Det är lördag runt lunchtid. På stan pågår Mustaschkampen och utanför Galleri Gamla Staden ringlar kön lång. Landskronaborna har fått lära sig mer om prostatacancer och visat sig nyfikna på rockikonen Dregens grafik. Kring detta funderar inte Pelle Friberg som just tvingats checka ut från Akutbo Engelbrekt. Han får hjälp att spänna fast sin väska med ombyteskläder baktill på sin permobil och mellan benen placeras en stor kasse. Hans övriga tillhörigheter magasineras i ett förråd på Engelbrekt under max tre månader.
– Sen hottar de skiten, säger Pelle Friberg.
59-årige Pelle Friberg är hemlös. Hans leukemi har slitit så pass på hans kropp att han nu är rullstolsburen eller om vi ska säga permobilberoende för att ta sig fram.
I ett år och elva månader har han varit bosatt på Akutbo Engelbrekt, det kommunala jourboende där vuxna kommuninvånare som saknar bostad och andra medel för att lösa sin bostadssituation kan få bo tillfälligt.
– Jag tjänar för bra för att få bo kvar. Beroende på antal dagar i månaden har jag ut 7600-7900 kronor i månaden, berättar han när han skickligt manövrerat sin permobil in på redaktionen och vi ska få höra historier som inte är värdiga ett samhälle där alla bör ha tak över huvudet.
För att göra en lång historia kort så har Pelle Friberg under sin hemlösa vecka blivit blåst på ett boende i Klippan och därmed tvingats ta in en natt på Hotell Erikslund längs E6 vid Ängelholm. Sovit två nätter, ”tills pengarna tog slut”, på vandrarhemmet i stan och därefter två nätter på Kolet, det vill säga det nyöppnade stödboendet på industriområdet för stadens allra mest utsatta invånare.
Pelle Friberg hymlar inte med att han en gång i tiden ”varit en fyllegubbe men jag har hela tiden skött mitt arbete”. Under de nära nog två åren han bodde på Engelbrekt har han inte rört en droppe.
– Däremot blev det en fylla i lördags, säger han lugnt.
Pelle Friberg ger ett sympatiskt intryck. Lugn och ödmjuk och trots sin livssituation fylld av humor och nära till skratt. Han är sinnebilden för att vi alla en dag kan hamna i olyckliga omständigheter som placeras oss på pinnen längst ner i vårt samhälle. Där vi tror det ska finnas ett skyddsnät.
– Jag har sysslat med det mesta inom de tyngre industrijobben. Jag har kört olika maskiner. Reparerat maskiner. Mitt sista jobb hade jag på Basmetall. Jag fick leukemi och det satte sig på benen. De elakartade grejorna i blodet käkade upp nervtrådarna från höften och ner till fötterna, konstaterar han kallt men inte utan framtidshopp.
– Det blir bättre hela tiden även om sjukdomen ligger latent säger min läkare. Jag kommer alltid att bära på den men jag tränar varje dag och hoppas i framtiden kunna gå lite igen.
Det var under sjukdomens aggressiva period när Pelle Friberg låg inlagd på sjukhuset som han blev bostadslös.
– Jag hyrde i andrahand av en kompis som i den vevan sade upp lägenheten. Den 23 december (2016) skulle avdelningen stänga för julen och det var då jag hamnade på Engelbrekt.
Med tanke på sjukdomsbilden och handikappet kan Pelle Friberg inte ta vilken lägenhet som helst. Trots detta har det hänt att han uppmanats att söka lägenheter som han omöjligt kunnat ta sig in i. Det har också hänt att han kallats för att titta på just sådana boenden. Otaliga är de lägenheter han hittills sökt men låg inkomst och betalningsanmärkningar är inget som gör att fastighetsägarna står på kö.
– I början på akutboendet kunde jag knappt söka lägenhet för att jag var så jäkla sjuk. Men sista året har jag sökt tio i veckan, om det funnits så många. Det har varit kravet från min boendehandläggare. Det är möjligt att hon fick en nagel i ögat till mig. Jag kanske var lite studsig där nere på soc. Hon skulle bara ha sista ordet. Så nu sitter jag här utan tak över huvudet, säger han.
Inte heller till det sociala rehabboendet Fäladen, vilket ersatt Granet, var Pelle Friberg välkommen till.
– Jag har inte den missbruksproblematiken som krävs för att bli placerad där. Jag sa rent av till dem att jag kanske ska börja dricka igen. Svaret jag fick var att ”det är ingen bra idé”.
Som av en händelse sålde kommunstyrelsen en marklägenhet i Drottningen vid sitt senaste möte.
– Kommunen har en del lägenheter och ganska nyligen var där en tvåa i markplan som jag vet blev ledig. Det berättade jag för min handläggare. Det låg inte på hennes bord fick jag veta då.
– Jag vill bara som alla andra ha tak över huvudet och lite lugn och ro. Är det för mycket begärt?, avslutar han.
”I vissa situationer kan socialtjänsten hjälpa till att ordna ett tillfälligt boende.”, skriver Landskrona stad på sin hemsida. I vissa andra situationer kan man tydligen inte det. Inte om personen är rullstolsbunden och har leukemi.
Landskrona Direkt kommer i nästa veckan att följa upp historien och låta såväl tjänstemän som politiker få komma till tals i frågan.
– Sen ska jag vara ute till klockan 8. Jag kan ju inte bara sitta på biblioteket hela dagarna, säger han innan han styr ner mot stan.
