PLANKET - Inlägg på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Angående Landskronahem och inkomstskattelagen

Försäljningen av kv Sandvången och kv Pilängen kommer att ske på affärsmässiga grunder och enligt vedertagna principer, d.v.s. genom fastighetspaketering.

Fastighetspaketering innebär att fastigheterna överförs till nybildade dotterbolag. Aktierna i de nybildade bolagen överlåts därefter till köparen till marknadsmässiga villkor. Vid paketering utgår det lagstadgad stämpelskatt. Försäljning av näringsbetingade andelar är sedan 2003 skattebefriade.

Försäljningen ger AB Landskronahem en vinst på cirka 750 mkr. Pengarna från försäljningen ska bolaget använda till åtgärderna i det nyligen antagna handlingsprogrammet, vilka bl.a. omfattas av upprustningar och förbättringar av Karlslundsområdet, ökade underhållsinsatser i den övriga fastighetsportföljen, ytterligare satsningar på energibesparande åtgärder, ökad trygghet etc.

Vänligen

Helena Fremle
VD, Landskronahem

 

Om den okände instrumenttillverkaren

Härligt att läsa om Gunnar Alfred Bernhard Lindborg, honom kände jag väl. Hans musikfabrik kände jag till, men det var före min tid. Dock bör det uppmärksammas att Gunnar var en välkänd vokal-och grammofonsångare, samtida med storheter som Sven-Olof Sandberg och Harry Brandelius. I det tidiga 1930-talet for Gunnar till Berlin för grammofoninspelningar, en teknik som tyskarna behärskade bättre än vi. Det går att lyssna till Gunnar om man ger sig in på Youtube eller helt enkelt bara googlar på honom. Gunnar drev sin tobaksbutik till in på 70-talet, men någon inblandning i restaurangbranchen hade han inte vid den här tidpunkten. Det hade däremot hans dotter. Gunnar hade intresse i restaurangnäringen under sina yngre år.

Claes Lindh

Läs artikeln:
Landskronas okända instrumenttillverkare

PÅMINNELSE 2 – ang. Landskronahem AB och Inkomstskattelagen

Så här i deklarationsgranskningstider återfinnes skatterätten överst på menyn.

Men framför allt är det viktigt att beslutsfattarna i Landskronas kommunfullmäktige har ett komplett beslutsunderlag i god tid före sammanträdet 30 maj 2016 i vad avser beskattningskonsekvenserna av utförsäljning av fastigheter till Stena Fastigheter i Malmö AB.

Förvisso är skatterätt ett besvärligt ämnesområde – mycket siffror och så. Bestämmelserna är ibland så besvärliga att Skatteverkets egen personal inte riktigt reder ut frågorna. Det blir bråk mellan Staten (= Skatteverket) och enskilda skattskyldiga med långa (3-­5 år) rättstvister i domstolar.

Således:
1) Hur blir skattekonsekvenserna av fastighetsaffären? Kanske blir det 0 kronor?

2) Vilka regler ska tillämpas?

Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Institutionen för handelsrätt, Lunds Universitet

Leve Landskronahem

Bostadsbrist var länge det normala. Först med satsningen på s.k. barnrikehus 1935 som riktade sig till mindre bemedlade och trångbodda barnfamiljer försökte myndigheterna åtgärda detta. Det var för att förvalta dessa hus inrättades allmännyttiga bostadsföretag. Ännu på 50-talet var det dock vanligt med fyra eller fem personer i en liten tvårumslägenhet. Historiskt sett har vi rest oss ur en eländig bostadssituation.

I det så omtalade miljonprogrammet mellan 1965 och 1975 producerades drygt en miljon nya bostäder.  Hyrorna var reglerade vilket förhindrade såväl prisrally som prisdumpningar. Tidvis uppstod det bostadsöverskott till glädje för dem som jobb eller studier manade att byta bostadsort. Många har kämpat för att det skulle bli bättre och det blev det – en period.

