Svar på Örjan Kristensons insändare Landskrona kommun: Ett svart hål
Jag blev verkligen berörd av Örjan Kristensons fredagsinlägg. Precis sådär är vi nog många som känner när vi är i kontakt med kommunen och när vi anmäler fel. Till exempel de stora vedklabbarna som ska föreställa flis att gå på i motionsspåren. Eller när stranden på Cement helt fylls av en otäck rosa sörja i veckor. Eller när så många lider av att trafiken är för snabb och bullrig utanför huset. Eller när en handikappad eller äldre inte får den hjälp och det stöd den behöver. Eller när skolan eller vårdcentralen inte fungerar. Eller när gator och trottoarer är håliga och söndriga. Eller när idrottsanläggningar fortsätter att förfalla. Med mera.
Då kan man undra vad politikerna i de olika nämnderna gör, trafik, miljö, omsorg, utbildning, primärvård med flera. Och med all rätt. De är valda till att få kommunen att fungera. I stället är det nästan tyst, många bevärdigar sig ofta inte ens om att svara.
Oppositionen är svag menar Kristenson. Ok, då det dags att engagera sig och stärka den, tycker jag. Folk som Kristenson hade behövts i politiken, tror jag.
Hos många medborgare har det skapats en enfaldig tro att högsta politikern fixar allt. Det gör han i n t e. Han fixar bara det han själv vill. Han är också väl känd för att aldrig besvara kritik, trots att han är väl betald för att stå för den politik han skapat. I stället syns och hörs han bara när media vill presentera något positivt, där han tycker att han (ensam)) kan ta åt sig äran. Han skickar istället fram tjänstemän eller andra politiker att stå för negativ kritik. Och det är kanske därför de politikerna också slutat svara. Varför ska de hängas ut och stå för hans politik? Det är den kultur han skapat i sin politikerkår.
Kristenson tror att mycket av de så kallade ärendena bollas vidare till tjänstemännen att besvara och åtgärda. Och det är då jag undrar:
Vad sjutton gör då stadshusets tjänstemän?
De ska ju åtgärda och utföra det politikerna bestämt. Vi vet alla att många inte direkt är underbetalda. Telefonsvararna är ofta på- även om de fått en helt ny ”kommunikationsavdelning” som ska ta telefon. Och tjänstemännen är många, chefer, kommunikatörer, samordnare, konsulter, strateger, koordinatorer, projektledare, med mera.
Många av dem strävar på och gör sitt jobb. Även de är tvungna att följa de ramar de politiskt ledande politikerna bestämt- ekonomiskt och politiskt. Att protestera kostar ofta både jobb och lön verkar det som. En politikerrädsla verkar finnas. Men kanske är det ändå dags att minimera tjänstemannakåren?
Och kräva en dialog med de ledande politikerna. På dagens fullmäktigemöten (jag har lyssnat lite) verkar inte finnas en konstruktiv dialog, allt är klubbat och klart med hjälp av förutbestämda politikerpartners – i ett samarbete liknande Tidö-avtalet. Vi hade behövt en konstruktiv debatt och en aktivare opposition. En bredare opposition som mer kraftfullt vågar reagera och reservera sig mot det man tycker är felaktigt även om man då hånfullt kallas ”nej-sägare”. ( en taktik att effektivt förminska, försvaga och tysta oppositionspolitiker).
Men då kan vi inte ha en politiker i toppen som dels hånar opposition och dels inte kan ta kritik och besvara medborgarna – av rädsla för att förlora makten.
Lena Nilsson
