Torkild Strandberg, en förstående man med humana värderingar, en sann liberal.
Sitter vid mina tangenter och försöker hitta en början till en text på en fruktansvärt ångestfylld tanke, jag har idag nåtts av budet att Torkild Strandberg och Liberalerna i Landskrona åter blöter frågan angående drogtest av unga, ett ”Liberalt” parti som inte bara viskar om sina funderingar bakom lykta dörrar utan helt ogenerat tar ut dom i ljuset och gör det till en valfråga.
Drogtest kanske låter oförargligt och näst intill lite smart för att tidigt fånga upp framtida missbrukare och hjälpa dessa genom att koppla in hopplöst ineffektiva sociala myndigheter. Men vad är ett drogtest egentligen?
Tänk er scenariot att er son eller dotter går till skolan en vanlig skoldag, glad för att få träffa kompisar, glad för att få lära sig allt det där nya och framförallt glad för de där 20 minuterna av rast när man kan leva alla dom där äventyren man har i sina drömmar. Det ditt barn inte vet på väg till skolan är hur en eller antagligen två okända vuxna kommer att hämta henne under en lektion och ta barnet till en avsides toalett. Ert barn ska beordras in på toaletten och får en pappmugg i handen, barnet ska tvingas ta av sina byxor medans de okända vuxna tittar på, hela tiden vilar ett par övervakande ögon mot skrevet och flickan eller pojken får stanna på toaletten till dess att hon lyckats kissa.
Varför måste det då gå till såhär? Varför kan man inte bara ha med ett litet kissprov hemifrån? Jo för om du som barn eller ungdom är ”smart” nog att både finansiera och köpa droger så är du absolut intelligent nog att kunna manipulera ett urinprov. Detta i sin tur innebär att antingen kan man strunta i att drogtesta barnen då bara drogfria barn lämnar rätt prover eller måste barnet övervakas under processen. Antagligen måste de vuxna vara just två för att ingen av de goda samariterna som är där för barnens välmåendes skull i efterhand ska kunna anklagas för någon slags sexuellt övergrepp
Efter att ditt barn kissat i den där muggen så dumpas hon av utanför klassrummet igen och förväntas återgå till att insupa allt det där som lärs ut där inne, men för de flesta barnen slutar den där glädjen hon kände på väg hemifrån just där och då. Tankar och skammen av att precis behövt ha vuxna människors blickar på sitt nakna kön, frågor i huvudet som ”varför just jag” och den totala rädslan över vad klasskompisarna ska fråga och framförallt vad hon ska ljuga ihop för svar till sina nyfikna vänner.
Den där 20 minuters rasten blir inte en tid för äventyr det blir en tid för att försöka bli osynlig, det är början på en tid av försiktighet och avståndstagande från vuxna. På vägen hem skäms ditt barn, vad ska hon säga hemma, vågar hon berätta att hon blivit anklagad för att ha tagit droger?
Låt oss ponera att barnet kommer hem och faktiskt vågar berätta och söka stöd, du som förälder kommer såklart att bli rasande och ifrågasätta varför i hela h-lvetet just ditt barn blivit testat. Återigen ett enkelt svar på en väldigt tung fråga. Ditt barn är möjligtvis unik i din miljö men i ett demokratisk samhälle är alla lika värda och då måste alla gå under samma kontrollorgan.
Med den här insändaren hoppas jag Torkild med undersåtar tar sitt förnuft till fånga och öppet skrotar den här perversa punkten i sin valkampanj.
Samtidigt vädjar jag till Landskronas röstberättigade invånare, tänk efter. Gå inte på det populistiska skitsnacket om att övervakning är det enda rätta.
Från djupet av mitt hjärta ber jag er, låt våra barn få vara barn och låt deras oskuldsfulla själar få va orörda den lilla tid dom vandrar i små skor.
Torbjörn Helmuth Andersen
