Arkiv: Planket

I hundratals år har Landskrona haft en liten, älskad park,  en sagolik oas med exklusiva träd, böljande gräsmattor och den magnifika enorma hängpilen vars grenar nådde ner till marken som en levande koja för generationer av barn. Där hölls allsångs-picknickar. Där dracks kaffe i solskenet. Där åts glass med mor- och farföräldrar. Där skapades minnen som sitter i själen.

Detta var inte “bara en grön yta”. Det var ett kulturarv. Ett levande vardagsrum för stadens invånare.

Efter den märkliga och aggressiva brand som för några år sedan brände ner kafébyggnaden till aska, har vi nu fått se något ännu mer förödande: grävskopor och motorsågar har gjort det som elden inte hann. Den hundraåriga sammetslena gräsmattan har skurits sönder av breda  ”gångstråk”

Träd har fällts. Den stora pilen, en symbol för platsen,  är för alltid borta.

En liten skärva, en bråkdel av det som var återstår.

Detta är inte utveckling. Det är inte varsam förnyelse.

Det är ett helgerån!

Får politiker verkligen göra hur de vill med invånarnas gemensamma egendom? En park tillhör inte en förvaltning,  den tillhör folket, vi som bor här! Den tillhör barnen som springer där. De äldre som sitter i solen. Alla oss som bär på våra minnen därifrån.

Jag kräver svar:

• På vilka grunder har denna omfattande förändring beslutats?
• Hur har invånarnas synpunkter inhämtats och vägts in?
• Kan stadsbyggnadsförvaltningen garantera att marken där kaféet stod inte om några år bebyggs med bostadsrätter?
• Vad hände med de försäkringsmedel som rimligen betalades ut efter branden?

Transparens är en skyldighet i en demokrati.

Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om respekt. För historia. För medborgare. För det som inte kan återskapas när det väl är förstört.

När jag passerar platsen i dag ser jag inte bara en förändrad park. Jag ser en sorgsen skärva av något som en gång var en av stadens vackraste ögonstenar. Där jag glatt sprang som tvååring. Där min mormor och morfar bjöd på glass. Där vi tillsammans log åt de modiga blåmesarna som ville ha en smula kaka vid bordskanten.

Alla år jag passerat denna lilla pärla till park, och tänk Gud så fint här är, en vacker oas av grönska och blommor.

En stad som river sina gröna minnen river sönder något djupt i sin egen själ.

Parken är nu totalsaboterad.

Det är ett helgerån!

Landskrona förtjänar bättre än så här.

Monica Drexler Bergman

Jag läser artikel efter artikel där våra äldre inte får det de har rätt till.

Rapporteringen den 13 februari om händelserna på Segergatans vård- och omsorgsboende väcker stark oro. När äldre människor upplever sig illa behandlade, när personal inte vågar slå larm och när brister i organisation och ledning påverkar omsorgen – då måste vi stanna upp och ställa grundläggande frågor.

Äldreomsorg är en av samhällets mest komplexa och ansvarsfulla verksamheter. Den handlar om människor i livets mest sårbara skeden. Den kräver stabilitet, erfarenhet, tydligt ledarskap och en kultur präglad av respekt och trygghet. Det är inte en verksamhet där organisatoriska förändringar kan genomföras utan djup förståelse för konsekvenserna.

I Landskrona pågår äldreomsorgen fortfarande i bolagiseringsprocessen. Vi socialdemokrater har varit emot denna förändring just därför att vi såg riskerna med att göra äldreomsorgen till ett organisatoriskt experiment. Oavsett politisk uppfattning måste vi nu våga diskutera om omställningen har fått oönskade effekter.

Har fokus flyttats från verksamhetens kärna?

Har förändringstakten varit för hög?

Har tillräcklig hänsyn tagits till hur komplext omsorgsarbetet faktiskt är?

Detta handlar ytterst inte om partipolitik, utan om våra föräldrar, mor- och farföräldrar – människor som byggt upp vårt samhälle och vår stad. De ska kunna känna trygghet, värdighet och respekt varje dag.

När allvarliga brister uppdagas räcker det inte med att peka på enskilda medarbetare. Vi måste också granska strukturerna, styrningen och kulturen. Om det finns systemfel måste de rättas till.

Äldreomsorgen får aldrig bli en experimentverkstad. Den måste bygga på långsiktighet, stabil organisation och ett tydligt fokus på kvalitet och människovärde.

Nu är det dags för en öppen, ansvarsfull och självkritisk diskussion om hur vi säkrar en trygg äldreomsorg i Landskrona.

Fatmir Azemi
Oppositionsråd (S)

Uppgifterna om allvarliga händelser på Segergatans vård- och omsorgsboende är djupt oroande. När Lex Sarah- och Lex Maria-anmälningar aktualiseras handlar det inte om små avvikelser, utan om risker som kan drabba människor som är helt beroende av andra för sin trygghet och sin vård.

Detta måste tas på största allvar.
Det mest bekymmersamma är att LOAB:s egna utredningar pekar på tystnadskultur och bristande kommunikation. En äldreomsorg där personal inte vågar rapportera missförhållanden är en farlig omsorg. När larm inte når fram i tid skapas en miljö där fel upprepas, där ansvar försvinner och där de boende blir de som får betala priset. Det är inte acceptabelt.

Kommunens äldreomsorg får aldrig reduceras till en fråga om ”effektivitet” och intern resursfördelning. Om bemanningen är otillräcklig, eller om delegerad kompetens saknas på plats när den behövs, då spelar det ingen roll hur välskrivna rutinerna är. Då riskerar omsorgen att haverera i praktiken. Här måste kommunen vara helt transparent.

Hur många Lex Sarah- och Lex Maria-anmälningar har inkommit från LOAB sedan bolaget bildades? Vilka mönster går att se? Är problemen återkommande? Och framför allt: vilka konkreta åtgärder har vidtagits för att säkerställa att detta inte händer igen?
Det räcker inte med interna utredningar och försäkringar om att ”rutiner har setts över”. När det handlar om allvarliga händelser i äldreomsorgen måste Landskrona våga ta nästa steg: en extern oberoende granskning av Segergatan och LOAB:s rutiner, bemanning och arbetsmiljö.

Det handlar inte om att misstänkliggöra personal. Tvärtom. Många anställda sliter hårt i en pressad verksamhet. Men när signalerna handlar om tystnadskultur och bristande kommunikation är det ett tecken på att ledning och styrning inte fungerar.
Och när styrningen brister blir det de äldre som drabbas.

Våra äldre är inte siffror i ett bemanningssystem. De är människor som förtjänar trygghet, respekt och säker vård.
Och i Landskrona ska ingen behöva vara rädd för hur man blir behandlad på ett äldreboende.

Det är dags att kommunen slutar ducka och istället ger invånarna tydliga svar: vad har hänt, varför kunde det ske, och vad görs för att det aldrig ska upprepas?

Sead Busuladzic
Ledamot i kommunfullmäktige
Partiledare Vipartiet

Det var inte handbolls- eller innebandypubliken som igår fyllde idrottshallen – det var alla som besökte Landskronas jobbmässa! Och även om idrott inte var i centrum, så var det många bollar i luften. Ett stort antal privata och kommunala arbetsgivare presenterade sina verksamheter, liksom ett flertal bemanningsföretag och utbildningsanordnare.

Direkt när portarna slogs upp klockan ett fylldes lokalen av intresserade unga och äldre landskronabor.

Många besökare, inte minst unga, sökte sig fram till Nordjobbs infohörna. Där berättade Camilla och Ellen från Nordjobbs kansli i København och Jan från Föreningen Norden i Landskrona om möjligheterna till säsongsanställning i andra delar av Norden. Det utmynnade i många givande samtal med unga landskronabor.

Helt klart finns det ett stort intresse att få möjlighet att jobba i något av våra nordiska grannländer, att få nya intryck och erfarenheter och, inte minst, att få nya vänner och få ta del av en annan kultur

Nordjobb har sedan 1985 gjort det möjligt för tusentals unga att prova på att jobba runt om i Norden, från Grønland i nordväst till Åland och Finland i öst, från Norge i norr till Danmark i söder och på Færørerne och Island ute i Atlanten.

Nordjobb är dock inte enbart ett erbjudande för unga. Det är i lika hög grad ett erbjudande för arbetsgivare. Genom att anställa nordjobbare skapas kontakter och etableras relationer och precis som för de unga, vidgas vyerna och därmed möjligheterna. Nordjobb bidrar därmed till att vi alla i Norden kommer närmare varandra, att vi både breddar och fördjupar den gemenskap som binder oss samman. En gemenskap som kännetecknas av demokrati, jämlikhet och jämställdhet, kollektiv välfärd och individuell frihet. Värden väl värda att försvara!

Nordjobb finansieras av Nordiska Ministerrådet med flera och förvaltas av Föreningarna Nordens förbund, samorganisationen för föreningarna Norden i Danmark, Finland, Færørerne, Grønland, Island, Norge, Sverige och Åland.

Avslutningsvis: Ett stort tack till Landskrona stad för en mycket välorganiserad och på alla sätt och vis trevlig jobbmässa!
Jan Nilsson
ordförande
Föreningen Norden, Landskrona
norden.landskrona@gmail.com

Läs mer om Nordjobb på www.nordjobb.org/sv/

Jag läste med intresse Helsingborgs positiva bild av den planerade utbyggnaden av Väla, där det lyfts fram att det skapar arbetstillfällen och mer aktivitet. Men för oss i Landskrona blir det en annan verklighet. När en grannstad satsar ännu mer på en stor handelsyta riskerar det att dra både kunder och resurser från stadskärnor som redan kämpar för att hålla liv i sin handel. Den lokala politiken i Landskrona har nyligen uttryckt kritik mot just dessa planer från Helsingborg – inte för att vara negativa till utveckling, utan för att de ser hur ett expanderat Väla riskerar att försvaga småstadens egna möjligheter att skapa jobb och attraktiva stadsrum.

Ett levande centrum skapar arbete, gemenskap och socialt liv precis där människor bor – inte bara där de kör bil förbi för att parkera och handla. Satsningar på små och medelstora butiker, kaféer och kulturella verksamheter stärker stadens identitet och ekonomi på ett hållbart sätt. Det är också en investering i Landskronas framtid, något som lokala politiker har velat betona i sina uttalanden om behovet av att prioritera stadens egna utvecklingskraft och sammanhållning.

Jobben och livet i Landskrona skapas i vardagen – i stadens hjärta, inte på en raksträcka utanför staden. Därför behöver vi politiska prioriteringar som stärker centrumhandel, lokala entreprenörer och stadens attraktionskraft.

Ronnie Niby (S)

Det finns ett inslag av något riskfyllt i att när vi pratar förändringar i den kommunala organisationen, samtidigt avhumaniserar människor till siffror. Ett avhopp eller någon som har fått sparken är – sekunden efter mötet är färdigt – reducerad till en fallskärm, eller ett avtal. Någon som är på väg utför, men med guldad kant i fallet. Någon som i går var en chef i en verksamhet, med arbete och lön. Någon som betydde något i organisationen och som – om det vore – en välfungerande organisation, var respekterad och uppskattad. Vars ord var högt aktat. En talesperson för kommunen. Till att nu, inte längre ha samma betydelse. Någon vars livspuzzel nu ser ut att bli kraftigt förändrat. Jag förstår att det nästan låter raljant, men det känns nästan ibland som att denne någon kan likställas med någon som åkte ur en dokusåpa. Fångarna på fortet, Robinson eller Paradise Hotel. Två decenniers arbete, decimerat till någon veckas program på TV. Vederbörande åkte ur, förlorade, höll nitlotten i hand, men drog samtidigt ändå en slags vinstlott.

Samtidigt finns det ett inslag av en stor risk att kräva motprestation för bidrag, samtidigt som högre chefer, konsulter eller vad det nu kan vara, får lämna med stora överenskommelser. Stora pensionsfonderingar, summor över miljonen i så kallad lön utan prestation. Detta kan vara höjden av hyckleri från den politiska ledningen och tjänstemannaledningen, naturligtvis. Som slagit sig för bröstet. Man målar upp en regel, ett talesätt. Det låter bra. Med bräcklig ackuratess säger man att med denna hammare och denna vinkelhake ska organisationen styras, men struntar själva i att följa sina egna ord. Man gör avkall på sin egen linje. Man skäms inombords, men försöker hålla ihop det utåt. Det heter att ”vi har gjort en överenskommelse”. Man skapar två klasser. Man gör skillnad på folk och folk. Det är inte jämlikt. Det är inte rättvist. Och det är inte hållbart!

