
”LA” sa de, ”där händer det grejor.” Det var två kollegor som precis som jag levde ett kringflackande liv i utbildningsbranschen som vittnade om utmaningarna i att driva projekt i Landskrona. Jag hade redan då sedan länge en slags relation till staden och min bild av Landskrona var färgad av vad jag hört andra berätta, ofta ur ett Ven-perspektiv där Landskrona sågs som en centralmakt som – rätt eller fel – misskötte den lilla ön ute i sundet eller av mediebilden med nedlagda fabriker, miljöproblem, socialt utanförskap, integrationsproblem och en märklig historia av framgångar blandade med allehanda katastrofer. Men mest var Landskrona bara en plats vi passerade till och från Ven.
Men min bild kom att ändras. För några år sedan, innan vi skaffade oss ett hus på Ven och bara åkte dit på semester, stannade vi till i Landskrona. Vi var tidiga och behövde uträtta några ärenden. Värmen var tryckande och vi parkerade vid Storgatan. När jag öppnade bildörren upptäckte jag något, Landskrona luktar inte som andra städer, ser inte ut som andra städer och låter inte som andra städer och det var något positivt för Landskrona hade allt det där som andra städer försökte skapa. Det myllrande folklivet med människor som faktiskt står och pratar med varandra ute på gatan, de små ibland kanske lite obskyra butikerna, gatorna där det känns som om tiden stått still, de stora råa industriområdena och den märkliga arkitekturen som mest påminner om hur det ser ut nere i Europa. Och nu sedan vi mer permanent flyttat till Ven har jag börjat se Landskrona som en komprimerad storstad där alla intrycken kommer nästan samtidigt, på några sekunder kan man ta sig mellan helt olika stadsbilder, från risiga hyreskaserner till välmående villakvarter, allt är staplat på vartannat och det är liksom hela grejen, den där röran, det där oplanerade som gör staden till en egen organism som inte går att styra utan istället bångstyrigt lever ett eget liv oavsett politiska majoriteter eller kommunala styrdokument.
Jo, jag vet att Landskrona står inför stora utmaningar och jag vill inte måla upp en romantiserad bild av de problem som faktiskt finns men jag tror att Landskronas styrka, utöver det makalösa läget invid Öresund, är just den där råa lilla storstaden – Landskrona är helt unikt och det unika ligger i det där som sticker ut och i det som skaver. För Landskrona är blues, skenbart enkelt och kanske till och med banalt men vid en närmare titt otroligt komplext och helt beroende av märkliga faktorer som ingen kan styra över, Landskrona har den där tonen man inte riktigt kan beskriva men som man ständigt söker.
Och det är kanske det jag vill säga, försök inte göra Landskrona till en slätstruken schlager utan låt staden fortsätta vara den där märkliga kokande Centraleuropeiska lilla storstaden och fortsätta vara ett resultat av sin brokiga historia för i Landskrona är nämligen det fula det som egentligen är riktigt fint.
Kristian Mandin
