkänt projekt efter projekt där markanvisningar och byggrätter delas ut utan tillräckliga krav på arkitektonisk kvalitet, platsanpassning eller hållbar gestaltning. Istället för att bygga vidare på Landskronas unika historia, stadsstruktur och formspråk tillåts staden fragmenteras av standardiserade, exploateringsstyrda byggnader där kortsiktig lönsamhet väger tyngre än långsiktig livsmiljö.

Detta är inte bara ett estetiskt problem. Det är ett socialt och demokratiskt problem. Miljöer som saknar mänsklig skala, variation och omsorg blir snabbt otrygga, opersonliga och alienerande. Invånarna känner sig inte hemma – och tar inte heller ansvar för platser de upplever som anonyma. Det påverkar hela stadsbilden, hela det sociala kontraktet.

Arkitektur är inte en fråga för finkänsliga experter i kulturhus. Det är vardagspolitik. Det påverkar hur våra barn går till skolan, hur äldre kan vila på ett torg, hur vi känner oss i vår egen stad. Att gång på gång nedprioritera arkitekturens värde i exploateringsprocessen är att svika invånarnas långsiktiga intressen.

Stadsbyggnadsnämnden i Landskrona måste nu omvärdera sitt förhållningssätt. Det räcker inte att hänvisa till detaljplaner, byggnormer och externa konsulter. Politikerna måste ta ansvar för den helhet som växer fram. Det handlar om att våga ställa högre krav på byggherrar, att stå upp för arkitektoniska kvaliteter, och att värna den historiska identiteten som faktiskt gör Landskrona till något annat än en sovstad bland andra.

Det finns goda exempel att bygga vidare på – både äldre bebyggelse och mindre samtida projekt som tagit plats och kontext på allvar. Men de är fortfarande undantag. Vad vi behöver nu är en stadsbyggnadspolitik med ryggrad. En nämnd som vågar säga nej till det slentrianmässiga, och ja till det genomtänkta. Inte för att vara svåra – utan för att ta ansvar.

Arkitektur är inte ytlighet. Det är struktur. Det är värdighet. Det är minne och framtid i samma gestalt.

Landskrona kan bättre. Och Landskrona förtjänar bättre.

Ronnie Niby, Socialdemokrat,
samt arkeolog och arkitekturupprorsdebattör

Foto: Angelo Cornejo/Unsplash. 

Den 5 juni är dagen då den rödvita Dannebrog går i topp. I Landskrona finner vi den inte bara vid smørrebrødcaféet Hyacint, utan även utanför Stadshuset och Rådhuset. Sedan decennier tillbaka vajar Dannebrogen runt om i hela Norden den 5 juni!

Men just i dag, torsdagen den 5 juni 2025, är det viktigare än på länge att vi uppmärksammar våra grannar på andra sidan sundet. Vi lever i en tid då goda grannar är guld värda. Sedan 1814 har vi i Norden haft förmånen att leva i en del av vårt klot där grannsämja är honnörsordet. Man kan likna det vid ett äktenskap. Visst har det gnisslat och gormats ibland, men sådant händer ju i alla relationer. Faktum kvarstår: det nordiska äktenskapet har överlevt mer än en guldbröllopsdag!

Och just i dag, torsdagen den 5 juni 2025, är det viktigare än någonsin att vi ser till så att vi inte skiljs åt. I vår nära omvärld verkar krafter som uttalat hotar de värden som ligger till grund för våra samhällen: demokrati, jämlikhet, jämställdhet, individuell frihet och kollektiv trygghet. Men tillsammans kan vi bemästra dessa krafter. Vi är 27 miljoner människor som lever i samhällen med stark ekonomi, hög utbildningsnivå och innovationsförmåga; samhällen som i mångt och mycket delar kultur, språk och historia. Och vi lever i samhällen som etablerat politiska strukturer för samverkan och därmed undanröjt en rad hinder mellan våra länder.

Men i dag, torsdagen 5 juni 2025, måste vi gå vidare. Vi måste både bredda och fördjupa vår nordiska samverkan. Det som diskuteras i och rekommenderas av Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet blir inte alltid till handling i de fem staterna och de tre självstyrande områdena: Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt Færøerne, Grønland och Åland.

