Arkiv: Planket

Kollektivtrafiken kräver både förtroende och förnuft

Tack Örjan Kristenson för en träffande och kylslagen beskrivning av vad många upplever: att kollektivtrafiken sviker när den behövs som mest. Vem vill stå och frysa i snålblåst, bara för att bli ersatt av en iskall buss? Det är precis där vi hamnat – i ett läge där allt fler tar bilen trots klimatmål, trots bränslepriser och trots köer. Inte för att de vill, utan för att de måste.

Du lyfter också en mycket viktig och ofta förbisedd fråga: stationens placering i Landskrona. Till skillnad från andra skånska centralorter ligger vår station långt från centrum, vilket gör att man behöver ytterligare ett färdmedel – buss, cykel eller bil – för att komma vidare. Det underminerar idén om tåg som ett smidigt och snabbt alternativ. Det är en strukturfråga som borde väcka större politisk debatt. För vem bygger vi kollektivtrafik – för bekvämlighet eller för avstånd?

Vill vi att fler ska lita på tågen, då måste de vara pålitliga, varma, trygga – och nära. Det gäller både tidtabeller, fysiska avstånd och det förtroende människor känner. Just nu sviktar alla tre.

Så länge folk i Landskrona upplever att de fryser på perrongen eller blir strandsatta med ”ersättningslösningar”, kommer bilen alltid vinna. Och det är, som du säger, synd.

Ronnie Niby (S)

Svar på Ronnie Nibys debattinlägg om bristerna i kollektivtrafiken

Jodå, jag har stått där på perrongen en svinkall vintermorgon och väntat på tåg och istället fått en buss utan fungerande värmesystem. Då det blåste småspik… var det ändå lä.
Alltid något, sa Fan när han fick syn på Åmål.

Idag kör jag min lilla bil mellan A och B för att jag inte har något som helst förtroende för lokaltrafiken. Och det är synd!

En märklighet med Landskrona är centralstationens placering. I alla andra Skånska centralorter – Från Tomelilla, över Eslöv
till Ängelholm – är stationen placerad i stadens centrum. Inte så i Landskrona.
Varför ligger den så avsides?

Örjan Kristenson

Det var en gång för många många år sedan en kulturchef i Landskrona som lånade ut många gamla kanoner till Tyskland. Var har de tagit vägen? Sålde hon dem och la pengarna i egen ficka eller vad hände? Varför får vi inte tillbaka våra kanoner? Vem är ansvarig? Hur kan det få gå till på detta vis?
Så kan det bli när man tar bort tjänstemannaansvaret. Sittande politiker i Landskrona anser jag borde lägga några timmar på att reda ut detta så att vi kan få tillbaka kanonerna som förr bland annat stod utanför museet.

Kenneth Görtz

SVAR DIREKT
De fyra kanoner som tidigare stått framför museet tillhör Statens fastighetsverk. Eftersom de inte hade någon plats för förvaring så flyttades de till stadens förråd någon gång ca 2013, och därifrån flyttades de nyligen och finns nu på museets magasin.
Sen finns det mycket riktigt två kanoner som 1997 lånades ut till Wismar i Tyskland, och som vad jag vet fortfarande pryder platsen framför stadens rådhus.

Med vänlig hälsning
Johan Dahlén
Avdelningschef, Kulturförvaltningen i Landskrona

Trots att Landskrona stad tydligt uppmanar invånare att inte mata fåglar i tätbebyggda områden, fortsätter det att ske – dagligen. Och inte nog med det: många som matar trutar och andra måsfåglar gör det medvetet i områden där de inte själva bor. De går flera kvarter, ibland till och med tar bilen, för att dumpa gamla bullar, ris eller pizzakanter på gårdar och i parker där andra människor lever sina vardagsliv. Det är både oansvarigt och respektlöst.

