I början på 2000-talet stod min framtid på spel. Mitt kockjobb blev avbrutet av företagets konkurs. Jag var dock icke medskyldig till detta! Min köksprocent voro det bästa i företagets historia ( f ö också på föregående arbetsplatser). Bra mat och köket på plus, hjälper dock inte alla restaurangers resultat, tyvärr…
Nyskild från X1 och med nybyggt hus, med fasta kostnader på 9 lakan i månaden för detta plus mat, bensinkostnader och ungarna varannan vecka, vad att göra? Min hobbyverksamhet att sälja ved räckte ju inte på långa vägar! Visserligen var denna verksamhet på uppåtgående, dock enbart just såsom hobby. Jag gick under namnet ”Vedbaronen” i byn. Vilket då var i paritet med min Fader Gunnar, som i Landskrona med omnejder var känd under namnet ”Greven”. Nutida benämningar är bl a ”Hertig Jan”, då jag efter återkomst till Landskrona fått smak på det holländska ölet med samma namn. Hertig Jans andra namn var Gambrinus.
Googlar ni på det, blir ni klara med att vi har honom att tacka för nutida renhetslagar, vad gäller öl!
En historia som ungefär beskriver min situation vid dåtida tillfälle är som följer: Skeppsbrott i Ishavet. En överlevare berättar: Vi låg där och flöt. Då får jag syn på en palm, som jag klättrar upp i! Intervjuaren avbryter: I Ishavet finns väl inga palmer?! Den f d nödställde kontrar: Men vad fan skulle jag göra, krokodilerna var ju så jävla envetna!
Jaaaa… där stod jag…. Utan tanke på att staten gick in med stöd för nyblivna konkursutsatta… Jag tog första bästa lediga jobb… Städare på tågen mellan Kiruna och Narvik. Det började som ett vikariat och fortsatte sammaledes under 1 och ½ år. Har aldrig haft så bra betalt. Trots att det var en ”privat” firma, gick de under gamla SJ:s avtal. Vi hoppade på tåget i Kiruna, städade och bäddade kupéerna efterhand som folk hoppade av. I Narvik var det ca en halvtimmas uppehåll, då vagnarna svabbades och bäddningen fortsatte… sen ungefär 4 timmars återresa, då vi enbart, om tågen var fullsatta, gick och tömde papperskorgar.
Vi jobbade 10 timmar per dag, således 4 dagar i veckan! Tillbakafärden till Kiruna fördrevs medelst bokläsning, lösande av korsord, skitsnack och ibland kortspel. Följaktligen, 5-6 timmar intensivt arbete av 10. Ibland blev det tågstopp. Vi kunde sitta flera timmar, då strömmen på ”linjen” försvann. Övertid, utan att man behövde lyfta en arm! Fast då öppnade buffévagnen upp för gratis fika.
Så…., vi hade en kollega som städade Banverkets manskapsbodar och väntsalar utefter ”linjen”. En halvtidstjänst. Hon var bilburen efter denna 10-mila sträcka, enkel väg. Hon blev” plötsligt” med barn och chefen i Luleå blev tagen ”på sängen”. Kunde jag tillfälligt ta över hennes sysslor, var min chefs fråga. Samtidigt vid mina ordinarie 10-timmars skift? Tomheten i fickorna, gjorde sig påmind! ”Du får firmabilen att använda även framotebaks till hemmet”.
Jag körde några dagar, vid sidan om tåget. Vägen till Narvik följde i stort samma sträcka. (E10) Det slog mej att det var lite att göra till Abisko, sen när alla gått av Abisko, Björkliden, Riksgränsen, var det full rulle. Testade på eget bevåg: körde bil mot Abisko, städade manskapshus längs linjen, hoppade på tåget därstädes. Väl tillbaks i Abisko, slog jag ett varv uppåt Vassijaure och tillbaks till Kiruna. Sukkezz! Föreslog chefen i Luleå, detta arrangemang. Att mina timmar blev mer än 40/v + övertid, understeg utgifterna för nuvarande överenskommelse med Banverket. Dessutom påpekade Banverket att det aldrig varit så välstädat förr! (annan historia)
Jag minns en gång… Chefen ringer ifrån Luleå. ”Två stycken är sjuka och tåget är fullsatt”. Dvs en man ska klara av det jobbet. Jag gnuggade gomorron ur ögat och lamt förklarade att det var fem minuter tills tåget går. Hon fattade inte att jag bodde i en by utanför Kiruna och hade minst 20 minuter till stan. Kör ikapp tåget, var hennes sista ord. På med kalsongerna och iväg! Bensinmätaren stod nästan på noll. Måtte tåghelvetet vara försenat, var min tanke. 120 på byavägarna. Macken för att tanka. Tiden led……, når järnvägsstation, tåget glider ut ifrån perrongen, tackolov det var försenat, tänker jag då jag passerar, jag hinner nog ikapp…
4 mil, vid Bergfors, ligger jag och tåget ikapp. Pressar Kangaroon till det yttersta, februari, isen ligger på vägen, här saltas inget. Pressar, biljäveln gör inte mer än 160. Då ringer telefon! ”Jo, jag skulle köpa lite ved, men ingen är hemma!” Totalt bortglömt! Sorry, vi tar det imorgon, vidare….. Vi närmar oss Abisko, må gud vara med mig. I helvete! Framför mig har jag en karavan med husvagnar, på väg att bli uppställda runt Torneträsk. Våghalsiga omkörningar och jag är förbi! I Abisko kör jag direkt upp på perrongen. Tåget stannar samtidigt.