Foreningen NORDEN i Danmark menar att vad som behövs är att fundamentet för nordisk samverkan stärks, det vill säga att det mellanfolkliga utbytet stärks och därmed att den kulturella samhörigheten inom Norden ökar: ”Civilsamfundet, kulturprojekter og lokale venskabsbyer spiller en afgørende rolle i dette arbejde. Desværre har denne del af samarbejdet været udfordret, men nu er det tid til at genoplive og styrke det, så vi kan skabe de bedst mulige forudsætninger for det nordiske samarbejde.”, (Udtalelse fra Foreningen NORDENs repræsentantskab, maj 2025).

Men våra danska vänner vill även gå vidare och stärka och modernisera det politiska samarbetet inom Norden: ”En udvidelse af samarbejdsområderne i Nordisk Råd, direkte valg til Rådet hvert fjerde år, og inkludering af Grønland, Færøerne og Åland som fuldgyldige medlemmer, samt en styrket offentlig debat vil give Norden et nyt energiniveau og større demokratisk engagement.” (dito).

Tankar och idéer som danskarna inte är ensamma om. I dag är frågorna kring hur det nordiska samarbetet kan stärkas högaktuella i hela Norden. I Sverige diskuteras de på ledarsidor och tas återkommande upp i den politiska debatten. Insikten om att vi behöver gå från gemensamma uttalanden till gemensam handling har slagit rot. Tillsammans står vi starkare än var för sig. Tillsammans kan vi bemästra de utmaningar vi alla i Norden står inför!

Men det hela förutsätter att alla vi som bor och verkar i Norden känner samhörighet och gemenskap med varandra: ”Der er lys forude – hvis vi står sammen.”  Så…

Varmt välkomna till Föreningen Norden i Landskrona!

Jan Nilsson
Föreningen Norden i Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Landskrona stad har nu fått sin tredje JO-kritik på drygt två månader – samtliga fall rör hanteringen av allmänna handlingar inom omsorgsnämnden. Det handlar om fördröjda utlämnanden, brist på besked, och till och med fall där invånarna nekats formella beslut som gör det omöjligt att överklaga.

Det här är inte småsaker. Det handlar om grundläggande rättigheter enligt offentlighetsprincipen, en av hörnstenarna i svensk demokrati. Att det i ett fall tog åtta månader att lämna ut ett enda hyreskontrakt är inte bara slarv – det är ett direkt brott mot tryckfrihetsförordningens krav på skyndsamhet.

JO konstaterar att förseningen är ”helt oacceptabel”. Men vad är det egentligen som sker i Landskrona stad?

Är det en kulturfråga?

Omsorgsförvaltningens chef Håkan Strömberg hänvisar till den ”mänskliga faktorn”. Men när det sker upprepade gånger, och inom samma nämnd, måste frågan ställas:

– Är det här ett tecken på en djupare kultur där lagar och regler inte tas på allvar?

– Vad gör kommunledningen för att säkerställa att sådana här överträdelser inte är systematiska?

Är andra förvaltningar lika bristfälliga?

Vi har också fått signaler om att det förekommer bristande återkoppling till arbetssökande inom kommunen – personer som skickat in jobbansökningar men aldrig fått någon bekräftelse eller återkoppling. Det kan tyckas som en mindre fråga, men det visar på samma mönster:

– Saknas det rutiner och respekt för den enskildes rätt att få ett svar från sin egen stad?

När ska invånarna kunna lita på sin kommun igen?

Att behöva gå via JO för att få ut ett dokument är ett svek mot invånarna. Landskronabor ska kunna lita på att kommunen svarar, följer lagar, och agerar transparent – utan att man ska behöva vända sig till en statlig tillsynsmyndighet.

Politikerna som styr Landskrona har ett ansvar här. Det räcker inte med att skylla på tjänstemän.

– Ska medborgarna behöva räkna med att det kommer fler fall?

Det handlar om tillit. Och just nu svajar den rejält.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd