Tappra järnmän simmade, cyklade, sprang och spydde

Dahn Elmqvist och Mattias Vildevik från Räddningstjänsten i Landskrona.
Dahn Elmqvist och Mattias Vildevik från Räddningstjänsten i Landskrona.
Dahn Elmqvist och Mattias Vildevik från Räddningstjänsten i Landskrona.
Dahn Elmqvist och Mattias Vildevik från Räddningstjänsten i Landskrona.

Mattias Vildevik och Dahn Elmqvist. Så heter två hurtigbullar som till vardags jobbar på Räddningstjänsten i Landskrona. En stor del av deras fritid går åt till att träna. I lördags var det dags för de båda att få bevis för vad träningen gett. De deltog då i landets enda Ironmantävling som ägde rum i Kalmar.

I Kalmar finns Sveriges enda fullvärdiga Ironmantävling på distanserna 3,86 kilometer simning, 180 kilometer cykling och 42,2 kilometer löpning.
Årets tävling hölls lördagen den 15 augusti och blev en fantastisk folkfest. Från simstarten klockan 06.55 fram till 23.00 när målgången stängde fanns en stor och engagerad publik på plats för att heja fram hjältarna. I år var hela 2700 triathleter från 49 länder anmälda. Två av dessa var Mattias Vildevik och Dahn Elmqvist från Landskrona.
– Det är andra gången vi är med, säger Mattias Vildevik som fick en bättre tid i år trots att omständigheterna var svåra.
– Jag var ute i tio timmar och tjugotvå minuter, säger han.
– Tuffast var den inledande simningen. Att simma tillsammans med 2700 medtävlande i öppen sjö och med hårda vindar kräver sin tribut. Det var många som fick avbryta redan där.

Om det var tufft för Mattias Vildevik så var det än värre för hans kollega.
– Simningen var riktigt jäkla tuff. Men det värsta var att jag blev magsjuk när jag cyklade. Jag var ute och spydde i buskarna 3-4 gånger, säger Dahn Elmqvist.
– Och sedan fortsatte det på samma vis under maratonloppet.
Att avbryta var dock inget alternativ.
– Det är där tävlingsdjävulen kommer in i bilden. Inte förrän jag hade en mil kvar att springa dök tanken upp. Men eftersom det var så lite kvar så beslutade jag mig för att fullfölja trots att jag spydde efter varje vätskekontroll.

Att det skulle finnas någon konkurrens mellan de båda arbetskamraterna förnekar Mattias Vildevik .
– I Ironman tävlar man mest mot sig själv, att göra ett bättre resultat än tidigare. Dessutom tävlar man i olika åldersgrupper och Dahn Elmqvist är i en äldre grupp, säger Mattias Vildevik och hans kollega håller med.
– Det är en sällan skådad gemenskap bland oss amatörer. Alla ställer upp för alla och peppar hela vägen. Det är en skön känsla, säger Dahn Elmqvist.

Att de båda arbetar på Räddningstjänsten gör att de kan kombinera all träning med ett normalt familjeliv.
– När det är som mest så tränar jag 10-15 timmar i veckan men eftersom jag arbetar på så oregelbundna tider så kan jag alltid träna utan att det krockar med min familjs lediga stunder, säger Mattias Vildevik och Dahn Elmqvist passar på att tacka alla som ställt upp.
– Framför allt vill vi tacka våra familjer för all tid de lagt för att stötta oss. Men även kollegorna på jobb förtjänar ett stort tack eftersom de stått ut med vårt tjatande, säger han och skrattar.

Han ställer sig dock tveksam till om det blir fler Ironmantävlingar.
– Några planer på Hawaii finns inte alls. Tvärtom. En gång om året arrangeras en så kallad halv-Iron i Helsingör. Den har vi varit med på flera gånger förut och det kommer vi att fortsätta med. Det lär nog bli på den nivån, säger Mattias Vildevik och Dahn Elmqvist avslutar.
– Vi får väl se hur det blir med det. Det i Helsingör kör vi med förbundna ögon. Jag vill inte stänga några dörrar.

Till arkivet