Om de elever som har allra störst uppförsbacke här i livet. Och deras föräldrar. Nu tar jag bladet från munnen.
I uppdrag granskning i förra veckan såg jag ett reportage om tystnadskultur inom vården.
Det väckte tankar hos mig, om hur förbjudet det är att kritisera den organisation människor arbetar i.
För många år sedan arbetade jag några veckor på arbetsförmedlingen innan jag blev erbjuden och tog annan tjänst. Där fick personal veta att all kontakt med media skedde via deras särskilt utvalda mediakontaktperson.
Så att vi alla visste det….
När jag jobbade som skolpsykolog i Landskrona stads regi för två år sedan, fick jag inblick i hur barnen på särskolan hade det. Och hur deras pedagoger hade det.
Barnen på särskolan i Landskrona hade ingen lekplats alls. En plätt med gräs och asfalt, ingenting annat. Inte en gunga, inte en klätterställning, inte en trehjuling att leka med. Ingenting.
Lokalerna var små, oanpassade för de här barnens behov. Trånga korridorer och omoderna ytor, dvs inte uppfräschat eller renoverat på mycket, mycket länge. De små toaletterna kunde ge vem som helst klaustrofobi, och många av barnen behöver hjälp av vuxen på toaletten.
Personalen var förtvivlad. Mycket kompetent personal som brann för sitt jobb var fullkomligt knäckta av att försöka få dagen att fungera. På grund av trängsel och brist på stimulans fick barnen hög stressnivå och hamnade ofta i konflikt med varandra.
Detta gjorde mig olycklig, in i själen. När man arbetar som skolpsykolog så utreder man barn, som sedan utifrån resultat, kan hänvisas till att gå i särskolan.
Detta kändes fruktansvärt. Jag skulle inte kunna se de här föräldrarna i ögonen och tycka att denna utredningen har hjälpt deras barn. Barnet kommer att få det bättre på särskolan. Det var meningen att man skulle kunna förmedla det.
Jag googlade särskolor och hittade underbara skolor som tagit sitt uppdrag på stort allvar. Med upplevelserum, varmbubbelpool, stora ytor, lekhallar, målarrum med mera med mera. Stimulans för alla sinnen. Förutsättning att utvecklas ifrån den nivå där ens behov finns.
Min ilska och min frustration över de här barnens situation fick mig att skriva ett mail. Till min chef på centralt verksamhetsstöd/UTB och till Torkild, som jag gått i samma klass som, i gymnasiet. I min värld är vi alla lika. Jag har rättighet att uttrycka min åsikt om hur Landskrona stad tar sig an uppdraget om särskolan.
Men … nej, det hade jag inte rätt att göra. Min chef, som jag inte visste då, även var/är chef över särskolan, tyckte inte att jag skulle skriva ett sådant mail. Torkild kunde ju se det som kritik emot henne. Jaha tänkte jag – och? Hon hade inte ens satt sin fot på särskolan. Hon visste ingenting om hur där såg ut. Därefter utvecklades vår relation på så vis att jag valde att avsluta min tjänst. Trots att jag älskade mitt jobb väldigt mycket. Både elever och kollegor.
Nu tar jag tillvara på min yttrandefrihet och berättar att särskolan borde ges en stor del av Landskrona stads överskott och totalrenoveras, få nya stora lokaleler med gott om personal och gott om resurser.
De här barnen har den största uppförsbacken att gå i livet. Och vi är skyldiga dem en så god start och skolgång som möjligt.
Om någon blir förbannad för att jag säger detta högt och tydligt – Fine with me. Länge leve det fria ordet.
Ha en fantastisk dag alla!
Monica Drexler Bergman