Skyltar från kommunen sitter uppsatta i flera delar av staden: på Pilängstorget, i Karlslund, i Teaterparken och i bostadsområden nära stadskärnan. Budskapet är klart: Mata inte fåglarna – det orsakar störningar, hälsorisker och nedskräpning. Ändå ser vi gång på gång hur detta ignoreras. Som om vissa tror att deras ”rätt” att mata fåglar står över allas vår rätt till en trygg och trivsam utemiljö.

Trutar är inte några försvarslösa småfåglar. De är stora, högljudda, intelligenta och snabbt anpassningsbara. När de väl lärt sig att en plats innebär enkel mat, återvänder de – dag efter dag, i stora grupper. Det leder till fler nedskräpade platser, fler sopor som slits upp, fler barn som blir rädda, och fler boende som tvingas stå ut med fågelbajs på fönsterbleck, bilar och utemöbler. Det blir inte bättre av att folk struntar i reglerna och istället förlägger problemet till någon annans kvarter.

Det kanske mest provocerande är just detta: att många som matar trutar gör det medvetet inte hemma hos sig själva. Det säger allt. Man vet att det orsakar problem – men vill inte ta konsekvenserna själv. Istället låter man boende i andra delar av stan, ofta äldre och barnfamiljer, leva med oljud, sanitära besvär och en ökad närvaro av råttor och andra skadedjur.

Det handlar om något så grundläggande som vardagshänsyn. Vårt gemensamma stadsliv fungerar bara om vi visar respekt för varandras miljöer. Den som trotsar kommunens skyltar, ignorerar sina medmänniskors trivsel och smygslänger gammal mat till trutar i någon annans bostadsområde agerar inte med omtanke – utan med ren egoism.

Vill du hjälpa djurlivet i Landskrona? Sätt upp ett fågelbord på vintern, odla växter som gynnar pollinatörer eller stöd Naturskyddsföreningens lokala arbete. Men snälla – sluta mata trutar. Och framför allt: sluta förstöra för andra stadsbor.

Ronnie Niby

Vi socialdemokrater i Landskrona har sedan november 2024 varnat det styrande treklöverstyret (L, M och MP) för att det finns en överhängande risk att den barn- och ungdomsmedicinska mottagningen vid Landskrona lasarett kommer att läggas ned.

Trots att det formella beslutet ännu inte är fattat, tyder all tillgänglig information – både från utredningar och från Region Skåne – på att en nedläggning är nära förestående.

Detta vore ett mycket olyckligt beslut som drabbar Landskronas barn och deras familjer hårt. För oss Socialdemokrater är det självklart att barn i Landskrona ska ha samma rätt till nära och jämlik vård som barn i andra delar av Skåne. Att ha en fungerande, fysisk mottagning på plats innebär trygghet, kontinuitet och tillgänglighet – särskilt för familjer som har barn med kroniska eller återkommande besvär, som till exempel förstoppning, allergier eller tillväxtproblem.

En lokal mottagning gör det också möjligt att skapa nära samverkan med andra viktiga aktörer kring barnets hälsa, såsom skolhälsovård, förskolor, familjecentralen och socialtjänsten. Det handlar inte bara om medicinsk behandling – det handlar om ett helhetsgrepp kring barnens livsvillkor och hälsa.

Vi är starkt kritiska till att ekonomiska besparingar ska ske på bekostnad av barnens vård. I en tid när samhället borde satsa mer på förebyggande insatser och långsiktig hälsa, är det fel väg att gå att lägga ned fungerande verksamhet som gör verklig skillnad i barns liv.

Det talas ofta om nya arbetssätt som digitala mottagningar och mobila team. Visst, digitala lösningar har sin plats och kan vara ett bra komplement. Men de kan aldrig ersätta fysiska besök när det gäller barn- och ungdomsmedicin, där det ofta krävs både medicinsk undersökning och mänsklig kontakt. En skärm kan aldrig ersätta det mänskliga mötet.

Vi socialdemokrater säger därför med kraft:
Bevara barn- och ungdomsmedicinska mottagningen på Landskrona lasarett! Det handlar om barnens rätt till jämlik vård, om trygghet för föräldrar och om ett samhälle som sätter barnens bästa i första rummet.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd

Nej! Ervisa ( L) vi är inte nöjda!

Ja, det vill säga att meritvärdet stiger är mycket glädjande men vi, Socialdemokraterna i Utbildningsnämnden, är definitivt inte nöjda när 19 elever av 100 i åk 9 inte är behöriga till vidare studier på gymnasiet!

Vi kan inte glädjas trots att som sagt ökande meritvärden redovisas när så många inte är behöriga att söka in till gymnasiet!
19 av 100 – 38 av 200 – 57 av 300…

Vi tycker att det är en KATASTROF. Här måste det satsas på fler speciallärare/pedagoger, mindre klasser, fler särskilda undervisningsgrupper mm!

Jag som gammal lärare blir upprörd till bristningsgränsen när ovanstående siffror redovisas!

Vi har råd med tunnelprojekt, friskolor, ideliga friköpandet av chefspersonal MEN vi har inte råd att STORSATSA på SKOLAN så att vi får ner de här dystra siffrorna!

Siffrorna förresten!  Bakom varje procent finns en individ av kött och blod  som inte fått det stöd och den hjälp som vi banne mig borde gett dem!

Visst en del kanske kunde satsat mer på skolarbetet men faktum kvarstår: Det är i våra ögon katastrofala siffror!
Håkan Lans (S)

Skolavslutningen av ett läsår har för mig och många andra alltid varit förenat med glad sång och firande där eleverna med rätta har hyllats för sin prestation i skolan under terminen och inför förestående välförförtjänta ledighet.

Det är därför med stor besvikelse och förundran vi tog emot budskapet att föräldrar och
övriga närstående i år inte var välkomna och önskvärda att på plats få ta del av ungdomarnas sång och övrig underhållning.

Frågan man ställer sig är självklart varför och vem eller vilka som fattat detta sorgliga beslut samt om det gäller samtliga skolor i Landskrona eller om det bara är på Landskrona School of Sports.

Således önskas svar om det är skolledningen på skolan med rektor Fredrik Vigre i spetsen, eller om det kommer från ”högre ort” i Landskrona stad.

Undrande och besviken morfar

SVAR DIREKT

Medan Helsingborg bygger verkliga broar över Öresund, fortsätter Landskrona att rita luftslott under ytan. Regeringens beslut att tillsätta Allan Widman som särskild utredare för att bana väg för en svensk-dansk transportutredning från 2050, är en tydlig markering: fokus ligger på HH-förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör – inte på Europaspåret från Landskrona.

Men i Landskrona spinner lobbygruppen kring Europaspåret vidare på samma gamla modernistiska garn. Med Powerpoint-presentationer, svepande framtidsretorik och ständiga utspel om ”direktkoppling till kontinenten”, försöker man sälja in ett projekt som varken Danmark eller Trafikverket prioriterar. Det påminner mest om Hyperloop-visionerna från techindustrin: tekniskt imponerande på ytan, men utan förankring i verklighetens logistik, politik eller ekonomi.

Europaspårets förespråkare hävdar gärna att det är ”det enda realistiska alternativet” – trots att regeringen, Trafikverket och nu även försvarspolitiska överväganden tydligt pekar åt ett annat håll. Det är som att kalla en flygande bil realistisk, bara för att den går att rendera i en animerad film.

HH-förbindelsen är raka motsatsen. Den stöds av både svenska och danska aktörer, är logiskt integrerad i befintliga trafiksystem och möter det ökande behovet av redundans, särskilt med tanke på Sveriges Nato-medlemskap. Det är inte ett prestigeprojekt, det är ett infrastrukturbehov.

