För en del år sedan påbörjade jag, direkt efter påsklovet, en kortare anställning på en liten skola mitt i det skånska gruvdistriktet. Någon gång under detta lov hade samtliga i byskolans personalstyrka tvingats iväg på en föreläsning i något för mig okänt ämne, och på min första arbetsdag skulle så arbetslagen träffas och diskutera intrycken från denna föreläsning. Arbetslaget som jag skulle tillhöra under några månader framöver slog sig ner i ett tomt klassrum. Vi var kanske fem eller sex stycken, vaktmästaren (vi kan kalla honom J) inräknad. J var ganska lång och smal, hade en bakåtkammad, grånad 50-talsfrilla och en välansad mustasch. Han rörde sig också med en viss elegans. Vad föreläsningen som nu skulle rekapituleras och diskuteras hade handlat om vet jag som sagt inte, men man kan väl gissa att det rört sig om något mera lärar-relaterat snarare än vaktmästar-relaterat, men inte desto mindre blev det J som ombads att först dela med sig av de tankar som nämnda föreläsning givit upphov till hos honom.
– Ja, han taaalade ju väääldet braao, inledde J på sin Bjuv/Ekeby/Skromberga-dialekt.
– Det hördes ju väääldet tydligt och fint, det han saao.
Jag stirrade vantroget på vaktmästaren, och tittade mig sedan omkring runt bordet. Ingen sa något, några tittade ner och andra satt och nickade försiktigt och osäkert. J övergick nu till att tala om ljudanläggningen som använts för att föra fram föreläsarens budskap, denna anläggning verkade han alldeles särskilt imponerad av. Han började riktigt komma i gasen.
Så bröt väl ändå någon av de andra församlade in i tekniksnacket, och undrade om J inte kunde säga något om själva i n n e h å l l e t i föredraget i stället? Men detta kunde väl inte J riktigt, han verkade förvånad och föreföll nöjd med att det som framförts hade h ö r t s så bra.
Jag skruvade olustigt på mig, fortsatte att betrakta ansikte efter ansikte och kom att tänka på det där tv-programmet där Percy ”Borrmaskinen” Nilsson intervjuades av Göran Skytte. Varje gäst i den här serien fick önska en låt eller en sketch, och den gode Percy hade valt ”Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor” med Hans Alfredson. Jag mindes att Percy, denne helskumme mångmiljonär, denne skånske Donald Trump, varit helt oförmögen att förstå att Alfredsons text var ironisk och satirisk. Han tyckte väl bara det var coolt att någon sjöng om att serveras ”små kvinnor” efter brakmiddagen, desserten och kaffet och cognacen. Skytte gav sig inte utan framhärdade om sångens egentliga mening och Percy stirrade bara glosögt och oförstående tillbaka. ”Fake news”, kanske han tänkte avfärdande och uppfylld av sig själv, om det begreppet hade funnits då.
Men om vi nu återgår till vaktmästaren (man måste bara älska dig, J!) så var det så att jag återsåg honom något år senare i ett mycket oväntat sammanhang. Det anordnades karaoke-kvällar på en pizzeria mitt i gruvdistriktet. Och dessa tv-sändes under en period! I rikstäckande tv! En kväll tog jag mod till mig och satte mig ner för att bevittna freak showen med alla skämskuddar bortplockade från soffan. Och vem får jag då se, agerandes sångledare med mikrofonen i högsta hugg, fin ljudanläggning, frisyr och mustasch intakta och flankerad av en jämnårig polare som kallades Puma?! J hade fått sin rättmätiga Andy Warhol-kvart i rampljuset.
Ytterligare något år senare diskuterade jag gruvdistriktet, karaokeprogrammet och den närbesläktade ”Plötsligt i Vinslöv” med en åldrande tyngdlyftare i en sommartom träningslokal. Denne hade lyckats med konststycket att missa såväl Vinslöv som pizza-karaoken när dessa tv-sänts, men lovade att leta upp dem och se dem nu i efterhand. När vi träffades vid nästa träningstillfälle tyckte jag att han såg lite tagen ut och jag undrade hur det hade gått med att hitta de gamla höjdarprogrammen på någon play-tjänst.
– Jodå, jag hittade dem, meddelade han med en suck.
– Men för fan! Jag klarade inte av det! Jag kunde bara titta en liten stund, sen blev jag tvungen att slå av och gå och blanda en grogg.
Smaken är bekant som den så kallade baken.
Veckans låt: Eric Weissberg – Dueling banjos
PETER LINDE
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är.
Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.
