Slog en lov inom apoteket idag, för att köpa febertermometer, efter blodtrycksmätning på vårdcentralen. Trycket var perfekt. Någorlunda hyfsat besked. Om man nu tänker på senaste månadernas hit och ditbesked. Efter fyra influensor på ett år och alla negativa för covid, tänkte jag att vi får nog ta en läkarundersökning, jag är ju aldrig sjuk annars..
En doktor behövs ju egentligen inte. De kunde haft en skylt i foajén: Sluta röka, drick mindre och rör på dej (din jävel!) Det är förmodligen receptet för många åkommor. Men jag insisterade! Något i kroppen är fel, feber och ledvärk mellan influensorna, jag vill ha blodprov.
Dåvarande vårdcentralen negligerade problemen, du måste ha mer på benen! Blev förbannad och bytte vårdcentral. Ny dito och läkare. Det kan vara KOL, sluta röka. Håll med alkoholen också! Men det blev remiss till röntgen och andra instanser. Att röra på mig blev inga problem, springa runt till olika vårdinstanser blev lika självklart som mina dagliga promenader. Detta var i december.
Jag tar ju en eller två vita månader om året. Populärast är februari och september, då dessa är de kortaste månaderna. Plötsligt stod jag där, utanför hållpunkterna. Ingen alkohol i december/januari. Den första vita julen jag firat på år och dagar…. Kyl och frys fyllda med vilt, lamm och oxfilé Begrundade mitt öde, då.
KOL? Slutade röka, där på dagen, mer än 2 månader nu. Fann mig i ödet, en vit jul. Glassiga rätter for förbi snoken, dofterna var mig övermäktiga, smaklökarna vattnades så till den milda grad att tårarna sprutade: ”Ska jag verkligen finna mig i detta öde, att inte få tag mig ett enda glas vin, till detta mångfald av läckerheter?”
Lillejulafton! Telefonen ringer! Kl är 16.30. Lungkliniken i Lund. ”Du måste genast till akuten i Landskrona! Är där strax innan stängningsdags kl 17. Du har något i lungan, du blir inlagd. Att jag har datumparkering för bilen, varken tandborste el mobilladdare med, blomvakt (och för den delen katt o hundvakt, dator och ljusen tända, togs ingen hänsyn till!) samt som enastående och makalös, ej heller sambovakt.
Ligger där på akuten lillejulafton. De tänkte behålla mig. Jag blev paff. Dubbelpaff! För fasen, så dåligt mår jag inte, inte vill jag fira jul på lasarettet!. Du måste stanna, vi måste ge dig sprutor med blodförtunnande. Äh, sprutorna kan jag väl ta själv, visa hur man gör!
De jobbade övertid på vår akut. De ville förmodligen hem och griljera skinkan. På mitt eget ansvar satte jag under instruktioner, en spruta i magtrakten. Det blev godkänt!
Två ollonstora missbildningar hade upptäckts på röntgen, i lungan. Hur jag förhöll mig till ovetskapen om vad det var för fel på mig, därpå följande helger… tja… Det kunde väl vara värre? Rörde vissa leder och konstaterade att jag fortfarande var vid liv.
Januari. Nya röntgen. Nya blodprov. Röksuget kunde jag leva med. Värre var det med den goa maten, snålvinet rann längs mungiporna, ack marulk med mjölk, oxfile med vatten… ok, havskräftor med lingondricka, jag offrade mig för läkarvetenskapen. Ny röntgen. Ollonen var på tillbakagång, förmodligen ”bara” blodproppar i lungan, ingen cancer. Frågar, nya läkaren, därnere på SUS: ”är det ok, med ett glas vin till maten?” Visst, men överdriv inte! Det kallar jag för doktor det!
Tog min sista spruta igår. Nu är det blodförtunnande piller som gäller. Dom kan jag också dosera själv! Den fortsatta febern och ledvärken skall jag själv ha koll på, inga prover visar numera på något onormalt. Därav införskaffande av febertermometer. Ska fortsatt stå under läkarkontroll. Tänker på dem som i liknande situationer, inte får som jag, glädjande besked! Som får cancerbesked och liknande… och som kanske inte har anhöriga i närheten… Huja..! Fast så länge humorn finns där, tänk att ett gott skratt förlänger livet! Även ett par dagar.
I fredags, in på apoteket, hämta ut de nya pillren. Högkostnadsskyddet slog igenom… Det blir 12.50, sade apotekissan. Så dyrt, utropade jag! Hur ska jag nu få råd att köpa mat i veckan!? Hon beklagade och förklarade att hon led mig. Helt allvarligt! När jag sade att jag bara skojade, tittade hon förundrat på mig.
Idag köpte jag en febertermometer. Ska det vara en till örat eller munnen, undrade apotekissan. Hur skulle det vara med anus, sade jag och fortsatte, kanske en som fungerar i alla hål? Hon tittade storögt på mej! Äh, ge mej en till munnen…
Janne Svensson
Gör som Janne skicka in en gästkrönika till Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.
