Annons

Gästkrönika: Jul i kolonin

Jag gick hemåt, längs med vallgraven. Där de höga vassarna lämnats oklippta spelade ett blekgult vintersolsken i dessa, och något – kanske var det färgerna – fick mig att tänka på geparder på en torr afrikansk savann. Sådant hade jag ofta sett på tv då jag var liten. I min barndom hade den lilla tjock-tv:n i hörnet varit en god förmedlare av kunskap om världen långt därbortom Exan, och jag hade tillbringat många hänförda timmar framför exempelvis Jacques Cousteaus dykfilmer med båten Calypso och skildringar av hur de stora kattdjuren jagade ifatt och fällde sina byten ute på savannen. Det sistnämnda hade en del, till och med vuxna, tyckt var otäckt. Jag hade aldrig förstått varför. Djuren dödar och äter varandra. Isen lägger sig och går upp. Det blir vinter, vår, sommar och höst. Solen går upp och solen går ner. Min stad och det intilliggande havet vilade tryggt inför Lucia då jag vandrade hemåt på grusgångarna och snart skulle det vara jul igen. Igen.

Annons
 

 Dagen innan julafton träffade jag Kamraten på nytt. Han var i sin koloni, något han nog var ganska ensam om denna dag. Det småregnade och det var flera plusgrader. Överdriva ljusdekorationer vajade och kämpade i grannskapets grådask. Glassbilens lilla glada och tutande trudelutt hördes över nejden (var det förresten melodin från ”Helan & Halvan” den körde med?). På vägen till Kamratens koloni, efter det att vi bestämt möte per telefon ett par timmar tidigare, dök en jacka upp i mitt huvud. En svart, kort och blank damjacka. Jag försökte så gott det gick att blockera bort julen, och allt vad denna innebar, ur mitt medvetande, och så dök den här jackjäveln upp i stället. En av de stora kvinnorna i mitt liv, och jag då, hade tittat på denna jacka, på avdelningen högst upp i det stora flotta varuhuset i Köpenhamn, en kväll strax före jul. Hon hade provat den, men jag mindes inte om vi verkligen köpt den åt henne. Den var ju alldeles för kort och för blank och för opraktisk och dyr. Och så jävla fräck! Mindes inte riktigt. För många, många år sedan. Då det ännu gick båtar till Köpenhamn. Då vi ännu firade jul ihop.

Minnen, dagar – och inte ens det – av det som varit vårt liv tillsammans. Då. De ljusa minnena som små punkter av julbelysning, glittrande glimmande och imponerande när de någon gång satt ihop i ett kluster. Annars isolerade och hjärtskärande ensamma i den omgivande mörka vinternatten. I alla fall, de stora kvinnorna i livet kom fram någon gång då och då, kanske vart femtonde eller tjugonde år. Som de stora boxningsmästarna.

Dörren till kolonistugan var olåst, och därinne i det bruna skumrasket satt Kamraten och slumrade i sin designstol. Luften var uppvärmd, det kände jag så fort jag steg in, elementet och fläkten var i full gång. Jag tittade en stund på min sovande vän och konstaterade att här satt de sida vid sida: drinkaren som helt sonika somnat till då jag kom som avtalat var, och den mest tänkande, mest kännande människa jag någonsin träffat på. Captain Fantastic!