Det inträffade är liksom tidigare skandaler skandalöst, det är horribelt och vittnar om hur vårt samhälle utvecklats på ett fruktansvärt sätt. Och jag hör nästan hur tomma mina ord låter, för någon på andra änden som sitter och läser tänker att ”i dagens samhälle ska man bara sko sig själv, det gäller bara att se efter sig själv”. Som att våra liv HAR reducerats till dokusåpor. Det gäller att sitta kvar där på ön, längst. Och i förlängningen, låter det som om att det nästan skulle kunna berättiga vad som helst att få sitta kvar där ensam på ön, sist. Vad sägs om korruption? Att fel medvetet göms och sopas under mattan. Medmänniska, tänk på att det är vi allihop tillsammans som styr hur saker upplevs och uppfattas. Inte någon uppifrån. Inte amerikanen. Inte Bryssel. Inte Stockholm. Inte någon sekt eller kult. Såväl i synen på nästan som en människa, såväl som när det sker förändringar neråt i organisationen, som när det sker förändringar där uppe. Och det är vi som styr hur saker upplevs och uppfattas såväl i form av hyckleriet om olika måttstockar som om olika utfall. En organisation med hyckleri på en sådan nivå som i dag och i sådan omfattning som nu sker, blir inte långvarig, oavsett i vilken bransch den är verksam. Girighet är ingen dygd. Kärleken är störst! Ta det med er!

Marko Huttunen (S)

Torkild Strandberg, mannen som skryter om att han minsann minskat bidragstagandet i Landskrona, verkar inte riktigt leva som han lär.
Nu läser vi på Landskrona Direkt den 6/2 om hur två fd stadshusanställda chefer tilldelas i runda svängar 1,6 miljoner kronor plus sociala avgifter och pensionsersättning. Detta som ett  bidrag utan att behöva arbeta. De uttalar inte ens en vilja att arbeta vidare. Båda verkar inte ha hållit måttet på sina arbetsplatser.
Och stadsdirektör Pernilla Anderberg, som skött dessa usla avtal, belönas med en årslön på över 1,5 milj. Dessutom kan hon inte förklara hur detta kunde gå till –  Ja, hon verkar inte ens vilja svara på detta. Inte heller Torkild vill ge ett ordentligt svar.
Varför andra arbetslösa fd kommunanställda inte får dessa bidrag vill de inte heller svara på.
Ja, så hanterar Torkild Strandberg och Pernilla Anderberg våra skattepengar och så gör de också skillnad på folk och folk.

Lena Nilsson

Landskrona har nyligen fått ännu ett exempel på hur bristande styrning kan bli dyrt. I samband med bolagiseringen av omsorgen och starten av Landskrona Omsorg AB har kommunen och bolaget brottats med stora organisatoriska förändringar. Samtidigt har en överenskommelse träffats som innebär ersättning motsvarande 12 månadslöner, nästan en miljon kronor, för en chef som inte ska arbeta under perioden.

Sverigedemokraterna i Landskrona ifrågasätter om detta är god hushållning med skattebetalarnas pengar. När äldreomsorg, hemtjänst och andra omsorgsinsatser behöver varje krona till kvalitet och personal, är det svårt att acceptera att stora belopp går till fallskärmsliknande lösningar.

Vi förstår att arbetsrätt och avtal kan vara komplicerade. Men just därför måste politisk och bolagsstyrning vara professionell med tydliga beslutsunderlag, ordentliga riskbedömningar och transparens innan man hamnar i situationer där ”alternativet” sägs vara en dyr uppgörelse. Om bolagiseringen genomfördes med otillräcklig planering måste de styrande ta ansvar, inte skicka räkningen vidare till invånarna.

Skattepengar är inte en buffert för dåliga processer!

Daniel Engström, gruppledare Sverigedemokraterna Landskrona
Fredrik Malm, vice gruppledare Sverigedemokraterna Landskrona