Annons

Gästkrönika: Sprit i Granet

Peter Linde minns en annan ljuvlig vår, inte helt olik den vi nu tar oss igenom.

Kommer maj står allt i blom, kommer maj är snart sommaren här

Annons
 

Parkernas gamla kastanjer bildade nu fantastiska gröna klot mot den ljusblå himlen. Träden lystes upp av sina hundratals vita ljus och samtidigt kokade och bubblade sundets vatten av horngäddor – dessa skånska smala havsenhörningar – som hoppade mot ljuset, ormlika, silverskimrande och grönryggade.

Åh, dessa syrendoftande nätter då egentligen ingen, ingen, borde ligga hemma och sova i sin säng!  Det var magnolians stund på jorden, och luften var parfymerad av körsbär och hägg. Rapsfälten som stod gulare än gula, och jag som bara var full och ensam hela tiden och dagarna som var vackra och outhärdliga.

Alltnog. På månadens sista vibrerande dag så ringde Räven, helt oförhappandes. Detta skedde på förmiddagen, när solen verkade lysa ganska så tappert utanför mina fönster. Dock hade jag inte öppnat några av dem ännu, och långt mindre stuckit ut näsan utanför dörren denna – som det borde vara – välsignade vårdag mitt i livet. Jag hade alltså ingen aning om huruvida det var varmt ute, eller inte. Det hade ju sett lovande ut, visst, men man kunde ju fan inte veta nuförtiden, med klimatförändringarna, den borgerliga regeringen, fågelinfluensan, svin-diton och alla jävla bloggar och sociala fucking medier.

– Vill du ut och bada, eller vad är det frågan om?, undrade jag i telefonluren och tyckte själv att jag lät ganska hurtfrisk, snarare än burdus.

– Bada?, utbrast Räven med metalliskt klingande, sprucken morgonröst.

– Ja, bada, förtydligade jag, och tog i rätt rejält.  

Det var bara undantagsvis som räven ringde upp mig, och hände det så handlade det oftast om varma och soliga dagar då han ville ha sällskap på stranden. Det kunde också röra sig om att han ville att vi skulle dricka ohemult stora mängder bärs, och möjligen röka en bella, under det att han fläskade på med gamla Iron Maiden-låtar och stampade takten i golvet (möjligen bodde det en oförlöst trummis i denna formidabla Räv).

– Baaaada?, skrek han frågande på nytt med en röst som påminde om taggtråd nu.

– Ja, just det. Vad är det du inte förstår, Räven?, undrade jag.
– Man gör det företrädesvis i vatten. Man går, eller hoppar, ner i det förstår du. Simmar kanske lite, till och med. Du och jag har gjort detta en hel del gånger under de senaste, låt säga femton-tjugo, somrarna.

– Åh fan. Menar du det? Men vi ska i varje fall inte bada idag. Det har vi inte tid med! Möjligen ikväll.

Jag suckade och trampade runt i hallen med telefonluren i näven.

– Vad är det månne för stordåd som krävs av oss tappra ynglingar idag då?, undrade jag.

Rävens följande redogörelse blev forcerad och svårbegriplig, späckad med små, ganska fjantiga, skämt. Vid ett tillfälle var jag nära att lägga på luren, men härdade ut och fick till slut följande någorlunda klart för mig:

En ”vän” som Räven hade träffat vid bara ett par enstaka tillfällen, men som han hade stående kontakt med via datorn (Jesus, Mary and Joseph!), hade i dessa soliga majdagar kört hela den imponerande sträckan från sitt hem i medelpadska Timrå till en så kallad border shop någonstans i Nordtyskland. Väl framme där hade denne storhandlat och sprängfyllt hela sin bil plus ett täckt hyrsläp med lådor innehållandes diverse dryckesvaror. Han brukade göra den resan tre-fyra gånger om året, allt enligt Broder Räv, och kunde däremellan tjäna en hygglig hacka på försäljning av sprit, vin och starköl till de törstiga Medelpaddorna. Just denna gång hade det dock inträffat något mankemang med släpet, varpå vår hjälte hade tvingats hyra ett nytt, och lasta om hela härligheten. Det första släpet skulle han nu – nu! – i ilfart köra och lämna tillbaka till hyrstället i vår grannkommun, och det nya och fullastade behövde då tillsyn och bevakning. Och det var således här vi kom in i bilden.

– Det ringer på den andra luren, vänta!, hojtade Räven plötsligt i örat på mig. Jag hörde honom prata hårt och metalliskt på avstånd, några små dunsar och skrapljud. Jag suckade på nytt, satte mig ner på golvet i hallen och studerade därifrån mitt högst ointressanta köksgolv. Efter ett tag började Räven prata med mig igen.

– Det är han som ringer. Säg ett ställe, ett bra ställe, där Stenmark kan ställa släpet och vi kan vakta det!, spottade han ur sig.

Jag kvävde en ny suck och föreslog därpå den lilla ”skogsdungen” Granet. Räven var tyst i flera sekunder, sen utbrast han – Skitbra, vänta!, och så hörde jag honom på avstånd rabbla en forcerad vägbeskrivning för ”Stenmark”. När han sen återkom till mig på nytt gjorde jag mig brådska att avsluta det förvirrade samtalet, och det bestämdes att han och jag skulle ses i Granet snarast möjligt. Jag hade t-shirt och kalsonger på mig, och gled nu i ett par knälånga kamouflage-shorts och gympadojor och lunkade nerför trapporna.

Det var verkligen varmt och skönt nere på den dammande gatan, och under promenaden med händerna nerkörda i byxlommorna och smått visslande, började jag att tänka på boken ”Korkade vita män”, och sen på vår vän Doktorn, och det hela ekade av reminiscenser från någon helt annan promenad i riktning mot Kaptenens kollo i gott väder.

Skogsdungen var tom på folk när jag klev in i den svala skuggan under det skira lövtaket. Det överraskade mig inte. Jag vek av från grusgången som genomkorsade dungen, lutade mig mot en tjock trädstam som låg fälld en liten bit in bland de höga bokarna, tände en cigarrett under det att jag blickade upp mot det ljusgröna lövverket och tänkte: Jag vet hur paradiset ser ut. Det ser ut som en skånsk, nyutsprungen bokskog en solig dag i månaden maj.

Och jag rökte min Camel och jag lyssnade till fågelsången. Den var fantastisk. Såväl det finstämda silverkvittret, duvornas kuttrande och råkornas eviga kraxande. Och där! – visst var det väl hackspettens trumvirvel som…

– Hallå ja, för fan!, skrällde Rävens röst plötsligt och opassande högljutt i denna pastorala idyll, när han kom indammande i dungen per cykel och i gruset gjorde en stoppsladd som skulle han imponerat på elvaåringarnas tuffaste ledare. Jag kunde inte låta bli att sucka på nytt.

To be kontti-nood, som min gamla teckningslärare brukade säga.

PETER LINDE

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är.  Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser