Arkiv: Planket

BoIS med över 110 års historia, är inte dagens kansli och och styrelse.

I en demokrati är förtroende grunden för allt. Jag tror att kunskap och sanning måste vara vår ledstjärna – både för oss som medborgare och för våra politiker. När detta ideal brister riskerar vi att demokratin urholkas.

Vi ser gång på gång exempel där politiker prioriterar storslagna visioner framför fakta. Europaspåret i Landskrona har marknadsförts som ett avgörande utvecklingsprojekt, men finansiering och behov har aldrig presenterats på ett transparent sätt. Liknande situationer återfinns i stora stadsutvecklingsprojekt, som nya bostadsområden och kulturbyggnader, där politiker målar upp en perfekt framtidsbild utan att förklara de faktiska konsekvenserna för invånare och ekonomi.

Miljö- och klimatfrågor är ett annat område där visioner ibland ersätter sanning. Projekt som framställs som ”lösningar” på problem har ibland genomförts utan tillräcklig kunskap eller förankring i fakta, vilket riskerar både förtroende och långsiktig hållbarhet. När dessa visioner lyfts fram som symboler för framgång snarare än realistiska mål, blir de mer ett sätt att förblinda väljarna än att leda samhället i rätt riktning.

Politikens uppgift är inte att skapa illusioner, utan att fatta beslut baserade på kunskap och fakta – även när sanningen är obekväm. Politiker måste våga säga som det är, informera medborgarna korrekt och stå för konsekvenserna av sina beslut. Varje gång fakta tonas ner eller ersätts med visioner förlorar vi en del av demokratins legitimitet.

Vi kan kräva mer. Vi kan kräva politiker som låter kunskap och sanning vara deras ledstjärna, som inte lovar guld och gröna skogar, utan står för realistiska, transparenta och ansvarsfulla beslut. Demokrati handlar inte bara om val och rösträtt – det handlar om förtroende, ansvar och ärlighet.

Ronnie Niby (S)

Landskrona står inför viktiga val. Stadens framtid utformas nu — genom planerna för Europaspåret, Guldängen och stora markförvärv i norr. Men medan tekniska visioner och megaprojekt får regeringsstöd, växer tvivlet: är detta verkligen vägen framåt — eller upprepar vi modernismens misstag?

Modernismens arv lever vidare
Modernismen, den arkitektur- och stadsplaneringsidé som en gång skulle rädda oss från trångboddhet, mörka bakgårdar och kaotisk trafik, lever kvar — inte i formen av funkispunkthus utan i top-down-strategier, funktionsseparering och tron att stora projekt automatiskt leder till framgång.

Vi ser det i Guldängen: stora bostadsområden planeras med tydliga syften men utan lokal handel, arbetsplatser och liv efter kontorstid. Vi ser det i Landskronas markköp i norr: en önskan om kontroll, ordning och expansion, men med risk att de mänskliga behoven försvinner i den storskaliga planen.

Europaspåret må låta som lösningen på Öresundsproblem, kapacitetsbrister och regional utveckling. Men tittar man närmare är det tydligt att projektet är svårförankrat, dyrare än vad man vill erkänna – och med mycket svaga garantier för att det någonsin kommer leverera de nyttor som utlovas.

Kostnadskalkylerna för järnväg och väg är enorma, och finansieringsmodellerna bygger på trafikintäkter och stöd som är optimistiska. Om prognoserna slår fel — vilket brukar ske för stora infrastrukturprojekt — riskerar skattemedel att slösas.

Den svenska staten har tillsatt utredare, och samarbetet med Danmark kräver politisk enighet över nationsgränsen – något som dansk sida ofta kräver bevis på, inte visioner.

Miljöbedömningar, tekniska hinder (tunnlar, lutningar, anslutningar), och politiska processer för godkännande tenderar att dra ut på tiden och överstiga kostnad och tidsplaner.

Med andra ord: Europaspåret riskerar bli en symbolhandling snarare än ett verktyg för faktisk stads- och regionutveckling — dyr, långsam, osäker.

Landskronas verkliga val – och hur vi kan göra bättre
Istället för att satsa allt hopp på ett stort tekniskt projekt som kanske aldrig når målet, borde Landskrona rikta sin kraft mot det som verkligen fungerar: småskalighet, lokal variation, blandade kvarter, mänsklig skala och delaktighet.

Kräv blandade funktioner i nya stadsdelar: bostäder, service, arbetsplatser och kultur i gångavstånd.

Satsa på förbättrad kollektivtrafik och cykelnät som gör vardagslivet enklare, inte bara transporter i övergripande skala

Prioritera sociala investeringar — skolor, vård, parker, trygghetsfrämjande miljöer — framför prestigeprojekt om ekonomi eller kapacitet.

Inkludera medborgarna i planeringen från början. Pilotprojekt och testlösningar kan visa vägen utan att riskera storskaliga nederlag.

Landskrona har allt att vinna om vi lär av modernismens misstag – och väljer en stadsutveckling som känns, lever och fungerar.

Ronnie Niby (S)
sekreterare i Arkitekturupproret

Stadsrum som fungerar för alla är avgörande för vardagslivet i Landskrona. Under veckan har delar av Storgatan och kringliggande kvarter varit utan fungerande gatubelysning, och Sofia Albertina Park har återigen stått i mörker. Även Wrangelska parken har under sommaren haft liknande problem. För invånare kan sådana situationer skapa oro, särskilt med tanke på att staden under året har rapporterats ha haft flera rån och överfall.

Trygga och inkluderande stadsmiljöer handlar om mer än belysning. Det handlar om tydliga gångvägar, fungerande kollektivtrafik, närhet mellan bostad, skola, vård och grönområden samt parker och torg som är öppna och välkomnande för alla. Kortare avstånd och säkra rutter underlättar vardagen och ökar tryggheten för alla som rör sig i staden.

Genom att planera och underhålla stadsrummet med fokus på människors vardag kan Landskrona bli en stad där fler kan röra sig fritt, känna sig trygga och delta i samhällslivet. När tillgång till ljus, gångvägar, parker och transport fungerar som det ska blir staden mer levande och inkluderande för alla.

Ronnie Niby (S)

Ombyggnaden av Landskrona IP pågår. Varken BoIS eller supportrarna tycks ha några invändningar mot utformningen. Nya IP kommer ha en kapacitet för 6 800 åskådare, samtliga under tak.

När bygget står klart uppfyller IP alla krav från Svenska Fotbollförbundet och Svensk Elitfotboll för spel i Allsvenskan. Just en modern arena var för övrigt avgörande när BoIS fick en plats i den allra första allsvenskan 1924/25 (på Fässbergs IF:s bekostnad).

Senast BoIS spelade i Allsvenskan var 2002–2005. Under dessa fyra säsonger lockade 17 av 51 hemmamatcher fler än 6 800 åskådare. Arenan som byggs nu, skulle alltså inte ha räckt till på alla matcher då.

Publikintresset för svensk fotboll har ökat kraftigt under de två decennier som har gått sedan BoIS senast (sist?) spelade i Allsvenskan. Trenden pekar inte nedåt. Det är därför osannolikt att BoIS skulle locka färre åskådare i Allsvenskan än vad klubben gjorde 2002-2005, samtidigt som de flesta andra klubbar drar mer publik än tidigare. 7 lag som spelade i Allsvenskan när BoIS åkte ur 2005 spelar där även den här säsongen. Av dessa har 5 högre publiksnitt nu än då. Flera har kraftigt ökat publikintresse.

Tittar vi på Superettan de senaste säsongerna har bara BoIS möten mot Helsingborgs IF överstigit 6 800 åskådare (2023: 7 653; 2024: 8 267 och 2025: 8 350). Om vi bortser från matcherna mot Helsingborg har BoIS högsta publiksiffror de senaste åren varit 2024 mot Öster 5 579, Degerfors 4 348 och Värnamo i kvalet till Allsvenskan 4 755. Det är långt från de 6 800 som den nya arenan kommer ha kapacitet för.

Eftersom IP byggs om för att uppfylla kraven för allsvenskt spel blir frågan hur klubben och kommunen har resonerat. Resultatet är en arena som är för liten i Allsvenskan, men som kommer stå halvtom i Superettan. Så vilken serie är nya IP egentligen avsedd för? Om vi ser till BoIS publiksiffror de senaste 20 åren saknar kapaciteten 6 800 åskådare förankring med verkligheten. Det är därför rimligt att ställa frågan var siffran 6 800 kommer ifrån och hur man har kommit fram till just den siffran?

Pontus Eriksson skrev ett debattinlägg i september om publikkapaciteten på denna nya arena. Men det inlägget har inte bemötts av kommunen eller BoIS. 2014 fanns det planer på att ha konstgräs på IP. Det lyckades BoIS-supportrar stoppa. Men denna byggnad verkar de vara nöjda med.

Finns det ens någon ambition att BoIS ska spela i Allsvenskan igen när nya IP kommer ha en publikkapacitet som inte är avsedd för Allsvenskan?

Joakim Egonsson

Fotnot: Matchen mot AIK 2003 spelades på Olympia i Helsingborg eftersom IP inte uppfyllde säkerhetskraven.

I norra Landskrona växer nya bostadsområden fram – Guldängen i Karlslund och Strandstaden i Borstahusen. Här planeras radhus, villor och flerfamiljshus, ofta med privata uteplatser, parkering och separerade trafikleder. Det kan låta modernt och tryggt, men i grunden följer projekten idéer som historiskt visat sig misslyckas: modernismens funktionalistiska ideal.

Sådana upplägg leder ofta till social isolering, segregationsproblem och bilberoende. Amerikanska suburbior är ett tydligt exempel: vackra, tysta bostadsområden, men socialt homogena, beroende av bil och utan naturliga mötesplatser. Ändå upprepas samma mönster i Landskrona.

Projekt som Guldängen och Brf Flaggskeppet riskerar att skapa exklusiva enklaver snarare än levande stadsdelar. Separata bostadsområden utan integrerad handel, arbetsplatser eller sociala mötesplatser skapar inte gemenskap. För att stadsdelar ska bli hållbara måste planeringen utgå från långsiktig ekonomisk stabilitet, effektiv markanvändning och lokalt engagemang. Transporter bör främja aktivitet och sammankoppling, inte isolera människor i bilberoende områden. Invånarna måste ges möjlighet att forma sin närmiljö, inte passivt konsumera den.

Frågan är enkel: varför bygger vi i Landskrona fortfarande enligt dessa misslyckade modernistiska ideal? Vi har chansen att tänka nytt, skapa stadsdelar där människor kan mötas, leva och arbeta tillsammans, nära service och natur, utan att bli isolerade i bilberoende enklaver.

Låt Landskrona lära av historien. Blandade funktioner, kompakt bebyggelse och engagerade invånare skapar städer som inte bara ser bra ut på papper, utan också lever, frodas och bär socialt och ekonomiskt värde för generationer framåt. Det är dags att lämna modernismen bakom oss och bygga städer för alla.

Ronnie Niby (S)
arkeolog, sekreterare i arkitekturupproret

En stor majoritet av svenska folket vill inte ha privata vinstdrivande friskolor – ändå finns de kvar.

Nu i dagarna kan vi läsa att på Engelska skolan är det knappt 20 av drygt 100 (undersökta) lärare som har svensk lärarlegitimation och att knappt var fjärde lärare undervisar i ämnen de INTE är behöriga i!

Det här blir värre och värre. Men ändå känns det som att liberaler, moderater och sverigedemokrater är nöjda med resultatet.

För mer än två år sedan skrev vi socialdemokrater i Landskrona hur illa det är med privata vinstdrivande skolor. Det kan ni läsa mer om här.

Hur långt en privat friskola är beredda att gå långt för att skydda sina ekonomiska intressen blir uppenbar av dokumentären ”Tyst i klassen” från HBO Max som släpptes i förra veckan. Aftonbladet skriver att elever berättar gråtande om brott de utsatts för av en anställd på en friskola men de högst ansvariga duckar att svara på frågor.

Vi ska inte ha de här aktörerna i Sverige. Vi socialdemokrater vill förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige. Punkt.