Lång tid har förflutit, de politiska förtecknen har bytts ut och bostadsmarknaden förändrats. Inte nog med att folkhemmet inte längre finns. Det verkar inte ens vara politiskt korrekt längre att främst se till medborgarnas behov. Och nu finns det indikationer på att vi är på väg tillbaka till utgångspunkten.
 
Är det inte uppenbart att det borde finnas ett måttligt överskott av bostäder till överkomliga hyror? Inte bara humanitärt och smidigt utan en logisk förlängning av idén om rörlig arbetskraft. När man betänker att det i andra vågskålen ”bara” ligger individers rätt att berika sig onödigt mycket är valet lätt att träffa. Att se till att detta genomförs kan bara åligga lagstiftaren och inte marknadskrafter.

Men tvärtom har vi nu fått kommunala bolag som vill sälja stora delar av sitt bostadsbestånd och lämna från sig den makt medborgarna i demokratiska val anförtrott dem. Ofta till företag med mål att förränta sitt kapital så lätt och snabbt som möjligt genom hyreshöjningar motiverade av ensidigt påbjudna renoveringar, alternativt genom att förvandla hyresrätt till bostadsrätt.

Hallå där! Det kan väl ändå få lov att vara hyresgästerna kollektivt att i slutändan avgöra om de önskar renovera eller bo billigare? De äger inte husen eller lägenheterna men de är besittningshavare enligt ingånget kontrakt och enligt svensk lag. Och att äga ett hyreshus är inte det samma som att äga en Rolex-klocka.

Om vi vill ge plats för många olika slags människor behöver inte alla lägenheter nödvändigtvis vara tiptop med alla artefakter och statussymboler. Tvärtom är det mycket rimligt att konsumenten kan välja bort den yppersta standarden för att fördela sina slantar som den vill och inte på ofrivillig bostadskonsumtion. Väg också in frihets- och hälsosaspekterna det ger att ha inflytande över sitt eget liv.

Det går ännu, och fortfarande, bra att på egen risk bygga nytt och sätta vilka hyror man vill både som offentlig och privat aktör. Men är det inte lite 1800-tal att listigt ta ut större vinster av dem som redan lever på små marginaler, och sviker inte politiker som säljer vad de fått det stora förtroendet att förvalta, till företag som enbart styrs av vinstintresse. Partier och politiker som, i föregivet konkurrenssyfte om ”skattekraft”, stödjer sådant förtjänar enligt min mening inte medborgarnas förtroende.

Roland Ch. Johansson

Jag stöder

Jag har aldrig bott i ett kommunägt hus, men jag stöder er som protesterar mot försäljningen av Sandvången etc.

LENNART ANDERSSON, Stockholm

19 dagar utan svar…

….så lyder rubriken på Ettan. Det är väl inget mot de 15 månader jag väntat på en reaktion från stadens belysningsmästare huruvida belysnings stolpen vid parkeringen ovanför backen i Bäckviken skall tas bort eller om den skall iordningställas så den åter gör nytta efter mer än 41 års slocknad.

41 år utan funktion och sedan 15 månaders väntan på ett svar. Bara inte svaret blir “Ja, vi skall ta bort stolpen när vi får tid över”.

Har stadens belysningsmästare haft mer än 41 år på sig att bestämma huruvida stolpen skall bort eller om stolpen åter skall göras funktions duglig så lär jag väl aldrig få något svar på frågan under min levnad! Ledsen.

Björn Lind

På tio poäng – Vart är vi på väg?

Jag vill inte att vårt folkhem, vår allmännytta skall säljas ut till vinstdrivande företag! Jag vill att Landskronahem, som kommunalägt bolag säkerställer bostäder till alla grupper i samhället. Jag vill tillägga att kommunen har yttersta ansvaret för sina invånare. Det är en del av kärnan i vår välfärd och den kan vi inte kompromissa!

Nu känns det som välfärden säljs ut till högstbjudande och det verkar ske med hjälp av en politisk strategi som planeras i all hemlighet… Att byta ut befolkningen i Landskrona mot människor med större plånbok! Men också sopa Landskronas sociala- och segregations problem under mattan. Personligen är jag övertygad om att denna strategi istället komma att leda till ökat missnöje, större klyftor i samhället och en ökad brottslighet. Problem som har funnits i vår stad under en lång tid och det har inte blivit bättre under treklöverns styre.
Landskrona har en lång historia som arbetarstad med många industriverksamheter som avlöst varandra genom åren. Inte minst Varvet! Dem människorna skall det minsann också finnas bostäder åt!
 
Treklövern, med stöd av Sverigedemokraterna hade bara gett oss halva sanningen innan dem släppte den stora bomben, att nu sälja ut vårt hjärta, stolthet och det som många kallat ”Landskronahems flaggskepp” – Sandvången. Visst hade man informerat om satsningar på nya projekt, men glömt detaljen att det skulle finansieras genom att sätta drygt 2000 människors hem på spel. Buuu!

Hur kan våra politiker blunda för detta faktum?!!!
Är det det som är att ansvara för invånarna, att hjälpa människor på traven att bli bostadslösa?
Människor som dessutom många redan lever på marginalen ekonomiskt.

NEJ TACK!

Emelie Johansson, Sandvången

BoIS Akademi

Hej!

Följer er granskning av kommunens svar på inkomna frågor.
I er artikel framstår det som att BoIS Akademi har 69 elever. Det stämmer i princip då vi har 71 elever från Landskrona kommun. Men totalt sett har vi 139 elever, varav 68 elever pendlar från andra kommuner till skolan. Vi är naturligtvis stolta och glada över att vi har en stor andel elever som tycker att BoIS Akademi har en så bra och unik profil med vår idrottsinriktning, att man väljer att som grundskoleelev pendla till vår skola i Landskrona.

Med vänliga hälsningar
Pernilla Anderberg, VD BoIS Akademi

PÅMINNELSE 1 – Landskronahem AB och tillämpning av svenska skatteregler

För en vecka sedan lyfte jag nyfiket in spörsmålet här på Planket.

Hur tolkar jag nu de uteblivna svaren på de enkla frågor jag ställde:

  1. Hur mycket blir skatten när Landskronahem AB säljer fastigheter till Stena Fastigheter i Malmö AB?

2) Vilka bestämmelser i skattelagstiftningen skall tillämpas?

Är det rent av så att ingen riktigt funderat på frågorna i samband med att affären gjordes upp?

I slutändan skall fullmäktige ta ställning till en av de allra största affärer som genomförts av kommunkoncernen Landskrona i modern tid.

Och sen det där med beräkning av ”soliditet”.

Hur har ni beaktat de dolda reserverna i fastigheterna och eventuella latenta skatteskulder när ni tagit fram nyckeltalen och utifrån dessa (siffror) gjort affärsmässiga bedömningar? Siffran 16 % utgår ju från fastigheternas bokförda värde – INTE det verkliga.

Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds Universitet

PS. Inte ska jag behöva ställa frågorna till er alla personligen. Ds.

Mångudinnan

Det var en råkall kväll i mitten av oktober 1527, med diset som sänkte sig över skogen. Kylan gick igenom alla kläder och in i bara själen.
Den unga kvinnan ville bara skynda sig hem, till sitt lilla trähus. Hon hade inte så långt kvar att gå. Men smärtan i magen tilltog. Hon höll på att svimma. Jag måste hem, jag måste klara av att komma hem, var hennes tankar hela tiden.
Men, vid nästa värk, så svimmade hon utav smärtan.
Hon vaknade till när nästa smärta for genom hennes kropp.
Då förstod hon, att hon aldrig skulle hinna hem. Hon var tvungen att föda sitt barn ute i denna råkalla skog.
Men, som i ett under , så tittade månens ljus fram mellan trädstammarna precis i den lilla gläntan, som den unga kvinnan, nu blev mamma.
Med det nyfödda barnet i sin famn, så tog hon sin tunna kappa och svepte om både sig och barnet.

Vad gör jag nu? Undrade hon. Hon visste ju att hon skulle klippa av navelsträngen. Men hur gör man det en råkall kväll? Eller ska jag strunta i det och bara lägga mig ner sidan om mitt barn? Tankarna snurrade i hennes huvud, hon visste varken ut eller in.
Men hon tittade sig förtvivlat runt om kring. Då såg hon en buske som fladdrade till i vinden. Hon kunde sträcka sig så att hon nådde några tunna grenar. Och som tur var , så var dom mjuka och spänstiga. Hon knöt dom hårt runt navelsträngen och bet av.
Sen svimmade hon i ren utmattning.
Men vaknade av ljudet, att flickan som hon nyss fött, skrek i högan sky.
Sakta, sakta, kände hon hur krafterna kom tillbaka i små, små omgångar. Till slut hade hon kraft nog att ta sig hem.
Väl innanför dörren, slängde hon in den sista veden hon hade i spisen. Och en välförtjänt värme spred sig i det lilla rummet. Hon la sig i sin säng med den lilla flickan, som snabbt och bestämt hittade bröstet och fick i sig lite av mjölken och somnade nöjd och belåten.
Den unga kvinnan låg och funderade på hur hon skulle göra och klara sig. Den enda som hon hade var sin gamla sjuka mamma.

Dagen därpå var hon tvungen att gå ner till byn och jobba, hos de familjer som hade det lite bättre ställt. Hon fick tvätta och städa för nästan ingenting alls. Det hon fick var lite för den dagliga brödfödan.
Och efter att hon blev gravid och det började synas, så var ju skvallret igång i hela byn.
Vem var far till hennes barn? Var det hennes man eller hennes man?
Hon blev i stort bannlyst i hela byn. Alla förtalade henne.
Själv avslöjade hon aldrig vem fadern var.
Allt tärde på den unga kvinnan, som blott var 17 år.
Aldrig hade hon själv haft någon far och nu fick inte hennes dotter heller någon far.
Under hela sitt liv, hade hon varit ensam och rätt så mycket sjuk. Hennes egen far hade hade dött, när hon själv var en liten baby. Det var ett olycksfall i arbetet som kostade hans liv.
Och givetvis tog hennes mor det mycket hårt.
Alla i byn ville då få bort henne och hennes barn. Men som tur var, fick hon behålla huset, eftersom hennes man hade betalt det. Där levde hon nu fortfarande, gammal och full utav värk av allt slit i sitt liv.

För ett drygt år sedan, hade den unga kvinnan varit på väg hem, när hon hörde en häst närma sig. Hon vänder på sitt huvud och ser en vit häst med ryttare närma sig i lugn takt. Ryttaren vänder sig mot kvinnan och frågar efter vägen. Han var handelsresande som hade kommit lite på avvägar. Den unga kvinnan beskrev vägen för honom han tackade henne med att ge bröd och frukt, som han hade fått på sin väg. Tackade och red iväg.
Men, det blev en hel del turer dit sen för hans del.
Och den unga kvinnan blomstrade upp och kände sig så full utav liv och kärlek.
Ända till han en dag slutade att komma. Hon förstod ju ingenting., för båda hade ju varit så glada för barnets nedkomst.
Det var blott 2 månader sedan, som hon fick reda på att han blivit dödad utav banditer som låg i bakhåll. Och, att det var helt fel man de dödat.
Så sorgen var ju extra stor för denna blott 17 år ensamstående unga kvinna.

