I dagsläget ligger flera överklaganden mot Landskrona kommun. Jag har skrivit fyra artiklar om tillståndet på våra gator och trottoarer. INGEN politiker har bemödat sig att svara på mina frågor om tillståndet på det mest basala i en kommuns skyldighet att svara för underhållet i en stad.
Det är som om vi medborgare befinner oss i händelse-horisonten av detta svarta hål – vi kommer snart att bli uppslukade av den likgiltighet som kommunens företrädare visar oss skattebetalare.
Jag blir mörkrädd av den brist på empati och feghet som Annette Lindberg Mohlin visar i sitt svar till Landskrona Direkt när en hypotetisk fråga ställs om behovet hos en hypotetisk människa som är hypotetiskt förlamad. Som politiker borde hon väl ändå kunna svara på en sådan hypotetisk fråga?
Om nu det är så att politikerna i varje givet fall hänvisar till tjänstekvinnorna/männen i förvaltningen – vad ska vi då med politiker till?
Och… varför ska då jag rösta i nästa kommunalval?
Det finns konsensus i stadshuset där man sitter i knät på varandra. Oppositionen är så svag att de inte innebär något alternativ för mig som röstberättigad medborgare.
I detta svarta hål vandrar jag omkring i en stad där människor fortfarande hälsar på varandra. Landskrona är en fantastisk stad. De som bor här bryr sig (oftast) om varandra.
Därför vore det ju fint att se politiker och tjänstemän – som faktiskt bor i staden på hembesök hos människor med behov av hjälp… Och på våra trottoarer!
Örjan Kristenson