Adis Heldic (S)

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson vill stoppa engelska skolor. Beskt för stans Liberaler och kommunstyrelseordföranden Torkild Strandberg, som har slagit sig för bröstet att han tagit Internationella Engelska skolan till Landskrona för man ska ha ”ordning och reda” i skolan. Mohamsson säger att undervisningen på engelska inte håller måttet så hon kräver en lagändring.

Vet ni att Torkild Strandbergs ”språktest” för lärare i förskola och skola inte gäller för privata skolor som IES, fastän rapporterna säger att man inte alltid har behöriga lärare. Varför ska inte reglerna gälla lika för alla skolor i Landskrona?

Men hemskare är TV-programmet ”Tyst i klassen”* som dömer ut koncernen Internationella Engelska skolan som sektliknande. Fast man fick flera varningar att skolans fritidsledare är pedofil som fotade småflickorna och spred fotona på barnporrsidor gjorde skolans ledning ingenting. Man sopade brotten under mattan men sa till föräldrarna att vara tysta och inte berätta för någon. Fast lagen säger att skolan ska polisanmäla sexbrott, mörkade IES högsta ledning övergreppen och gjorde inget!

166 flickor drabbades av grovt barnpornografibrott på IES!

Jag tycker faktiskt Internationella Engelska Skolan inte föregår med speciellt gott exempel. Så jag skulle aldrig låta mina barnbarn gå där när man vet att ledningen inte tror på elevernas varningar!

Internationella Engelska skolans högsta ledning uttalar sig inte och lägger locket på med företagssekretessen på sin sida. Sånt är det stora problemet när man har skolor som drivs som företag med noll insyn, för det är sjukt att vi skattebetalare som betalar skolan inte får veta vad som händer innanför skolans väggar. Men satsa på kommunala skolor för dom kan inte gömma sig bakom ”företagshemligheter”.

Bort med marknadsskolan som bara tar våra skattepengar i vinst när pengarna ska gå till skolbarnen! Bort med marknadsskolan för ”skyddandet av barnen riskerar att väga lättare än skyddandet av varumärket” varnar reportern i HD om skandalen på IES. Pedofilhärvan var på Internationella Engelska skolan i Karlstad men skolkoncernens ledning försökte mörka brotten, så för tusan varför vill man ha en sån skolkoncern som Internationella Engelska Skolan i Landskrona? För IES är verkligen inget man kan slå sig för bröstet över.

Det var väl inte mycket med den ”ordning och redan” i den skolkoncernen, Torkild Strandberg?

Eva Johansson

* Dokumentären Tyst i klassen (HBO Max) skildrar pedofilskandalen vid Internationella Engelska Skolan (IES) i Karlstad, där en fritidsledare under flera år smygfilmade och fotograferade över 160 elever och spred materialet på barnpornografiska sajter. Trots upprepade varningar från elever och föräldrar agerade inte skolledningen förrän gärningsmannen greps 2023. Han dömdes till två års fängelse och skadestånd.

Serien kritiserar hur skolans ledning prioriterade sitt varumärke framför elevernas säkerhet. IES har avböjt medverkan och förnekar att man ignorerade varningarna.

Nyligen presenterade Skolinspektionen en mycket kritisk granskning av 30 svenska skolor med engelska som undervisningsspråk. De flesta av dessa skolor tillhör Internationella Engelska Skolan (IES) – en friskolekedja som, trots sitt namn, följer svensk läroplan och inte är en internationell skola.

Med tanke på detta är det inte orimligt att ifrågasätta hur nästan 100 % av niorna på dessa skolor ändå uppges vara behöriga till gymnasiet. Stämmer dessa siffror med verkligheten?

I Landskrona betalar kommunen varje månad omkring 500 000 kronor till IES – offentliga medel som finansierar verksamheten, men utan att vi har någon verklig insyn. Det är en allvarlig brist i systemet. När vi inte kan granska hur skattepengarna används, hur kan vi då vara säkra på att kvaliteten motsvarar det som rapporteras?

Oberoende granskningar, som den från Skolinspektionen, pekar på omfattande problem. Det borde få både politiker och föräldrar att reagera. Landskronas barn och ungdomar förtjänar en skola där kvalitet, transparens och pedagogik går hand i hand – inte en marknadsstyrd verksamhet som glider under radarn.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd (S)