Inför valet 2006 gick sju direktörer från Landskronas näringsliv ut offentligt med ett upprop. Budskapet var ovanligt tydligt: ”Något har gått snett med Landskrona.”.
Jag var en av dem.
Det var inte lätt att kritisera en stad man älskar. Men vi var samtidigt övertygade om att Landskrona kunde bättre.
Vi pekade på en stad som under lång tid hade tappat mark. Segregationen hade ökat, Arbetslösheten var hög, stadens attraktivitet hade försvagats och alltför få människor med arbete och stabila inkomster valde Landskrona som bostadsort. Och jag minns den otrygghet som präglade delar av Landskrona.
Efter valet 2006 skedde också ett historiskt politiskt maktskifte. Men det intressanta i dag är egentligen inte vem som vann valet. Det intressanta är vad som sedan hände med Landskrona.
En central tanke i den nya inriktningen var att Landskrona måste bli en stad som människor känner sig trygga i och aktivt väljer att flytta till.
Det handlade om bostäder, stadsbyggnad, företagande, skolor och trygghet – men också om stadens självbild.
I rapporten Landskronas vägval – antingen eller… formulerades bland annat ambitionen att bygga omkring 1 500 attraktiva bostäder nära Öresund och samtidigt förändra de delar av staden som hade stora sociala och ekonomiska problem.
Det blev början på en långsiktig stadsutveckling.
.Ett av de mer ovanliga greppen var bildandet av Landskrona Stadsutveckling AB, där kommunen och privata fastighetsägare började arbeta tillsammans med utvecklingen av framför allt Centrum och Öster.
Bakgrunden var att problemen inte kunde lösas enbart genom kommunala insatser.
Stadsutvecklingsbolaget blev därför ett verktyg för att samla fastighetsägare och kommunen kring samma mål.
Arbetet har pågått under lång tid. Fastigheter har rustats upp, oseriösa fastighetsägare har motverkats eller helt enkelt tvingats bort, den offentliga miljön har förbättrats och nya verksamheter har etablerats.
Det är ett exempel på något som blivit karakteristiskt för Landskronas utveckling: att försöka förändra hela stadsdelar i stället för att genomföra isolerade projekt.
Samma tanke kom senare att tillämpas på Karlslund.
Under många år var Karlslund ett av Landskronas största problemområden. Området präglades av ett ensidigt bostadsbestånd, segregation och betydande trygghetsproblem.
I stället för ännu ett traditionellt upprustningsprojekt valde staden en betydligt större förändring. Karlslund skulle öppnas mot resten av Landskrona.
Nya vägar och stråk skulle bryta områdets isolering. Bostadsbeståndet skulle kompletteras med villor, radhus och bostadsrätter. Befintliga bostäder skulle renoveras samtidigt som idrott, parker och mötesplatser utvecklades.
Området har gått från att klassificeras som särskilt utsatt område, till riskområde och därefter utsatt område. Vilket fått stor positiv uppmärksamhet. Ambitionen är tydlig: Karlslund ska inte bara rustas upp. Stadsdelen ska bli en integrerad del av Landskrona och lämna polisens lista över utsatta områden.
Tryggheten har ökat i Landskrona. För den som minns Landskrona under 2000-talets första år är kanske trygghetsutvecklingen en av de mest påtagliga förändringarna. Polisens trygghetsmätningar visar en tydlig förbättring över tid. Landskronas problemindex låg omkring 3,18 år 2007. År 2025 låg det kring 1,7.
Det betyder inte att problemen är borta. Men riktningen över en längre tidsperiod är svår att bortse från.
Även näringslivsklimatet ger en bild av förändringen.
Landskrona låg under många år långt ner i Svenskt Näringslivs ranking av företagsklimatet. Från placeringar långt över 200-strecket har kommunen under senare år placerat sig bland de främsta kommunerna i Sverige.
Arbetslösheten i Landskrona är fortfarande för hög trots ca 3000 nya arbetstillfällen i privat sektor. Förklaringen är till stor del strukturell som man delar med s-styrda kommuner som Malmö och Södertälje. Men det är en utmaning.
Men utvecklingen av företagandet och stadens attraktivitet som etableringsort är ändå en viktig del av berättelsen.
Det går naturligtvis att diskutera enskilda beslut under de här åren. Men för den som faktiskt har följt Landskrona sedan början av 2000-talet är det svårt att hävda att staden står på samma plats som 2006.
Vi ”de sju direktörerna” efterlyste ett vägval för Landskrona. Tjugo år senare går det att konstatera att Landskrona gjorde ett sådant vägval.
Landskrona 2026 är inte en färdig stad. Det finns fortfarande problem att lösa och nya beslut att fatta.
Och kanske är just det den viktigaste lärdomen av de senaste tjugo åren: en stads utveckling går att förändra – men det kräver en tydlig idé, uthållighet och modet att hålla fast vid en långsiktig riktning.
Kenneth Håkansson
