Jag frågar Torkild Strandberg och de styrande partierna: Hur många varningssignaler krävs innan ni erkänner att äldreomsorgen i Landskrona har allvarliga problem? Och hur länge tänker ni försvara en organisation som uppenbarligen inte fungerar tillräckligt bra för dem som är allra mest beroende av den?
Vi blir alla äldre. Det är en av få saker vi kan vara helt säkra på.
Därför borde äldreomsorgen vara en av de viktigaste framtidsfrågorna i varje kommun. Inte minst i Landskrona, där en betydande del av befolkningen redan är äldre eller närmar sig den ålder då behovet av omsorg kan bli aktuellt.
Men i stället möts vi av återkommande rapporter om allvarliga brister. Under våren avled två personer efter att trygghetslarm inte förmedlats vidare och det dröjt omkring två timmar innan hjälp kom. Händelserna ledde till Lex Sarah-anmälningar och även Lex Maria-utredningar. Senare har ytterligare två dödsfall uppmärksammats där kommunen gjort Lex Sarah-anmälningar. Sammantaget har fyra dödsfall på kort tid lett till allvarliga frågor om hur äldreomsorgen och hemtjänsten fungerar.
Jag skriver inte detta för att lägga skulden på den personal som varje dag går till jobbet och försöker göra sitt bästa. Tvärtom. Hemtjänstens personal gör ett fantastiskt jobb under svåra förutsättningar.
Det är just därför jag menar att ansvaret måste riktas högre upp. För jag har själv fått uppleva konsekvenserna av en äldreomsorg där jag anser att förutsättningarna inte räcker till. Min pappa dog i lunginflammation. Jag är övertygad om att hans långa perioder av sängliggande, som jag kopplar till brister i den omsorg han fick, bidrog till att hans hälsa försämrades.
Nu ligger min mamma på sjukhus med hjärtproblem.
Jag ser även här ett samband med att hon under alltför långa perioder har blivit liggande eftersom hemtjänsten, enligt min erfarenhet, inte haft tillräckligt med personal för att hjälpa henne upp och ner i den omfattning som behövts.
Hennes läkare har vid flera tillfällen skrivit till hemtjänsten om hennes behov. Ändå har jag upplevt att dessa rekommendationer inte fått det genomslag som man som anhörig rimligen borde kunna förvänta sig.
När jag försökt förstå varför har jag fått höra att det handlar om politiska beslut och besparingar. Om det verkligen är så måste Landskronas politiska ledning svara på en mycket enkel fråga: Hur mycket får en äldre människas trygghet kosta?
Och när blev det acceptabelt att hänvisa till ekonomi när en människa behöver hjälp att komma ur sin säng?
Det här handlar inte om enstaka missförstånd eller olyckliga tillfälligheter. Det handlar om organisation, bemanning, ledning och politiska prioriteringar. Det handlar också om Landskrona Omsorg AB, LOAB.
När samma verksamhet gång på gång hamnar i centrum för allvarlig kritik måste politikerna våga ställa den mest obekväma frågan av alla: Är LOAB verkligen rätt sätt att organisera Landskronas äldreomsorg?
Kommunens egen hantering av de senaste händelserna visar att det finns problem som måste tas på största allvar. Det är viktigt att skilja på de olika fallen och ansvaret i dem. Men oavsett var det direkta ansvaret har legat i varje enskild händelse kvarstår den större frågan om hur äldreomsorgen organiseras, följs upp och leds.
Det finns inget stöd för att lägga skulden på enskilda hemtjänstanställda. Men det är heller inget frikort för den politiska ledningen.
Tvärtom.
Det är politikens uppgift att se till att systemet fungerar även när någon annan än kommunen gör fel. Om trygghetslarm inte når fram måste kommunen ha kontroll. Om bemanningen inte räcker måste kommunen agera. Om läkare och anhöriga påtalar behov som inte tillgodoses måste någon ta ansvar. Och om problemen återkommer måste man våga ompröva organisationen.
Det är därför jag vill rikta frågan direkt till Torkild Strandberg och de styrande partierna: Hur tänker ni återvinna Landskronabornas förtroende för äldreomsorgen?
Jag har skrivit insändare om detta. Moderaterna och Socialdemokraterna har hört av sig. Men från den politiska ledning som ytterst ansvarar för kommunen saknar jag fortfarande svar som gör mig tryggare inför framtiden.
Och här kan jag inte låta bli att tänka på Måns Back Nilsson.
När han tidigare var socialdemokrat var han med om att driva på för en visselblåsarfunktion i Landskrona stad, en funktion som skulle göra det möjligt att slå larm om allvarliga missförhållanden. En sådan funktion är i grunden viktig. Den bygger på en enkel princip: att den som ser något allvarligt ska kunna våga säga ifrån och att varningssignaler ska tas på allvar.
I dag är Måns Back Nilsson liberal och en del av det politiska läger som styr Landskrona.
Därför undrar jag: Var finns den gamla visselpipan nu?
När missförhållanden inom äldreomsorgen uppmärksammas borde det inte råda brist på frågor. Det borde inte råda brist på krav på svar. Tvärtom borde visselpipan ljuda högre än någonsin.
Det är nämligen en sak att skapa system för att människor ska kunna slå larm. Det är en helt annan sak att lyssna när larmen faktiskt kommer.
Och just nu upplever jag att det är tyst.
Tystnad är också ett besked.
Nu är det val. Jag hoppas därför att äldreomsorgen blir en av de frågor Landskronaborna ställer till sina politiker: Kan ni garantera att den som en dag behöver kommunens hjälp får den hjälp som behövs?
Och om svaret är ja:
Varför har då så många allvarliga varningssignaler behövt komma innan något händer?
Det handlar inte om partipolitik för mig. Det handlar om min mamma. Det handlar om min pappa. Och det handlar om oss alla.
För den dag vi själva behöver hjälp vill vi inte vara kunder i ett system som räknar minuter. Vi vill vara människor. Och vi vill kunna lita på att någon kommer när vi behöver hjälp.
Poul W. Lorenzen
Landskronabo och anhörig
