Redan första dagen då min kompis, låt oss kalla honom Christer, skulle företaga sin resa till, och sedan från, jobbet med allmänna kommunikationer så blev det strul. Jag känner Christer sedan 15 år. Han bor vid Vilan i Landskrona och ”jobbade” på Samhall i Landskrona, när han plötsligt (2016) förflyttas av Samhall till Samhalls aktiviteter i Postnords anläggning i Tostarp.
Christers första arbetsdag var bussförbindelsen i Landskrona mot Helsingborg försenad. Detta innebar att han kom för sent till Knutpunkten (oavsett val av regionbuss eller tåg så kan det bli problem) och därför inte hann med busslinje 54, som slingrar sig genom Helsingborg till Tostarp.
Min kompis skickades således på sightseeing genom Skåne. Hans arbetstider innebar att han förlorade tre timmar per dag sittande på bussar och tåg. Han har ingen bil.
Utifrån dagens ständiga problem med allmänna kommunikationer begriper jag inte varför folk skickas iväg att söka jobb utanför bostadsorten, eller till s.k. arbetsträning.
Här krävs en kursändring i arbetsmarknadspolitiken och i de lokala strategierna för ekonomisk tillväxt. Jag vill verkligen inte konkurrera med låginkomsttagare etc. om sittplatser på överfulla/ försenade tåg.
Var står de politiska partierna i denna fråga? Utifrån exemplet ovan kan man använda ordet pendlingsskojeri alternativt pendlingsstolleri!
Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds universitet
PS. Jag för numera, lite då och då, en dagbok över mina resor i västra Skåne./Ds.