Ombord! Går vagnarna framåt. Där, halvvägs, finner jag min kollega. ”Hejsan”, säger jag Bäddandes, vänder hon sig om, ögonen röda och fortsatt gråtandes då hon trott sig var ensam om ett fullsatt tåg.
”Janne!!!!” Hon slängde sig om halsen på mig, och lyckligare människa har jag sällan sett! Vi klarade biffen! (gammalt kockuttryck!)
På tal om annat, vad var det jag skulle berätta…? Jo.., denna väg, körandes, såg jag många fenomen längs E10. Många timmar varje dag. En gång såg jag tromber nalkas. Tre stycken efter varandra. Whaoouw, tänkte jag! Sen var jag och bilen mitt i. Snöyra… sen kom nästa.. bilen lyfte nästan… då hade jag hunnit sakta ner. Stillastående, uthärdade jag den sista. Snön yrde en stund efteråt. En annan gång: närmade mig Torneträsk, vad skådar ögat? Tre stycken regnbågar, rakt upprättstående, rakt upp upp i himlen, ingen båge där inte! Men det finaste var ändå,…..
…körandes där i fjällen, ödemark… mil till beboelse… efter djupa berg och höga dalar…… pang bom! Över Torneträsk lös fullmånen. Månen omslöts av en gigantisk Corona som jag aldrig sett maken till….
Jag jagade även ripa med bilen. De stod flockvis efter dikeskanten och pickade småsten för sin kräva. När de fick syn på mina strålkastare, lyfte de dumma fåglarna och flög rakt in i ljusen och bröt nacken. Det var bara att stanna och plocka upp dem. Mången god middag tillkom på detta vis.
Medan jag satt där, 20 mil frånotillbaks Kiruna, lyssnade jag på P4, radio Norrbotten. Mestadels snack ifrån utsända reportrar, aktuella ämnen, och därtill uttjatade dito. Ett av ämnena var nedläggandet av Kiruna BB. Jo, man fick ju då åka till Gällivare för att föda, enkel resa 100 km. Det var ju inte populärt, de som bodde längst, dvs Karesuando, Nikkaluokta osv, fick ju 200 km till BB. Diskussioner om detta på radion. En inringare på dess telefonsvarare var däremot INTE emot nedläggandet. Hans svar spelades upp i efterhand…. Slutet och kontentan var ”själv är jag född i en lada i Lainio…” Jag småskrockade, där på vägen…
På samma väg, samma P4, satt jag i snöyran mot Riksgränsen… Temat på P4 var ”vårtecken”. På väg uppåt hörde jag följande inspelande. De körde en massa snack varvat med intervjuer i nutid och musik. Vad gällde vårtecknen, var diverse reportrar utplacerade runtikring Norrbotten. Men gemene man fick ringa till deras telefonsvarare och berätta…
Jag körde där, i fjällen, metervis med snö, lyssnande. Jo, en hade sett svanar i Vittangi, en annan sett snön sjunka ihop…. Så kom det ett inspelat meddelande från P4s direktsändning: ”Jooo, jag har sett sittgöken”.
Hörde jag rätt, tänkte jag….? Fortsatte köra. Städade ur Banverkets lokaler i Abisko, och körde åter mot Kiruna. På vägen dit fortsatte radio Norrbotten, P4.. Fortsatt vårtecken: Och nu över till telefonsvararen! Släpig röst, typisk norrbottnisk bybo; ” jooo, han som sett sittgöken… här i Råneå har vi redan hört sängknarren…”
Jag höll på att köra av vägen…..!! Skrattet förlänger livet….. och knäppgökar? Ja. Jag ska kolla i min fågelbok.
Janne Svensson
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag. Ingen ersättning utgår.
