Här följer en liten sammanfattning:
- Den 20/6 skriver jag en debattartikel om ” Denim blue tableau” på cementbunkern nere vid vallgraven. Jag kritiserar innehåll och texter. Jag får inget svar.
- Den 6/9 startar fotofestivalen, den får genast kritik för att ensidigt visa viss typ av fotografi av Csaba Bene Perlenberg.
- Den 15/10 stänger utställningen ”Tidsvittne” där jag medverkat med analog, traditionell fotografi. Vi hade under tio dagar fler än 1300 besökare. Många av dessa var starkt kritiska till utbudet på Festivalen.
- Den 20/10 publiceras en debattartikel av mig i Landskrona Direkt under rubriken ”Landskrona Fotofestival?” Jag får inget svar.
- Den 7/10 publiceras ytterligare en debattartikel av mig i Landskrona Direkt ”Från Landskrona Foto: Inte ett Knyst!” på samma tema. Jag får inget svar.
Trött och besviken på att vänta på svar på mina frågeställningar (vilka kan ses i nämnda debattartiklar) vänder jag mig till slut den 17/10, direkt till Johan Dahlén på kulturförvaltningen. Förvaltningschef för kultur, Anna Hansen får också ta del av mina frågor. Så under några dagar bollar Johan och jag frågeställningar och eftersom han är kommunal tjänsteman är han tvungen att svara. Jag får undflyende svar på frågan om kritiken varför Festivalen var så ensidig – något som han som ansvarig för Festivalen hävdar att den inte var – trots att mycket av kritiken handlar just om ensidighet. I detta sammanhang bör nämnas att jag aldrig tidigare år sett så många insändare som kritiserat urvalet på Landskrona fotofestival!
Andra förklaringar handlar om tidsbrist inom organisationen. Men… att jag under månader mötts av tystnad kan väl inte bara förklaras med tidsbrist? När Johan Dahlén, som kommunal tjänsteman, är tvungen att svara, finns det tid!
Därför undrar jag varför han – eller någon annan i organisationen – undvikit att tidigare svara på mina debattartiklar?
Johan Dahlén hävdar också att ”När det gäller debatt, så är vi väldigt intresserade av engagemang och vi är som offentlig förvaltning väldigt transparenta.” Detta påstående går helt emot den mur av tystnad jag mött när jag kritiserat Landskrona Foto i mina debattartiklar.
Svar från den konstnärliga ledningen; Jenny Nordquist och Jenny Lindhe lyser helt med sin frånvaro. Bör man inte som curators kunna stå för, och debattera konstnärligt innehåll?
Den 18 och 21/10 kritiseras ”Kulturnattskrocken” på ”Planket” i Landskrona Direkt. Anna Hansen, Förvaltningschef för kultur, svarar omgående. Varför utsträcks inte samma ynnest till mig? Av någon inom kulturförvaltningen eller Landskrona Foto?
Till sist; varför referensen till filmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret”? Jo, när jag debatterar om Landskrona Foto och Fotofestivalen känner jag mig som Rolf Skoglund när han instängd mellan två bilar försöker komma ut ur sin bil innan systembolaget stänger – Jag kommer ingenstans.
Och, ursäkta sarkasmen, men vädret var åtminstone vackert under festivalen!
Efter att jag skrivit ovanstående riktas ytterligare kritik mot Landskrona Foto av Nils-Petter Löfstedt. Svaren från Johan Dahlén är lika undanglidande som de jag har erfarenhet av.
Men, Nils-Petter får åtminstone svar. Något jag inte fått på dessa sidor sedan den 20 juni.
En organisation som döljer sig bakom tystnad och stoppar huvudet i sanden när den får kritik förlorar sin värdighet och respekt från fotografer som har mångårig erfarenhet från den professionella världen.
Tystnadskulturen inom Landskrona Foto är för mig en gåta – det bådar inte gott för framtiden och är till slut en fråga om festivalens vidare överlevnad.
Örjan Kristenson
Mångårig medarbetare till fotografen och Hasselblads-pristagaren Christer Strömholm.