Landskronas Europaspår-lobbyister påstår att 14 minuter till Kastrup ska förändra allt. Men frågan är: för vem? För en medelklasspendlare med tjänstekort? För kommunens PR-avdelning? För invånarna i Karlslund, Borstahusen och Sandvången är nyttan mer oklar. I stället för att lägga miljarder på en tunnel till Köpenhamn borde Landskrona satsa på fungerande närtrafik, robust lokal infrastruktur och stadsmiljöer där människor vill bo, arbeta och leva.

När regeringen nu lyfter blicken mot 2050 är det inte för att drömma – utan för att bygga robusthet. En andra fast Öresundsförbindelse är inte en symbol – den är en säkerhetspolitisk och logistisk nödvändighet. HH-förbindelsen uppfyller dessa krav. Europaspåret gör det inte.

Så medan Landskronas kommunledning fortfarande spelar SimCity i 3D-renderade tunnlar, bygger Helsingborg och regeringen i verkligheten. Det är hög tid att Landskrona vaknar. Arkitektur och infrastruktur måste åter sätta människan i centrum – inte planeringens prestige.

Ronnie Niby (S)

I Landskrona talas det gärna om utveckling, inflyttning och framtidstro. Men bakom fasaderna – bokstavligt talat – döljer sig en oroande verklighet: stadens arkitektoniska identitet urholkas. Den som ser sig omkring i nya bostadsområden, handelszoner eller offentliga miljöer märker snabbt att mycket av det som byggs är likriktat, billigt och rotlöst. Det kunde lika gärna ligga i Borås, Enköping eller vilken annan kommun som helst.

Denna utveckling är inte slumpmässig. Den är ett resultat av politiska beslut – eller frånvaro av tydliga ambitioner – i Stadsbyggnadsnämnden.
Under flera års tid har nämnden, oavsett partifärg, godkänt projekt efter projekt där markanvisningar och byggrätter delas ut utan tillräckliga krav på arkitektonisk kvalitet, platsanpassning eller hållbar gestaltning. Istället för att bygga vidare på Landskronas unika historia, stadsstruktur och formspråk tillåts staden fragmenteras av standardiserade, exploateringsstyrda byggnader där kortsiktig lönsamhet väger tyngre än långsiktig livsmiljö.

Detta är inte bara ett estetiskt problem. Det är ett socialt och demokratiskt problem. Miljöer som saknar mänsklig skala, variation och omsorg blir snabbt otrygga, opersonliga och alienerande. Invånarna känner sig inte hemma – och tar inte heller ansvar för platser de upplever som anonyma. Det påverkar hela stadsbilden, hela det sociala kontraktet.

Arkitektur är inte en fråga för finkänsliga experter i kulturhus. Det är vardagspolitik. Det påverkar hur våra barn går till skolan, hur äldre kan vila på ett torg, hur vi känner oss i vår egen stad. Att gång på gång nedprioritera arkitekturens värde i exploateringsprocessen är att svika invånarnas långsiktiga intressen.

Stadsbyggnadsnämnden i Landskrona måste nu omvärdera sitt förhållningssätt. Det räcker inte att hänvisa till detaljplaner, byggnormer och externa konsulter. Politikerna måste ta ansvar för den helhet som växer fram. Det handlar om att våga ställa högre krav på byggherrar, att stå upp för arkitektoniska kvaliteter, och att värna den historiska identiteten som faktiskt gör Landskrona till något annat än en sovstad bland andra.

Det finns goda exempel att bygga vidare på – både äldre bebyggelse och mindre samtida projekt som tagit plats och kontext på allvar. Men de är fortfarande undantag. Vad vi behöver nu är en stadsbyggnadspolitik med ryggrad. En nämnd som vågar säga nej till det slentrianmässiga, och ja till det genomtänkta. Inte för att vara svåra – utan för att ta ansvar.

Arkitektur är inte ytlighet. Det är struktur. Det är värdighet. Det är minne och framtid i samma gestalt.

Landskrona kan bättre. Och Landskrona förtjänar bättre.

Ronnie Niby, Socialdemokrat,
samt arkeolog och arkitekturupprorsdebattör