Ja, jag hade ju en vit månad i februari, som alla andra år. Det är ju den kortaste månaden! Dock var det extra jävligt i år, månadsjäveln hade ju 29 dagar. Men i lugn takt vande jag mig i mars med det nya livet, enstaka öl. Tills igår, vitvin och fisk utan att tänka på att bjuda in någon..
På velocipeden och ner till vårt älskade systembolag. Gick där vid hyllorna, spanade efter den etiketten som var så bra sist. De anställda där, svassade omkring och erbjöd sin hjälp. Nätack, jag vet vad jag ska ha! Troligtvis var det utgånget?! Fann det ej men en god chansning på ett rosé gav sedemera önskat resultat. Tänkte att när jag ändå är här tar jag en rödvinare för kommande behov. Det var inga problem. En medkund vid rödvinshyllorna hade samma problem och vi slängde några ord med varandra. Jag sade att jag har problem att komma ihåg namnen på vinerna, men att jag känner igen etiketterna. Samma här, sade han, men är det ett bra vin fotograferar jag av etiketterna innan jag slänger flaskan. Men vad hjälper det när vinet är utgånget ur deras sortiment?’ Jag bara undrar?
Nåväl, för att göra en kort historia lång…, jag ämnade mig hemåt. Men vid ett av stadens etablissemang, hejdade jag mig. En öl kan väl inte skada, tänkte jag och slank in. Väl inne, spanande efter bekanta ansikten föll valet på ett bord, där jag endast kände en av fem. Jag slog mig ner, nickade och presenterade mig, vilket besvarades. Diskussioner om ditt och datt, åhördes. Satt själv mest tyst och lyssnade. Plötsligt säger han som hade ordet. ”Hur många av er har suttit i en fyllecell?”
Folket vred och vände sig, känsliga saker.. Själv tänkte jag tillbaks och mindes… Så slank det ur en; Jo dom hade haffat han i Landskrona, men han hade vaknat i arresten i Helsingborg. ”Jävla skithotell, dom serverade inte ens frukost!” En annan hade pissat bakom rådhuset i stan och någon nyutexaminerad pojkspoling hade knackat honom på axeln och undrat vad han höll på med. Då han inte hade legitimation på sig fick han följa med. Detta var under Landskronafestivalen. En annan hade oxå vaknat där, men hade inget speciellt minne om vad som försiggått dessförinnan. En annan vid bordet hade aldrig varit med om det, troligtvis var han för ung… Den enda damen vid bordet, skakade på huvudet och mumlade ”verkligen inte!!”
Ögonen vändes mot mig, där jag satt i andra tankar, men ändock lyssnat på konversationen. ”Jo, det var så här….” inledde jag.
Jag och kompisen hade fått nys om att Kim Larsen skulle hålla en utomhuskoncert på Cristiania i Köpenhamn. Gratis, alltså. Det var bara vi skåningar som visste vem han var, då på 70-talet. Jajo, danskarna visste ju! Vi tog färjan till Tuborg, inhandlade lite vin och placerade oss på vallarna därstädes. Det var en solig och varm dag, mittisommaren. Av den anledningen tog jag av mig på överkroppen. Vi njöt av koncerten och skulle ta oss hem. Av någon anledning beslöt vi oss för att ta Ströget upp till Hovedbanegården. Då hade jag på grund av värmen även tagit av mig strumpor och sandaler och placerat tillsammans med skjortan i en plastpåse. Så långt är jag med…
Någonstans på Ströget, bestämmer vi oss tydligen för att inhandla ytterligare en flaska vin. Kompisen stack och gjorde detta, av godhet tog han med sig plastpåsen med mina persedlar….Jag satt kvar på en bänk i vimlet….
Plötsligt slog jag upp ögonlocken. Jag drömmer tänkte jag. Tänk en cell med järngaller, sådan man ser i amerikanska filmer, det var synen som mötte mig. Innifrån!! Jag fattade att jag var finkad, men var och varför??
”Hallå, hallå.” Minns jag att jag skrek. ”Hold så keft!”, var svaret långt borta i korridoren. Aha, danska, tänkte jag och förstod att jag var på andra sidan sundet. Men kunde inte minnas hur jag hamnat där. Det var en tidig morgon och jag frös, fast det var sommar. ”Kan jag få mina kläder!”, skrek jag till rösten bortom korridoren. En uniformerad jeppe kom, tittade i sina papper och konstaterade att förutom det jag hade på mig (ett par jeans) fanns inget annat antecknat.
”Skit!”, kommer jag ihåg att jag tänkte.
Där låg jag ytterligare några timmar. Tänk själv, vad man funderade på! Jo, vad fan hände igår!?
Så kommer det några vänliga poliser och erbjuder sig att köra mig ner till Tuborg havn. Givetvis tackar jag, ja! Väl i hamnen erbjuder de sig att betala färjebiljetten till Landskrona, fan vet om det inte var de som haffade mig?`Jag tackade vänligt nej. På denna avgången, med en specifik båt, visste jag att det var en kompis ombord som klippte bijetterna. Behövs ingen biljett, var min slogan, just då. Där stod jag först i kön, lite frusen, men vid liv. Huttrande såg jag kön bakom mig fyllas på… Så börjar det spöregna. Efter en natt i en kall fyllecell gör det ju varken från eller till, men folk i kön började titta underligt på mej. Halvnaken i regnet, Tuborg havn, visst det var skärmtak där vi stod, men ändå…
Nå färjan lade till, äntligen tänkte jag, varmed jag menade att jag skulle bomma en cigg av min biljettklippande kompis. Jag rökte på den tiden! Vadfasen, det var ju styrman som kom för att klippa biljetterna, inte kompisen. Först i kön, försökte jag halvnaken smita förbi. ”Åppåppåpp, var ska du ta vägen” Jag började förklara…, men för honom verkade det för invecklat så han bad mig ställa mig åt sidan, medan han klippte typ 100 andra resenärer, som passerade där jag stod och frös. När den sista passerat sade han, ”Okey, får höra din historia”. Vilken jag berättade.
”Ombord med dej!!”
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
JANNE SVENSSON
