Med tydlig anvisning visar den militära makten hur en världsordning skall kontrolleras, trots folkets inneboende önskan om att i första hand bygga framtiden på sociala och medmänskliga relationer. Denna militära strategi använder ofta rädslan som medel, framför andra humant angelägna och fredsälskande alternativ.
Dessa strategiska röster stöds av världens ekonomiskt mäktiga delar men även av välorganiserade politiska rörelser som i Sverige – Socialdemokraterna – vilka delvis tappat kontakten med vardagsmänniskan, vars högsta önskan är att leva i harmoni med sin granne.
Jag undrar vart efterkrigstidens röster för fred och skydd av grundläggande livsvillkor tog vägen? Livsviktiga behov som frisk luft, bördig jord och ett klimat som möjliggör liv på stora landområden där människor levt i många hundratals år. Samtidigt har extrema partier lyckats få fäste i västvärldens folkvalda församlingar, genom att framställa stor oro inför framtiden.
Men trots denna oro finns det ljuspunkter. Engagemanget för medmänsklighet tar allt större plats i det offentliga samtalet. Många minns fortfarande de progressiva perioderna på 1960–80-talen, då fredsfrågans röster hördes och protesterade för en bättre och rättvisare världsordning.
Idag syns detta i volontärarbete på soppkök, second hand-butiker och andra sociala initiativ – ofta lett av kvinnor som visar vägen, med bra stöd av många män.
Så sker genom social aktion
där goda hjärtan finns
som en smittsam ambition
byggd på flertal kvinns
Därtill en och annan duktig man
med mera muskelmassa
som gör så gott han kan
till stöd för hjälpens kassa
Nog finns det krafter som bygger upp
en framtid, varmt i mänsklig grupp
som ser det godas perspektiv
i form av humana initiativ.
Olle Pålsson
