Här följer därför en kommentar till Örjan Kristensons essä Fotografi, ett (inte alltid älskat) barn av sin tid.
Eller som designern László Moholy-Nagy lär ha förvarnat redan 1936: ”De som inte kan läsa bilder är framtidens analfabeter.” Således kan man inte skriva för mycket om fotografi. Och Kristenson ger med sin essä Landskrona Direkts läsare en vidare insyn i fotografins större sammanhang.
Men det finns alltid sidospår. När Kristenson skriver om Daguerre och att Franska Vetenskapsakademien köpte uppfinningen av honom, kommer jag att tänka på en annan fransman, Hippolyte Bayard som precis som britten, Henry Fox-Talbot, blev snuvad på erkännandet som upphovsman till fotografitekniken. Det som gör Bayard intressant i en nutida kontext är dock att han troligen tagit både världens första självporträtt (läs selfie) och världens första iscensatta fotografi.
När jag själv och JH Engström arbetade med Landskrona Foto Festival 2015 använde vi oss av detta självporträtt av just Hippolyte Bayard som utgångspunkt till festivalens ledord ”fiktion”. Och i det årets festivalkatalog skriver vi:
”Hippolyte Bayard har fotograferat sig själv som en drunknad man, nyss upptagen från flodens botten. Dessutom har den döde själv signerat fotografiet av sig själv. Varför? Det skulle ingen frågat om om det var en oljemålning, eller om Bayard uttalat haft konstnärliga syften. Men det hade han inte. I själva verket är fotografiet en protest mot att Franska regeringen inte ville ge Bayard äran av att ha uppfunnit fotografikonsten – utan istället, med en tillhörande förmögenhet, gav den till Daguerre.”
Hippolyte Bayards självporträtt och hela förordet kan läsas i bilden av kataloguppslaget ovan.
I sommar har jag fortbildat mig genom att läsa Claes Brittons stora biografi om Pontus Hultén. Moderna museets första direktör, och som med djup kunskap och erfarenhet lyfte museet till internationellt banbrytande, och på flera plan föregångare till dagens kulturinstitutioner. Hultén blev sedan Centre Pompidous i Paris första konsthallschef och vidare byggde han upp Museum of Contemporary Art i Los Angeles, Palazzo Grassi i Venedig samt Bundeskunsthalle i Bonn. Det som kännetecknar Pontus Hulténs utställnings- och curatorsarbete är hans strävan att sätta in verken i en explicit kontext – utställningens form och uttryck ska vara inbjudande och tillgängligt. Och att man som besökare ska ges insikt om utställningens verk i de stora konstsammanhangen. Ett ganska rimligt förhållningssätt. Inte konstigt att Pontus Hultén slog publikrekord var han än arbetade.
Hälsar …
Thomas H Johnsson