Jag slog mig ner på sängen, utan att väcka honom, och betraktade allt det bruna. Sen tittade jag på min vän igen. Han var förstås full, så pass full att han inte pallat, utan fallit i sömn mitt på blanka eftermiddagen denne lille julafton då det var småregnigt och sent på Jorden. Kanske hade han kört gång tidigt på förmiddagen, kanske hade han varit kanon igår? Det verkade väl troligt. Var det såhär jag själv höll på att bli? Näää … inte alls egentligen. Väl? Kamratens skägg var tovigt och hans ansikte liksom så litet, magert mellan den gamla kepsen och den i mitt tycke överdriva påpälsningen av själva överkroppen. Hans anklar såg svullna ut. En skiva med Dan Turèll, den store Onkel Danny, snurrade på låg volym i den lilla CD-spelaren. Allt var brunt och murrigt och luktade koloni. Kanske var Kamraten full allt som oftast, men vad fan då, då? Det var ju han som hade ett fast jobb, till skillnad mot mig till exempel. Och han var där varenda förbannade dag också! Working class hero, som han brukade säga. Han hade alltid stålar så att han klarade sig, och ibland hade han fått klara mig också. Och jag, då – vad fan hade jag? Jag som hade haft så stora drömmar, jag som pluggat och skött mig och var tjugo år yngre än Kamraten. Jag som var jämnårig med Boris Becker och Roberto Baggio och Björn Dählie och Kurt Cobain och Pamela Anderson… Jag var alltså född samma år som den salige Nirvana-sångaren, men redan för gammal när grungen kom, det hade varit något för kidsen… Men vänta nu för fan och hold your horses – om någon var gammal så var det väl Kamraten, som satt och sov där i sin stol i denna välsignade juletid?! Men han sket ju högaktningsfullt i vilket. Och tog tåget till jobbet vareviga morgon, hur packad och klar han än varit kvällen innan. ”Hur orkar du med det, bara tåghelvetet?”, hade jag frågat honom flera gånger. ”Då hinner jag ju nyktra till”, hade han svarat. Working class hero, som sagt!

Turèll-skivan tog slut och jag önskade för ett ögonblick, sittandes där på den smala sängen inne i Kamratens kolonistuga, att jag varit någon helt annan. Kurt Vonnegut, till exempel. Men han var väl kanske också död? Som Cobain och Cornelis. Och de flesta av de andra. Så slog plötsligt Kamraten upp sina rödsprängda ögon under kepsen och tittade en aning desorienterat på mig.

”God middag”, sa jag. ”Varför krökar du så mycket?”.

”Jaaa… I catch dinosaurs, I make love to Elizabeth Taylor”, svarade han grötigt och citerade ett, vid tiden för sången, tjugoettårigt geni vid namn Bob Dylan. Och det förklarade ju hela saken, eller hur? Och förmodligen var det dennes namn man borde låta tatuera över hela sin lekamen. Klart det var! Robert fucking Zimmerman!

”Catch hell from Richard Burton”, fyllde jag i. ”Ska vi ha en grogg?”.

Utan att invänta något svar plockade jag upp de flaskor jag haft med mig i en plastpåse och ställde dem på det lilla bordet mellan oss. En stor PET-flaska julmust och en sjuttis Absolut – jag hade ju tjänat lite pengar.

”Jaha … jaså, du säger det. En groggajävel! Vafan, har du julmust?”, gäspade Kamraten.

”Det är ju jul.”

”Jaaa … visst fan är det jul, vet du. Jag tyckte jag såg ett par renar här ute i trädgården lite tidigare.”

”Var det Stefan?”

”Vadå?”, Kamraten gnuggade sig i ögonen och sträckte sig efter det knyckliga cigarrettpaketet.

”Ja … Stefan Rehn?”

”Det är möjligt, vet du. Ha-ha, det kanske det var. Jag har börjat se lite dåligt.” Jag reste mig och plockade fram ett par rena glas ur köksskåpet ute i det lilla pentryt och hällde upp ett par rejäla julgroggar. Kamraten snabbvädrade genom att sträcka sig och öppna dörren ut till trädgården, sen stängde han den igen efter en minut och började göra sitt bästa för att rökfylla stugan på nytt.

”Skål”, sa jag och höjde glaset.

”Skål”, sa Kamraten, ”och leve anarkismen!”.

”God jul”, sa jag.

”Synnerligen god jul.”

