Svar på debattartikeln – Från ”Något har gått snett” till en stad som vänt utvecklingen
Det är naturligtvis glädjande att Landskrona har utvecklats så fint sedan 2006. Företagsklimatet har förbättrats kraftigt, delar av staden har rustats upp och trygghetsmätningarna visar en tydlig positiv trend. Det vore fel att påstå något annat, och det finns all anledning att vara stolt över det arbete som gjorts.
Men efter att ha läst Kenneth Håkanssons engagerade debattartikel är det ändå en fråga som väcks: Bättre för vem?
Håkansson beskriver Landskronas utveckling genom starkt företagsklimat, nya attraktiva bostäder och inflyttning av människor med stabila inkomster. Detta är självklart viktiga framgångsfaktorer. För företagare och fastighetsägare är det en fantastisk utveckling, och för alla med en god ekonomi blir stadsmiljön betydligt trevligare.
Men mitt i denna framgångssaga är det viktigt att vi inte glömmer de grupper som inte syns i de glänsande broschyrerna.
För tjugo år sedan var ett av målen att locka fler resursstarka invånare till Landskrona. Där har staden lyckats. Men social framgång handlar om mer än goda ekonomiska nyckeltal. Vad händer med dem som fortfarande står utanför arbetsmarknaden? Som Håkansson själv nämner är arbetslösheten fortfarande för hög. Efter tjugo år av utvecklingsarbete är detta ingen liten fotnot, det är en av vår stads absolut viktigaste framtidsfrågor.
Att 3 000 nya jobb skapats i den privata sektorn låter fantastiskt. Men vi måste också fråga oss hur många av våra långtidsarbetslösa Landskronabor som faktiskt har fått ta del av dessa möjligheter. På samma sätt innebär ett minskat försörjningsstöd inte automatiskt att fattigdomen har minskat; stödet kan i stället ha flyttats till civilsamhället, anhöriga eller andra system. Sen kan man alltid fråga sig hur det kan komma sig att det inte kommit till att få fler i anställning om det nu är så positivt och fantastiskt.
Samtidigt som företagen blomstrar ser vi tyvärr att köerna till hjälporganisationer växer, en utmaning som Landskrona delar med resten av Sverige. Det visar att vi inte kan mäta hela samhällets välmående enbart utifrån investeringar och företagsklimat. Ska vi verkligen mäta ett samfunds rikedomar efter hur samhällets rikaste har det och inte hur det rika samhället behandlar sina svagaste medborgare?
Karlslund är ett bra exempel. Det är jättepositivt att området har lyfts och förändrats till det bättre. Men att det fortfarande klassas som ett utsatt område betyder inte att arbetet har misslyckats – det betyder bara att vi har en bit kvar att gå tillsammans.
Det är helt rätt att vara stolt över att företagen trivs i Landskrona. Men en välmående kommun är mycket mer än sin ekonomiska attraktionskraft. Den mäts också i hur vi tar hand om dem som har minst resurser.
Låt oss fira framgångarna, men låt oss också höja ribban. Efter tjugo år av ekonomisk utveckling är Landskrona moget för nästa steg: att se till att stadens resa kommer precis alla Landskronabor till del.
Ronnie Niby