Hon kände hur hon blev mer och mer utfrusen av alla i byn.
Det hade nu gått 3 år och Elin, som flickan blev döpt till, hon var också ett mysterium.
Folk var rädda för henne. De vågade inte möta hennes blick. Hennes ögon var grön-bruna och hon såg verkligen igenom alla människor. Hon visste deras tankar och såg deras handlingar.
Där hon kände sig bäst hemma var med djuren och naturen. I deras rena och ljusa harmoni. Hon hade en kommunikation med djuren som ingen annan förstod.
Och, att hon inte var som andra barn, det visste alla.
Trotts sina 3 år var hon så viljestark och det gick inte att rubba på. Hon gick sin egen väg och brydde sig inte om vad andra folk tyckte och tänkte.
Men, hon var ju tvungen att följa med sin mor till byn ibland och städa för att få lite mat. Men hon tyckte absolut inte om det, men magen blev glad för att få lite mat.
Den sommarn, dog hennes mamma. Hon hade blivit mer och mer skör under årens lopp. Så hennes kropp orkade helt inte mer.
Då fick lilla Elin flytta hem till sin mormor och passa henne, så gott hon kunde.
Som sagt hon hade en väldigt fin kontakt med alla djur och dom visade på sitt sätt vad hon kunde plocka för örter och bär. Både till att äta och göra medicin utav.

Åren gick, men det året hon skulle fylla 10 år, dog även hennes mormor.
Och nu blev det nytt rabalder i byn, om att NU måste det annorlunda barnet bort. Så kan vi ju inte ha det – gick ryktet.
Och ännu en gång, gjorde de allt för att få bort den lilla 10-åriga fickan.
Men, eftersom hon hade sina talanger, som att tala och förstå djur och natur. Så visste ju hon med en gång när dom var på jakt efter henne. Vinden talade om det för henne, i sina böljande rörelser.
Och ett bra gömställe, var rävarnas gryt. Dit hade hon ofta tagit sin tillflykt, under årens gång och så även nu.

Hennes gamla hem hade förfallit under årens lopp. Men fortfarande kunde hon känna sin mors energi i huset. Så när hon var extra ledsen någon gång så gick hon dit och satte sig och pratade med sin mamma uppe i himlen.
Fast det bara var ett ruckel i dag och vinden ven genom alla sprickor och hål, så var det något visst för Elin, att bara vara där.
På något underligt sätt, så kände Elin att hon fick sån kraft utav månen. Speciellt då det var fullmåne och så hade det alltid varit. Även om det var mörkt ute i skogen, så fanns det alltid en månstrimma när hon behövde det.
Och när det var isande kvällar och nätter, då kom rävarna och även vargen in, för att hålla henne varm under nattens kyla.
Nu hade hon hunnit bli 13 år och kom inte ner i rävgrytet längre. Men djuren visade henne nya gömställen hela tiden.

Tack och lov så finns det folk med ett gott hjärta, som inte bara styrs utav andras tankar och rädslor. Så nu fanns det en familj nere i byn som gärna tog del utav hennes kunskaper. Både i vad man kan äta och ha som smärtstillande, när det behövs.
Denna familj var inte rädda för hennes styrka i ögonen.
Dom såg hennes kraft och kärlek till allt levande.
Dom lät sig även undervisas av henne och hennes ritualer till månens kraft.
Var hon hade fått det ifrån, visste hon inte själv. Hon bara visst vad man skulle göra och det blev alltid det rätta.

Hon var 18 år nu och hade levt sitt liv nästan helt ensam. Hon bodde kvar i sin mormors stuga under väldigt knappa förhållande. Men hon växte och utvecklades till traktens skönhet.
Dock valde hon att leva ensam, ihop med sin moder månen. På så sätt hjälpte hon alla folk som kom till hennes stuga för att få hjälp, både med det ena och det andra.

När hon ville ha ett svar – sände hon sin fråga upp till sin moder månen och fick ALLTID ett svar.

Aila Lundquist