Sådär två eller tre timmar senare hade han nickat till igen. Själv kände jag mig tämligen blärig. Gungade lite på stolen som jag flyttat mig till. Hade nog haft lite för bråttom med de där julmustgroggarna. Drack ju sällan starksprit, egentligen, och innehållet i vodkaflaskan hade försvunnit fort. Jag hade precis försett mig med en öl ur kylskåpet, en 7,2:a, och nu knyckte jag en av Kamratens cigarretter också. Så slog det mig plötsligt att jag köpt ett paket Camel på vägen, de låg ju orörda i jackans innerficka – gläns över sjö och strand för helvete! Gung, gung och gungeligung. Om man nu sitter i en brun kolonistuga och gungar i takt med Dan Turèll, här uti höga Norden, och är packad, kvällen före Jesu födelsedag (eller var det två kvällar före?), tillsammans med en ännu mer packad och sovande kamrat med keps – då måste man ju fan ha problem, tänkte jag. Sen tänkte jag på någonting annat. På holländska fotbollsspelare. Jularna hos mormor då jag var liten. På ett förkläde, ett litet hus med belysning och speldosa inuti, några speciella karottunderlägg, slipade glas och doften av brunkål. På Dylan. På farsan. Naturprogram på tv. Abborrar i vallgraven.  Handbolls VM. När jag gjorde hemmagjord leverpastej till en annan jul. På en gammal cykel. På snöskottning. Ciklider. Och sådär.

En hund skällde från andra sidan vallgraven och det var så svart utanför de små stugfönstren att jag började undra om jag verkligen levde. Långa torrspretiga stänglar från rosenbuskarna krafsade mot de våta rutorna. Jag kände mig … desorienterad i både tid och rum. Kanske var det midvintermörkrets fel? Julens? Regeringens? Vodkans? Kamraten hade åtminstone tänt en massa levande ljus medan vi groggat på och pratat om fotboll och tågförbindelser (lokal- och regionaltågen gick så gott som aldrig i tid, enligt Kamraten, men det som retade honom allra mest, fick jag med tydlighet veta, med detta faktum var bristen på information från de ansvariga, information som förklarade anledningarna till förseningar och plötsliga stopp. Varför det var så? Rädslan för det okända, kanske?). Jag började nu räkna dessa ljus, i brist på bättre sysselsättning; tre värmeljus i en liten hållare i fönsterkarmen ut mot verandan, två likadana i rådesignade väggfasta metallhållare på väggen mot pentryt, fem till hälften nerbrunna ljus i kandelabern med runnen och stelnad stearin på det lilla bordet mellan oss, två värmeljus i fönstret mot trädgårdsgången och så tre enstaka till direkt på den fläckade bordsskivan. Femton inalles, alltså. Och så Kamraten och jag då.

Jag upptäckte också till min förfäran, på julmustetiketten, att flaskan tydligen numera bara innehöll 1,4 liter. Varför inte en och en halv? Varför i helvete? När skedde alla dessa små bedrägliga förändringar av det som man trodde var verkligheten, egentligen? Jag märkte då aldrig något, men plötsligt så var Posten inhyst i en godisbutik, några gram snus hade försvunnit ur de nyinköpta dosorna, banken hanterade inga riktiga pengar, det gick inte att se lördagsfotboll på normala tv-kanaler, en av de tjugo cigarretterna hade knyckts ur paketet, fascister hade tagit sig in i riksdagen, folk ansåg fullstora plastgranar vara helt normala juldekorationer, folk (vuxna människor!) ansåg att innebandy var en riktig sport, det var hart när omöjligt att få tag på en bussbiljett, eller en kopp vanligt kaffe och nu hade man fan i mig gett sig på Apotekarnes Julmust! Jag tänkte att jag skulle behövt en julgrogg till, en stark en.

 

PETER LINDE
– Ständigt på drift mot tidsandan.

P.S. Synnerligen god jul tillönskas mina 13 läsare. Årets jullåt hittar ni på SoundCloud – ”En julsaga från Landskrona”.

Annons
Annonser
















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser