Arkiv: Planket

”- Nu inför vi offentlighetsprincipen i alla friskolor. Nu skärper vi tillsynen och ökar insynen och transparensen i våra friskolor”, säger Simona Mohamsson (L).
Och ser så där strålande lycklig ut som bara hon kan göra när hon uttalar sig i media.
Som om hon kommit på något nytt.

Men detta har vänstersidan velat länge. Faktiskt ända sen marknadsskolorna, på borgerligt initiativ poppade upp. De har till och med velat lägga ner marknadsskolorna, men stoppats i riksdagen av just Liberalerna och resten av Tidöpartierna. Och ute i kommunerna har liberala kommunpampar satsat hårt på just marknadsskolan. ”Sveriges bästa skola”?, hävdade  man. Här behövdes minsann ingen insyn och transparens.

Men nu har Liberalerna gått så långt i sin valfångarpolitik att de till och med, lite försiktigt, låtsas (bara låtsas) att de vill lägga ner marknadsskolorna. Eftersom de flesta väljare vill det och eftersom Liberalerna är desperata efter att få fler väljarröster.
Och Simona fortsätter att stråla i media. Man måste beundra hennes glada humör nu när Liberalernas  opinionssiffror dalat nästan till nollnivå.

Lena Nilsson

Det är med förfäran, ilska, sorg och upprördhet som vi läser om misshandeln på en skola i Landskrona. Vi vet ju i princip ingenting om vad som hänt eftersom det hände på en fristående skola.
Låt oss hoppas att de drabbade, offer såväl som förövare blir omhändertagna på ett bra sätt. Det kommer att behövas mycket stöd till offret och hans familj men oxå insatser av olika slag till förövaren och hans familj. Det får aldrig hända igen!

Håkan Lans; gruppledare för Socialdemokraterna i utbildningsnämnden

Jag delar i stora delar Lars Erlandssons analys: dagens politik har fastnat i ett nollsummespel där kommuner konkurrerar om jobb istället för att skapa nya. Det gynnar främst exploatörer, markägare och karriärpolitiker – inte sysselsättningen i sig.

Men det finns också saker som behöver förklaras tydligare.

Arbetslösheten kan aldrig bli noll. I ett öppet samhälle finns alltid friktionsarbetslöshet – människor mellan jobb – och strukturell arbetslöshet när kompetenser inte matchar arbetsmarknadens behov. Det är inget systemfel, utan en grundläggande realitet i alla moderna ekonomier. Däremot är dagens nivåer inte “naturliga”. Tvåsiffrig arbetslöshet är ett politiskt misslyckande, inte ett samhällstillstånd. Efterkrigstidens låga arbetslöshet byggde inte på marknadens självreglering, utan på aktiv statlig politik: offentliga investeringar, industriell uppbyggnad, regionalpolitik och samhällsbyggande projekt.
Exemplet med beredskapsarbeten är därför relevant – inte som nostalgisk symbolik, utan som modell: arbete skapades därför att samhället behövde byggas, inte för att det var företagsekonomiskt lönsamt på kort sikt. I dag finns dessutom tydliga behov där arbete och samhällsnytta sammanfaller: klimatanpassning, kustskydd, infrastruktur, sanering, bostadsbyggande, vattenhantering och energisystem. Det är arbetsintensiva projekt som både skapar jobb och stärker samhällets långsiktiga motståndskraft. Här blir kritiken mot dagens politik berättigad: istället för samhällsbyggande har vi fått etableringskonkurrens, projektretorik och omflyttning av jobb mellan kommuner. Det ser ut som utveckling – men förändrar inte arbetslösheten som systemproblem.

Den verkliga frågan är därför inte varför arbetslösheten aldrig blir noll.
Den är: varför politiken har slutat försöka hålla den låg genom samhällsbyggande investeringar.

Arbete uppstår inte spontant ur marknaden.
Det skapas genom politiska beslut.

Och det är där ansvaret ytterst ligger, vilket till stor del vanligen utövas från regering och riksdag.

Ronnie Niby (S)

Här träter liberalernas ledare med en yngre sosse om arbetslösheten, men ingen har recept på hur man skall komma från 11% tillbaka till 2% eller lägre som det var på 1970 talet innan varvs- och börskraschen 1987. Detta trots att väljare från LO dragit ner sitt stöd till bägge partierna, SD uppstått och liberalerna är nere på 1,4% i valundersökningar inför kommande riksdagsval.

L och S lösningarna går ut på att ta jobb från andra kommuner där deras partier styr. Detta 0-summespel, denna dog-eat-dog mentalitet gynnar bara de som blir rika på stora klipp och en och annan karriärpolitiker.

Min farfar hade beredskapsarbete och fyllde igen delar av vallgraven kring Citadellet. I dagens läge skulle invallning mot havsnivåns höjningar söder om centrum kunna skapa ny mark för industri och bostäder samt rädda det för många arbetande i kommunen viktiga fritidsområdet Axeltofta. Att satsa på statligt/kommunalt finansierade projekt för att minska arbetslösheten är den bästa lösningen om vi borträknar den enorma satsningen på militär upprustning. Egentligen enda lösningen därför vi vill ha fred och arbete. Inte fred eller arbete.

Lars (Lasse) Erlandsson

Ännu ett snöfall har drabbat Landskrona Stad.  Halkbekämpningen är lika dålig denna gång som förra gången.

Jag har full förståelse för att det går långsamt då jag förstått av svar från avdelningschefen Peter Edvinsson att han tydligen måste gå ut och titta hur det ser ut på gatorna innan halkbekämpning påbörjas.

Jag skulle ju önska att han hade med sig ett saltkar så hade det kanske kunnat bli lite mindre halt.

Jag anser att politikerna oavsett partibehörighet skulle återinföra tjänstemannaansvar. Då kanske det kunde hända något.

Mitt senaste mail till Edvinsson var följande:

”Nu har det snöat igen på Gamla Kyrkogatan. Om du går ut nu så är den hal igen. Sist hade det ju smällt undan eftersom det gick en vecka före du kollade. Det skulle vara bra med lite salt eller sand så att man kan gå utan att vara rädd för att halka omkull”

Med Vänliga Hälsningar
Kenneth Görtz

Landskrona säljer sin framtid – Strandbergs argument håller inte  

Torkild Strandbergs påstående var att utan mark att bygga på skulle inga företag etablera sig i Landskrona, och han listar stora företag som exempel – SAAB Kockum, Pågen, Alfa Laval och DSV – för att ge intryck av framgång. Denna argumentation är full av floskler som han regelbundet använder i sina videoklipp utanför stadshuset. Strandberg antyder dessutom att mitt perspektiv inte är legitimt om jag inte skriver som företrädare för Socialdemokraterna, vilket kan tolkas som ett försök att begränsa debattfriheten: det är nästan som om han vill säga att man inte får argumentera utan att först deklarera exakt vems ståndpunkt man representerar. Det är ett subtilt auktoritärt grepp som flyttar fokus från sakfrågan till vem som ”får” tala. Kan tillägga att jag uttalar mig i rollen som medborgare, kommuninvånare, socialdemokrat, väljare och demokratiförespråkare.

Hans påstående att Socialdemokraterna bara beskriver problem och risker, utan att erbjuda lösningar, och frågan om man vill ha etableringar eller inte, är en falsk dikotomi som inte speglar verklighetens komplexitet. Verkligheten visar att företag kan etablera sig på många sätt, genom samverkan med befintliga lokaler, riktade incitament, innovation och lokalt entreprenörskap. Att räkna upp några exempel som bevis för att modellen fungerar ignorerar verkliga effekter på arbetslöshet, sociala skillnader och långsiktig stabilitet. Volym skapas, men inte struktur. Kvaliteten på jobben och social nytta granskas inte. Givetvis är även markförsäljning ett verktyg, däremot är det en ändlig resurs och inget som är en lösning i det långa perspektivet. Vilket rent empiriskt Strandberg har visat, det har inte gjort någon skillnad på den strukturella arbetslösheten de senaste 20 åren.

Videoklippen och flosklerna ger illusionen av handling, men adresserar inte verkliga problem: social hållbarhet, strategisk planering och stadens handlingsutrymme. Strandberg bör också ställa sig frågan vad hans lösning skulle vara när marken som han säljer tar slut – ska Landskrona börja bygga öar i Öresund för att sälja mer mark?

Socialdemokraternas modell bygger på långsiktiga, konkreta åtgärder som kombinerar ekonomiska incitament, administrativa förenklingar, infrastruktur, nätverk och kunskapsstöd, marknadsföring och integrerade strategier. Småföretag kan växa om de får skattelättnader, startkapital eller mikrolån och subventioner för nyanställningar. Företagsadministrationen måste vara snabb, digitaliserad och enkel att navigera, och tillgången till lokaler, internet och transportmöjligheter avgör etableringsviljan. Företagsinkubatorer, mentorskap, rådgivning och lokala nätverk skapar förutsättningar för samarbete, kunder och finansiering. Samtidigt stärker marknadsföring av staden, lokala initiativ och evenemang småföretagens synlighet och attraktionskraft. Långsiktiga strategier som integrerar småföretagande i stadsutveckling och utbildning, med fokus på lokala målgrupper, skapar en hållbar grund för tillväxt.

Tillväxt är ett verktyg, inte ett självändamål. Strandbergs metod är kortsiktig, symbolisk och ohållbar. Socialdemokraterna vill skapa ett Landskrona där företagande kan växa hållbart, utan att kommunen säljer sin handlingskraft, och där staden byggs som samhälle – inte bara som markaffär.

Ronnie Niby
Medborgare, kommuninvånare, socialdemokrat, väljare och demokratiförespråkare

Markförsäljningar som gav jobb – är S emot dem?

Torkild Strandberg
Liberalerna

Under storhelgerna samlas många av oss med familj och vänner, kring ett dukat bord, i ett varmt hem. För många innebär dessa dagar gemenskap, vila och trygghet. Samtidigt finns det människor i vårt land som inte vet var de ska sova i natt. Hemlösheten är inte ett abstrakt problem; den är högst verklig, och den är ett misslyckande för ett samhälle som säger sig värna människovärdet.

Men för att kunna ta ansvar måste vi först våga se verkligheten som den är. Idag mäts hemlösheten olika i olika kommuner. Definitioner och metoder skiljer sig åt, vilket gör att statistiken spretar och inte går att jämföra. De nationella mätningarna använder andra kriterier än de kommunala, vilket leder till en otydlig och ofullständig bild av hur många människor som faktiskt lever utan ett tryggt hem.

Som kristdemokrat ser jag detta som djupt problematiskt. Jag är övertygad om att varje människa har ett unikt och okränkbart värde, oavsett om hon har en bostad eller inte. Men när statistiken brister riskerar människor att bli osynliga. Och när människor blir osynliga, uteblir också de politiska insatserna.

Vi behöver därför en gemensam grund för hur hemlöshet mäts i Sverige. Om alla kommuner använde samma definitioner och metoder som de nationella mätningarna skulle vi få en mer rättvisande och jämförbar bild. Det skulle stärka både det kommunala och det nationella arbetet mot hemlöshet och göra det möjligt att sätta in åtgärder där de verkligen behövs.

Storhelgernas budskap handlar om gemenskap, ansvar och omsorg om vår nästa. Det förpliktigar. Ett samhälle som blundar för hemlösheten eller som nöjer sig med bristfällig kunskap om den sviker detta ansvar. Om vi menar allvar med att ingen ska behöva stå utanför gemenskapen, då måste vi börja med att räkna alla. Även dem som saknar en egen dörr att stänga om sig i vinterkylan.

Max Dahlgren
Civilsamhällespolitisk talesperson KDU

Under Torkild Strandbergs tid vid makten har en särskild strategi återkommit gång på gång: att sälja kommunal mark till företag i syfte att ”skapa tillväxt”, ”attrahera etableringar” och ”öka sysselsättningen”. Det har blivit en politisk standardmodell – nästan en reflex – där markförsäljning likställs med utveckling.
Problemet är att denna modell vilar på två fundamentala felslut.

Det första är ekologiskt och materiellt: mark är en ändlig resurs. När kommunen säljer sin mark säljer den inte bara yta – den säljer framtida handlingsutrymme, långsiktig planeringsmakt och strategisk självständighet. När marken väl är borta är den borta. Det är inte en investering som kan återtas, utan en irreversibel överföring av gemensamma resurser till privata intressen.

Det andra felslutet är empiriskt: strategin har inte levererat det den lovar. Ser man till utvecklingen i Landskrona över de senaste 20 åren finns inget tydligt samband mellan utförsäljning av mark, företags¬etableringar och långsiktigt minskad arbetslöshet. Etableringar har kommit och gått, logistikytor har vuxit fram, men den strukturella arbetslösheten består. Det som presenteras som ”jobbmotorer” blir i praktiken ofta lågkvalificerade, sårbara arbetsmarknadssegment utan långsiktig stabilitet.
Detta är kärnan i problemet: politiken bygger på volym istället för struktur. På kvadratmeter istället för kompetens. På etableringar istället för social investering. Man bygger yta, men inte samhälle.

En hållbar arbetsmarknad skapas inte genom att sälja mark, utan genom utbildning, kompetensförsörjning, social infrastruktur, lokalt företagande, småskalighet, innovationsmiljöer och förankrade näringar. Det kräver långsiktighet, tålamod och politiskt mod – inte snabba affärer.

När kommunen gör sig beroende av markförsäljning som utvecklingsmotor skapas dessutom ett systemiskt beroende: man måste sälja mer mark för att finansiera nästa steg. Tillväxten blir självändamål, inte medel.

Denna politik paketeras dessutom återkommande som framgångsberättelse. Det är numera ett välbekant inslag att Torkild Strandberg ställer sig framför stadshuset, spelar in korta videoklipp och förklarar hur ännu en markaffär, ännu en etablering eller ännu ett projekt är ”bra för Landskrona”. Det har blivit ett återkommande kommunikationsformat – där politisk komplexitet reduceras till budskap, strukturproblem till slogans och långsiktiga konsekvenser till videomaterial.
När politiken blir videoformat och utveckling blir kommunikation uppstår en farlig förskjutning: bilden av utveckling ersätter utveckling i sig.

Torkild Strandbergs politik har därmed inte bara varit kortsiktig – den har varit strukturellt ohållbar. Den bygger på en resurs som tar slut, och på en arbetsmarknadslogik som inte fungerar.

Landskrona behöver en ny utvecklingsmodell. En som ser mark som strategisk resurs, inte som kassakista. En som ser människor som människor och inte ersättningsbart kapital. En som bygger samhälle före symbolisk tillväxt.

För en stad kan inte sälja sin framtid och samtidigt kalla det utveckling.

Ronnie Niby (S)